Vårdrelaterade möten med Homo- och Bisexuella samt Transpersoner (HBT)

Språket är ett viktigt verktyg för verbal kommunikation, både hur orden används och när specifika ord väljs. Icke-verbal kommunikation kan också vara mäktigt, en grimas kan dramatiskt påverka balansen mellan dominans, intimitet och förtroende [1]. Vår kommunikation styrs mycket av den sociala och kulturella normen som är specifik för situationen [2]. Den sociala normen styr hur vi samspelar med en främmande människa det vill säga hur vi är placerade, vilket avstånd vi håller, ansiktsuttryck, hur mycket vi ser på varandra, hur länge och så vidare [3]. Användningen av språket är tongivande för hur acceptans och intolerans kommuniceras [4,5].

Heteronormativ kommunikation

Den västerländska kulturen är heterosexuell och det sociala livet bygger på förväntningen att människor är heterosexuella, vilket leder till att homosexualitet blir socialt osynlig [6]. Begreppet heteronormativ refererar till föreställningen att heterosexualitet är en allomfattande norm, det vill säga heterosexualitet är individens och samhällets moralregel. Konsekvensen av heteronormativitet är att alla människor tilltalas och bemöts som heterosexuella, människor antas vara heterosexuella tills de gör något eller säger något som visar motsatsen. Detta kan leda till att homosexuella väljer att dölja sig och förbli osynliga på grund av rädsla för negativa reaktioner [7].

Många som arbetar inom vården utgår ifrån att alla patienter är heterosexuella. Dessa heteronormativa antaganden kan leda till torftig kommunikation, vilket påverkar vårdkvaliteten. Bristen på kunskap om olika samlevnadsformer och hur dessa påverkar hälsan kan leda till att frågorna formuleras utifrån heteronormativa föreställningar och att inkorrekta bedömningar görs [4,8]. Vårdpersonal tror ofta att de vårdar människor på ett neutralt sätt, det vill säga att personliga attityder inte påverkar vårdrelationen, men många icke-verbala antydningar kommunicerar förväntningar och kan påverka [9].

Röndahl m fl. [8] ger exempel på heteronormativitet inom vården vid anamnesupptagning. Då kvinnan uppger att hon är sambo eller gift frågar vårdpersonal efter hans namn. På samma sätt kan det språk som används i konsultationssituationer eller vid rådgivning ge uttryck för heteronormativa uppfattningar [10].

Ett annat mer icke-verbalt exempel på heteronormativitet är designen på patientformulär som förutser heterosexualitet med användning av termer som civilstånd (gift, skild, ensamstående) [11]. Även icke-verbal kommunikation, såsom grimaser, generade blickar och fnitter och så vidare, kan upplevas extra påfrestande för homosexuella patienter [7], eftersom de ofta är mer utsatta och därmed mer känsliga för social utfrysning än heterosexuella [11].

HBT-personer finns överallt inom vården som personal, studenter, patienter, närstående eller besökare men de flesta är osynliga på grund av rädsla för negativa reaktioner. Forskning har visat att homosexuell vårdpersonal främst döljer sig av rädsla för särbehandling och utfrysning [12] och HBT-studenter har beskrivit sig själva som uteslutna både i den teoretiska liksom i den kliniska utbildningen, utan möjlighet till identifikation eller igenkännande i undervisningen [13]. Även patienter och närstående har berättat att de helst undviker att prata om sitt privatliv av rädsla för att inte bli respekterade och har beskrivit känslor av ensamhet, övergivenhet och utanförskap [14].

När ny kunskap och gamla fördomar möts bidrar det ibland till att människor upplever motstridiga känslor som kan leda till märkligt beteende. Människor kan slitas mellan en grundläggande impuls att vara tolerant och samtidigt uppleva obehagskänslor inför homosexuella. Populärt så kan man säga att hjärnan inte alltid tänker vad hjärtat känner. Många heterosexuella reagerar säkert ofta så som flera HBT-personer beskrivit, man undviker ämnet men också individen. Detta gör att HBT-personer kanske upplever sig avvisade fastän kanske den heterosexuella inte alls menat så [5].