Genussystem

Hirdman (1988) betonar det systematiserande drag som finns i genus, en ordningsstruktur som är genomgripande i alla andra sociala ordningar. Det betyder att oavsett vilken annan social ordning (etnicitet, funktionshinder, sexuell identitet, social klass och ålder) vi bedöms utifrån så är "kvinnligt" underordnat det "manliga" eller så är "manligt" underordnat det "kvinnliga" [3]. Men dessa sociala konstruktioner bör studeras samtidigt eftersom de gemensamt påverkar vårt bemötande av andra människor, är ömsesidigt beroende av varandra och sammanflätade. Dessa konstruktioner strukturerar även om de inte totalt bestämmer vilka vi är och tillåts vara. De los Reyes (2007) framhåller ett perspektiv som kan öppna för analyser som inte bygger på att människor är antingen det ena eller det andra eller fastnar i en uppräkning av olika former av förtryck som adderas till varandra eller reducerar maktrelationer till en dimension till exempel antingen kön/genus eller etnicitet, det vill säga ett intersektionellt perspektiv [4]. Det är till exempel stor skillnad på hur två kvinnor bemöts inom vården och i samhället beroende på om hon är svensk, i yngre medelåldern, högutbildad, välklädd eller om hon är invandrare med sjal, i äldre medelåldern, lågutbildad och med brister i svenska språket.

Genusordning kan ses vara uppbyggd på två strukturer, som Hirdman (1988) säger är systemets "bärande bjälkar"; en dikotomi = ett isärhållande och en hierarki = där människor det vill säga män utgör normen för det allmängiltiga, normala [3]. Det kan exemplifieras i forskning med genusperspektiv som belyser hur genus konstrueras på olika nivåer, i processer som ständigt pågår.

Hirdman (2007) talar utifrån Habermas begrepp livsvärlden om tre nivåer där genus konstrueras. Först utifrån kulturell nivå, där idealtyper skapas, därefter social nivå där arbetsfördelningen skapas, slutligen på socialiseringsnivå som handlar om hur individen själv konstruerar genus.

Inom språkforskning talar Einarsson däremot om fyra nivåer; symbolisk, strukturell, mellanmänsklig och individuell nivå [5]. På symbolisk nivå tillskrivs könen allmänna egenskaper med en inbördes hierarki i motsatspar (dikotomier) med en där som till exempel passiv-aktiv, mjuk-hård, svag-stark. Det kvinnliga förknippas med det passiva, mjuka, svaga medan det manliga förknippas med det aktiva, starka, det vill säga med kreativa och utåtriktade egenskaper. Studier visar att barn i tidig ålder vet vilka egenskaper som ses som kvinnliga respektive manliga [5]. Dessa egenskaper har på strukturell nivå varit (och är) en orsak till hur arbete fördelas och organiseras. På mellanmänsklig nivå rör det sig om, vem som blir lyssnad till och vem som får avbryta vem och så vidare. På individuell nivå handlar det om hur vi uppfattar vårt eget kön/genus, vår identitet, vårt tänkande och handlande: vilka krav vi ställer på oss själva, vår syn på vår kropp, framförallt ytan- hur vi uppfattar, tyglar och formar den och även vilka kläder, smink, frisyrer som gör oss till ”riktiga” kvinnor respektive män.

Dessa genuskontrakt är i minsta detalj skapat av förväntningar och traditioner. De konstruerar ofta osynliga skillnader mellan män och kvinnor som är bundna till tid och rum och till sitt sociala och kulturella sammanhang (se genussystem Hirdman 1988). Dessutom "ärvs" de till stor del från en generation till en annan, i och för sig ofta modifierade eller återskapade med nya mönster av åtskillnad, segregering som återskapande hinder [6].