Konsekvenser

Konsekvenser för bemötande inom vården ur ett genusperspektiv

Oberoende av besöksorsaken eller vårdformen har genus betydelse för hur och vad som kommer att behandlas: för hur vårdtagaren presenterar sitt problem, och hur vårdgivaren/läkaren beslutar om behandling. Det avspeglas i hur vi uppfattar symtom och vad vi förväntar oss av en "normal" kvinna respektive man. Kvinnor söker vård oftare än män, ses som svaga och utlämnade, de lämnar ut känslor och upplevelser; de söker hjälp hos andra. Även kvinnors arbete för andras hälsa kan ses som en hälsorisk för dem själva – en överanpassning som är hälsovådlig, en "tvingande lyhördhet" [11].

Studier belyser att kvinnor fortfarande får vänta längre på att få tid för besök, behandling och operationer inom hjärtkirurgi [12]. De får sämre medicinskt omhändertagande på grund av att det finns ringa kunskap om deras symtombilder och sedan färre och kortare rehabiliteringsinsatser [13]. Även i vårdande sammanhang får kvinnor mindre resurser och vård än män på grund av de normer och strukturer som råder inom hälso- och sjukvård [14].

Depressionskriterier är starkt förknippade till kvinnlighet [15]. I Sverige skriver läkare ut dubbelt så mycket antidepressiva till kvinnor som till män. Men mer än dubbelt så många män begår självmord [16]. Manlighet tillskrivs ett språk fattigare på känslomässiga uttryck [17]. Mäns olycka och svårigheter uppmärksammas inte inom hälso- och sjukvården vilket innebär att samhället underlåter åtgärder som skulle kunna förhindra suicid.

Bemötande, att samtala ur ett genusperspektiv

Språklig anpassning kallas för ackommodation och rör kommunikationens alla delar; röstbehandling, taltempo, ordval, uttal och inte minst kroppsspråk [5]. Benägenheten att anpassa sig kan vara både symmetrisk: när båda talarna i ett samtal anpassar sig ungefär lika mycket – och asymmetriskt: den ena anpassar sig mer än den andra. Det kan vara ett uttryck för över- respektive underordning det vill säga det visar ett maktförhållande mellan samtalspartnerna. Språksociologisk forskning visar att när det gäller röstbehandling och taltempo, avbryter män mer (speciellt kvinnor), de låter sig inte avbrytas, har längre repliker, uttalar fler påståenden som ofta är tvärsäkra. Kvinnor låter sig avbrytas, uttrycker sig försiktigare och ställer oftare frågor för bekräftelse [5,18].

En svensk studie där kvinnliga patienter intervjuats inom öppenvården visar att de agerar från en underordnad position. En bedjande attityd gav mer inflytande i det kliniska mötet än en kravinriktad rak kommunikation [19]. Detta gäller även samtal i vården, manliga läkare blir sällan avbrutna oavsett vårdtagarens kön. Däremot avbryts kvinnliga läkare ganska ofta av manliga patienter [20]. Det kan även ses som att kvinnor omedvetet väljer – eller "är tämjda", att agera så att de hamnar i en underordnad position [18].