Medvetenhet i vården

Medicinen är inte könsneutral

Den moderna västerländska medicinen har ansetts vara könsneutral och kön/genus har setts som irrelevant. Vårdare har skolats in i att förstå sig själva som neutrala och opartiska i relation till patienter och medarbetare [21]. Det har bidragit till att osynliggöra inte bara kvinnors utan även mäns hälsa. Medicinsk kunskap har sitt huvudsakliga fokus på sjukdomsprocesser medan vårdande kunskap har ett huvudsakligt fokus på de mänskliga erfarenheterna av att leva/ha levt med sjukdom, ohälsa och hälsa. Dessa två fokus kan ses som vara inbördes beroende av och komplettera varandra. Men en medicinsk sjukdomscentrerad syn dominerar inom hälso- och sjukvården med ett stort inflytande över politisk och ekonomisk styrning [14]

Är våra kroppar enbart biologi?

Medicinsk kunskap utgår och har utgått från den manliga kroppen, en ung vit man på cirka 70 kilo det vill säga symtom, normalvärden, bemötande med mera. Denna kunskap har oreflekterat förutsatts gälla även alla andra män, kvinnor och barn. Det betyder ett fokus på biologin med ett till synes neutralt- även könsneutralt- och objektivt förhållningssätt. Det betyder dessutom att aspekter av kroppen såsom sexualitet, sårbarhet, bräcklighet och känslighet samtidigt har osynliggjorts.

Medicinsk etik bortser från beroende och maktaspekter

Även medicinsk etik och de etiska regler som styr våra verksamheter är utformade på ett könsneutralt sätt, där individens suveränitet, frihet och förmåga att göra rationella egna beslut betonas. Däremot ringaktar eller bortser man ifrån individers beroende vid ohälsa och sjukdom och den kontext relationer existerar i [22,23].

Upplevelser av ”den levda kroppen” ges inte tolkningsföreträde

Sjuksköterskor verkar nära de kroppsliga erfarenheterna, med kroppslig intimitet och genomför uppgifter då vaksamhet fodras för att respektfullt behandla och uppmärksamma personers kroppsliga integritet [24]. Men inom hälso- och sjukvården har mycket kunskap om kroppen både teoretiskt och kunskapsmässigt blivit fragmentiserad(uppdelad/”uppstyckad”) och det kroppsliga har ’förpassats’ till det privata och obenämnbara av vårdande kultur. Parrat &Fahy (2008) belyser effekter av en positiviskt medicinsk vetenskap med ett rationellt (förnuftstyrt) synsätt på barnafödande, och lyfter fram behov av att komplementera med en icke rationell kunskap vid barnafödande och i livet. Det är en inre styrka sammanvävd med en kroppsligt förankring som både hos barnmorska och kvinna ger tillit för kvinnors förmåga att föda [25]. Det vill säga att vård kan innefatta aspekter allt från kontroll och disciplin till vård som uppmuntrar olikheter, generositet och tillit, från praktiskt arbete till mer stödjande, "att vara med" [14]. Genus frågor inom vården kan därför inte separeras varken ifrån den vårdande relationen, konstruktioner av kroppen, makt eller sexualitet [14].

Medicinsk forskning och omvårdnadsforskning är okritisk i förhållande till genus

Inom medicinen har studier genomförts med skilda sätt att studera kön/genus. Första steget har varit/är att kvinnor överhuvudtaget inkluderas i studier för att få giltig kunskap om bland annat normalvärden. Detta kallas tilläggsforskning. Andra steget består i könsskillnadsforskning = forskning där både män och kvinnor ingår men där skillnaderna antingen har osynliggjorts eller överbetonats eller att det biologiska könet har setts som en variabel med två värden. Däremot innebär genusforskning att utgå från ett genusperspektiv, dvs. att utgå från en genusteoretisk grund, där det ingår en maktanalys och en granskning av befintlig forskning med ett kritisk perspektiv [26].

Få studier inom omvårdnad är gjorda med ett genusperspektiv. Flera studier visar att sjuksköterskor beskriver kvinnliga patienter i mindre positiv dager än manliga [27,28]. De normer och värderingar som uttrycktes av vårdgivare har visats också stämma mer överens med de manliga än med de kvinnliga patienternas [25]. Genushierarkier har inte tenderat att förändras inom hälso- och sjukvården, utan snarare verkar könsstereotyper ha stärkts [29]. Även i kvalitativ forskning inom hälso- och sjukvård finns könsstereotyper.

Vårdande etik

Inom hälso- och sjukvård finns en strävan efter effektivitet och ett rationellt synsätt på vårdande som står i kontrast till en tidskrävande vård och omsorg. Vi är skolade att söka snabba lösningar.

De mellanmänskliga mötena anses ineffektiva och tidskrävande, de osynliggörs och nedvärderas. De ses som en ”extravagans” och får enbart ta den tid som blir över. När makronivån – det vill säga hälso- och sjukvårdssystemets struktur- vidmakthåller sin hierarkier (sprunget ur militära traditioner; som divisioner, ronder) är det svårt för de enskilda vårdarna att få legitimitet för ett förändrat arbetssätt. Under senare årtionden har en allt starkare ekonomisk styrning fått avgöra vad som räknas som kvalitet inom vården [24]. Studier om vårdande sammanhang oftast kvalitatitiva, vilka inte leder till allmängiltiga förhållningsätt ses därför ofta inte som "riktig" vetenskap och inbegriper kroppslighet och känslor [21,30]. De genererar inte några mätbara variabler som kan utvärderas ekonomiskt. Och i och med att en dominans råder av vetenskaplig (biomedicinsk) och ekonomisk diskurs (=vilket synsätt som dominerar) som genomsyrar hälso- och sjukvården, har det som konsekvens att viktiga angelägenheter i vårdande sammanhang tystas ner eller osynliggörs genom att omforma vårt sätt benämna och tänka om vårdande [24].

Vårdgivare står ofta handfallna för beslut i organisationen som påverkar vårdverkligheten, ser sig själva som maktlösa och placerar sig själv i en offerroll vilket i sin tur påverkar deras engagemang och möjligheter att stödja och stärka vårdtagare. De normer och värderingar som finns eller utövas inom hälso- och sjukvårdens olika nivåer, ger inte heller vårdarna något stöd för att hävda en "ethics of care", en vårdande etik där situationer ses i sitt specifika sammanhang [1,22,23]. Thompson (2003) påpekar att etik inom hälso- och sjukvården, det vill säga biomedicinsk etik är baserad på abstrakta, universiella regler och principer, med en allmängiltig (objektiv) problemlösning där man bortser ifrån eller ingen hänsyn tas till kontext/sammanhang och relationer. Och framhåller ett behov av en komplementär vårdande etik = en feministisk dygdetik, där fokus är att "vara med", relationerna, de specifika sammanhangen, och med en medvetenhet om maktobalanser och vikten av att lyssna till människor i utsatta (livs)situationer [23]. Det innebär också att reflektera över varför människor har sökt sig till att arbeta i vården [31].

Inkludera genusperspektiv i vårt arbete

Hur ska vi gå tillväga för att i vardagens möten, i samtal och i vårt bemötande av vårdtagare inom hälso- och sjukvård arbeta mer medvetet med ett genusperspektiv?

Vad vi gör och "bör" göra styrs av ett system av normer som vi själva är en del av och behöver därför ständigt ifrågasättas. Därför är det så viktigt att lyssna på ‘de andras’ berättelser, de som befinner sig utanför "våra förgivet-tagna normer"’. Ett första steg är att bli medvetna om, synliggöra och reflektera över vad vi gör. Vårt sätt att bemöta andra människor är ofta omedvetet influerat av stereotyper men även fördomar och bidrar till att upprätthålla mönster som ofta är destruktiva. En effekt av detta kan bli att kvinnor blir kvar i sin uppoffrande eller utplånande roll och män i sin pådyvlade redbara roll. Ett genusperspektiv är ett redskap för att kunna se dessa mönster och för att kunna ifrågasätta däri ingående maktrelationer.

Ett viktigt steg är att bli medvetna om vilka signaler vi ger till vårdtagare/patienter. Att öppna sig mot ‘det olika’, det som vi inte förstår. Även att bli sedd som ‘olik’ innebär en möjlighet att själv öppna sig, våga utforska sig själv, bli sedd och se sig som sig själv och inte som någon annans spegelbild [32]. Det är en strävan efter balans mellan närhet och distans, en ständig rörelse. Det ingår även i ett viktigt arbete för vårdare för att kunna utvecklas till ett känsligt instrument för andra och för att kunna förstå andra människor på deras egna villkor och utifrån deras egna förutsättningar [33].

Ett arbetssätt utifrån ett genusperspektiv handlar sällan om enkla svar hur genus spelar in. Vi bör inte hierarkisera ojämlikheter och utsatthet, de är ofta sammanflätade och relaterade till varandra. I möten med vårdtagare är det därför inte möjligt att tala om genusperspektiv utan att se deras sociala och kulturella sammanhang och lyssna in deras egna berättelse. Annars blir det lätt att utgå ifrån förutfattade eller bestämda bilder och dra stereotypa slutsatser utifrån vad vi vet eller tror oss veta om kvinnor/män/människor i allmänhet [34].

Men ansvaret för en fungerande kommunikation i vården måste ligga på organisationen och den enskilde vårdgivaren - inte vårdtagaren/patienten. Det vill säga en legitimitet i organisationen, med reella möjligheter. Regler, värderingar och normer formas framförallt på makronivå men även aspekter såsom beräkning av avsatt tid för besök och tid för reflektion påverkar även mikronivån, de individuella mötena. Det individuella mötet är assymmetriskt och vårdgivare har en makt och ett ansvar för att bemötandet ska bli tillfredsställande [32,33]. “Det jämlika vårdsamtalet kräver en ojämlik relation; vårdarens underordning till vårdtagarens/patientens behov och situation” s.92 [35]. Då kan vi befrämja alla människors möjlighet till hälsa och att få/kunna ta ‘huvudrollen’ i sina liv.