Översikt

Bemötande i vården är till sin största del en kommunikativ verksamhet, och det viktigaste redskap som det bedrivs med är språket det vill säga med dialog och samtal. Att samtala är att samarbeta, och vi har en benägenhet att anpassa oss till den vi kommunicerar med. Att samtala i vården förutsätter ett möte, en dialog, där personalen har sin speciella kompetens men där patienter är experter på sina egna upplevelser. Förutsättningar skapas både på individuell mikro-nivå = vår vilja att lyssna på den andres berättelse och på organisatorisk makro-nivå = den legitimitet som finns i organisationen för vilken tid och vilket utrymme mötet får ta och vilken möjlighet till avskildhet som tillåts för det.

Varför genusperspektiv?

Från den första stund en människa föds behöver "hon" knyta an och måste börja relatera till andra människor för att överleva. Alla vi människor är beroende och relaterande mer eller mindre i perioder av våra liv även om vi i det nutida samhället i mångt och mycket förnekar det. [1,2]

Vad blev det?

Denna fråga är ofta den första som ställs när ett barn är fött och visar på betydelsen av kön. Från den första stund en människa - ett barn - föds, bemöts flickor och pojkar olika, de särbehandlas utifrån våra förväntningar och attityder. Och de svarar an, speglar sig i oss och inkorporerar i sin själv-jag-bild vad som förväntas av dem, och lär sig snabbt vad som ger positiv respons. Varje stund genom livet är vi alla med och skapar och konstruerar; "vi gör" kön/genus, vi medverkar oftast omedvetet och genom de normer som gäller för vår tid och i vårt samhälle.

Vad är genus?

Begreppet genus kommer från antropologisk forskning och är en försvenskning av det engelska gender = socialt kön till skillnad från sex = biologiskt kön. Det svenska begreppet kön har en vidare betydelse än det engelska sex och kön/genus har ofta därför använts/används parallellt. Under 2000-talet har genus kommit uteslutande att användas när socialt och kulturellt kön åsyftas för att markera och särskilja det ifrån ett biologiskt kön. Genus benämns av Hirdman (1988), historiker och genusforskare, som den alltmer komplicerade kunskap vi har om "manligt" och "kvinnligt", det vill säga hur det "görs" eller "skapas" [3]. Dessutom ingår det en maktdimension i genus, som belyser dominans och underordningssystem vilket saknas i begreppet kön.

Det ifrågasätts allt mer vad som menas med biologiskt kön och om vad vår kropp räknas till. Vikten av att inte fastna i ett dualistiskt tänkande om kroppen betonas. Kroppen har inom medicinen betraktats mekaniskt och delats upp så, sedan Descarte under upplysningstiden såg kroppen som ett material, en fast biologisk enhet som lyder matematiska orsakslagar. Däremot i sinnet "mind" fanns kunskap, intelligens och ett rationellt tänkande och detta främst hos vita överklassmän. Andra män, kvinnor, barn, och slavar ansågs vara mer kroppsliga och ha mindre intellektuell förmåga [4]. Grosz talar om vikten av att problematisera hur kroppen och kroppslighet vanligtvis har förståtts - som kropp/själ (body-mind), insida-utsida, erfarenhet och socialt sammanhang, subjekt–objekt, själv och andra, där underliggande i allt detta är det kvinnliga respektive manliga [5]. Grosz betonar därmed att synen på kroppen behöver probelmatiseras och att vi måste ses som en helhet där kropp och sinne(body/mind) är sammantvingat och länkat [5].