Förväntningar på personalen

Förväntningarna på personalen har betydelse för resultatet av olika vårdinsatser. Frågor att ställa sig innan ett patientmöte är om en samrådande eller auktoritär roll ska väljas, om vård eller undervisning ska ske enskilt eller i grupp och om hänsyn till köns-, ålders-, eller yrkesstatus behöver tas. I mer auktoritetsberoende kulturer [17] kan det vara en fördel med en äldre person som har hög yrkesstatus och kompetens, till exempel en äldre manlig läkare åt en manlig patient.

Vård eller behandling kan föregås av en lång utredning av objektiva fakta eller baseras på subjektivt uttryckta besvär, samt vara process- eller åtgärdsinriktad. [23] Turkiska invandrare i Sverige uttryckte i en studie missnöje med den svenska vårdens långa utredningstider och det faktum att läkaren i samråd med dem ville diskutera besvären. De upplevde att det gav intryck av bristande kompetens jämfört med hemlandets åtgärdsinriktade och auktoritära doktorer som utan fördröjning föreskrivit tabletter eller givit injektioner. Även vårdpersonalens klädsel kommenterades. En välklädd läkare med vit rock över slips och skjorta, föredrogs framför en ”slarvigt klädd” doktor i T-shirt, jeans och träskor. Klädseln signalerade kompetens och förtroende.

Förhållandet till det motsatta könet och frågor om anständighet styrs av personlighet och kulturella och religiösa normer. [24] I en del kulturer finns stränga regler för umgänge mellan könen. I Islam till exempel får kvinnor inte beröras av män som inte tillhör den egna familjen. Oberoende av kulturell eller religiös tillhörighet är de flesta människor mer eller mindre blyga eller upplever visst obehag av att klä av sig inför andra. Därför bör önskemål om att bli vårdad av en person av samma kön i samband med skötsel av hygien respekteras. Vårdpersonal bör försöka bygga upp ett förtroende hos patienten och ibland kan det vara till hjälp om man försöker lära känna patientens närstående.

Många sydeuropeiska och icke-västerländska kulturer är grupporienterade [6, 17] varmed de närståendes roll kan vara annorlunda än bland svenskar. Många patienter förväntar sig att ha familjen omkring sig dygnet runt, och de vill själva ofta ta hand om omsorgen av sin familjemedlem oavsett om man vårdas på institution eller ej. För många, till exempel muslimer, är det dessutom en religiös plikt att besöka den sjuke. Det innebär dock inte att de närstående eller patienten bör få bestämma hur mycket de anhöriga ska vara närvarande. Om personens eller medpatienternas tillstånd kräver lugn och ro måste det prioriteras och meddelas. I en svensk undersökning uttryckte vårdpersonal svårigheter i att utföra sitt arbete med personer av utländsk härkomst till följd av närvaron av många anhöriga som förväntades deltaga som stöd i en svår situation [25].

Utlandsfödda psykossjuka personer med familjer har uttryckt att de inte vill särbehandlas på grund av sin härkomst, utan få samma vård som svenskar [26-28]. Viktigt är att vårdplanering sker utifrån individuella uppfattningar om hälsa och sjukdom, att tillräckligt med tid avsätts för detta liksom att finna metoder för att kunna kommunicera och att erbjuda information om sjukdomen och vårdsystemet.