Utskrivet 2018-12-11

Till navigering

Praktiska råd

[Bemötande i vård och omsorg, transkulturellt perspektiv]

Medvetenhet och arbetssätt

Hur kan samverkan med patienten ske på bästa möjliga sätt? Behöver specifik hänsyn tas till vårdarens köns- ålders-, eller yrkesstatus? I mer auktoritetsberoende kulturer [20] kan det exempelvis vara en fördel med en äldre person som har hög yrkesstatus och kompetens. Försök få fram information om en samrådande eller auktoritär roll förväntas av dig som vårdpersonal, och om vård och patientundervisning bör ske enskilt och/eller i grupp, i blandade grupper eller med enbart män eller kvinnor. Många utlandsfödda kommer från länder där man i hälso- och sjukvården är åtgärdsinriktad och låter subjektiva sjukdomssignaler utgöra grund för behandling och blir ofta besvikna på att utredning i den svenska vården tar lång tid, bygger på objektivt mätbara data och sker i samråd med patienten, det vill säga har en process-inriktning. [13] Därför är det viktigt med löpande information om utredningsprocessen och resultaten av den.

Närståendemedverkan

Eftersom många kulturer är grupporienterade [4,20] kan de närståendes roll vara olika. Många patienter förväntar sig att ha familjen omkring sig dygnet runt, och de vill själva ofta ta hand om omsorgen av sin familjemedlem oavsett om man vårdas på institution eller inte. Detta innebär dock inte att de närstående eller patienten alltid ska få bestämma hur mycket de närstående ska vara närvarande [21]. Om patientens eller medpatienternas tillstånd kräver lugn och ro måste det prioriteras och självklart också kommuniceras. I flera studier har det rapporterats att utlandsfödda psykossjuka personer och deras familjer uttryckt att de inte vill särbehandlas på grund av sin härkomst [22-24]. Viktigt är därför att vårdplanering sker utifrån individuella uppfattningar om hälsa och sjukdom. Det är också viktigt att kommunicera och erbjuda information om sjukdomen och hälso- och sjukvårdsystemet samt att tillräckligt med tid avsätts för detta.

Tolkanvändning

Utlandsfödda har allmänt rapporterats har en sämre hälsa, men vårdas vid färre vårdtillfällen och med kortare vårdtider än svenskfödda [25-27]. Svårigheter att ställa korrekt diagnos kan bero på språkbarriärer, brist på tolkar eller olikheter i att uttrycka hälsa och sjukdom. [3,25] Följderna kan bli underskattning av hälsoproblemens allvar.

Rätt till tolk

Enligt svensk lag har alla som är i behov av det rätt att få tillgång till tolk i alla myndighetskontakter (SFS 1986:223). Inom vården rekommenderas användning av professionella, gärna auktoriserade, sjukvårdstolkar [28]. I vardagen används ofta närstående eller tvåspråkig personal [29,30]. Användning av närståendetolk kan vara problematisk eftersom personens språkliga kvalifikationer eller förståelse av det västerländska skolmedicinska tänkandet inte alltid är känt. Det är inte heller säkert att allt översätts, antingen därför att patienten kan vilja undvika att tolken får viss information eller på grund av att tolken vill skydda den vårdsökande. Tolk beställs vanligen via en tolkförmedling [31,32]. Det är då viktigt att beställa en lämplig tolk avseende:

  • Språk och dialekt.
  • Religiös eller kulturell bakgrund.
  • Kön.
  • Tillhörighet till invandrarförening, religiös församling och social grupp.

Kommunikation med tolk

Idealet är att tolk och användare är okända för varandra [28]. Kontakttolkning, det vill säga att tolken har ögonkontakt med de kommunicerande, är att föredra men ibland måste tolkning ske via telefon. Tolken är en kommunikationslänk som ansvarar för språkfrågan och du själv för sakfrågan! Det finns ytterligare några konkreta saker som är viktiga för vårdpersonal att tänka på under själva tolkningen [28,31,32]:

  • Tala direkt med personen (patienten). Placera dig så att du kan se din samtalspartner i ögonen men även så att du kan se tolken. Använd tilltalsorden du eller ni. Undvik så långt möjligt att vända dig separat till tolken eller att tolken och den berörda personen hamnar i diskussion med varandra.
  • Sitt gärna ned och på samma nivå och avstånd från tolken och personen det gäller.
  • Räkna med att det tar längre tid att tala genom tolk, så avsätt tillräcklig tid för besöket. Var lugn och stressa inte.
  • Allt som sägs i rummet ska översättas, som regel ord-för-ord, om ni inte kommit överens om något annat tidigare.
  • Anpassa ditt språk till personen du ska tala med. Tala lugnt med korta, enkla och tydliga formuleringar. Lyssna noga, förenkla och repetera om personen inte förstår.
  • Undvik att avbryta.
  • Be inte tolken utföra några arbetsuppgifter tillsammans med den berörda personen.
  • Om en närstående till den berörda deltar i samtalet - arbeta som vanligt med tolken oavsett om den närstående förstår svenska eller inte.
  • Var lyhörd för det som sker! Var beredd på att önskemål om byte av tolk kan uttryckas.
  • Behandla tolken som en kollega och stöd hans eller hennes neutralitet och integritet. Respektera tolkens arbetsmetoder och yrkesetik. Be därför inte tolken om personliga synpunkter eller råd gällande samtalets innehåll. Däremot kan man prata med tolken före eller efter tolkningstillfället för att diskutera situationen och eventuella frågor som uppstått.

Ett förbisett önskemål från patienter är att tolkar borde hjälpa dem att hitta rätt i vården, både avseende platsen för besöket som från rätt institution och på rätt vårdnivå [30,33].

Kommunikation utan tolk

Även om man inte har ett gemensamt språk och saknar tolk kan man kommunicera och lugna personen genom att uttrycka omsorg via hudkontakt och ansiktsuttryck [34]. Stöd, värme och tröst kan förmedlas av en vänlig röst även om man inte förstår orden. Försök ge enkla förklaringar till vad som händer på svenska eller något annat språk som du kan. Ordlistor eller enkla "pekböcker" på olika språk kan vara hjälpmedel att använda om inte tolk finns tillgänglig.

Revideringsdatum:
2018-05-28
Manusförfattare:
Katarina Hjelm, professor, Institutionen för Folkhälso- och Vårdvetenskap, Uppsala Universitet
Samordning av bemötandetexter utifrån olika perspektiv, Åsa Hörnsten och Camilla Udo
Faktagranskare:
Åsa Hörnsten, professor, Institutionen för omvårdnad, Umeå universitet