Uppfattningar om hälsa och sjukdom kan variera

Likheter och skillnader kan finnas i uppfattningar om hälsa och sjukdom. [9-12] Här följer exempel på uppfattningar hos kvinnor och män med diabetes och av olika ursprung, det vill säga födda i Sverige, forna Jugoslavien och arabisktalande länder i Mellanöstern. Exemplen är avsedda att hjälpa oss ställa frågor om olika individers uppfattningar men är inte giltiga för alla personer från samma land eller ursprung.

Hälsa

Hälsa beskrevs som att vara fri från sjukdom och att känna sig frisk och kry, av alla utom män från forna Jugoslavien som sa att välstånd var det viktigaste. För män, oavsett ursprung, var de viktigaste faktorerna för hälsan att ha arbete och vara ekonomiskt oberoende, samt att ha en normal sexuell förmåga. Att kunna få barn betonades starkare av arabiska män.

Olika inställningar till hälsa framkom. Svenskar diskuterade vikten av en hälsosam livsstil. Kvinnor från forna Jugoslavien talade om att njuta av livet, ta en dag i sänder och försöka bibehålla tidigare kostvanor och traditioner. Personer från Mellanöstern betonade vikten av psykiskt välbefinnande och anpassning till sjukdomen.

Att vara invandrare och uppleva språksvårigheter, drabbas av arbetslöshet och socialbidragsberoende beskrevs vara negativt för hälsan. Många män, framförallt från Mellanöstern, angav att det skapade stress som höjde blodsockret, och de blev irriterade och på dåligt humör. Det kunde leda till konflikter med familjen, särskilt med hustrun, vilket i sin tur höjde blodsockret ytterligare och en ond cirkel startade.

Orsaker till sjukdomen och sjukdomens allvar

Uppfattningen om orsakerna till sjukdomen skiljer sig. Utlandsfödda gav mera begränsade förklaringar, fokuserade på stress och känslomässigt svåra erfarenheter av krig och förhållanden i hemlandet före invandringen. De tog också upp svårigheter att vara invandrare och anpassa sig till livet i Sverige, och diskuterade ofta övernaturliga orsaker som ödet och Allahs vilja. Svenskar gav mera ingående förklaringar, främst kopplade till ärftlighet och livsstil.

Kunskaper om sjukdomen skilde sig åt. Många utlandsfödda saknade kunskaper om bukspottkörteln, insulin och diabetesläkemedel, medan svenskar gav utförliga förklaringar.

Svenskfödda, särskilt kvinnor, uttryckte rädsla för att drabbas av diabeteskomplikationer och försökte förebygga dem med särskilda åtgärder som fotvård och kontroller av blodsocker. I diskussioner med män om känslor i samband med uppkomsten av diabetiska fotsår talade svenska män om starka känslor: "när jag såg såret blev jag tokig... jag mådde illa... jag hade ångest... Det börjar med ett litet sår sedan är det en hel tå... det kommer aldrig att läka". Utlandsfödda uppfattade problemen som banala: "jag var inte rädd, det var bara ett litet sår... det var en bagatell, det skulle komma att läka".

Svenska män och kvinnor misstänkte ofta, utifrån sjukdomstecknen, att de drabbats av diabetes och sökte läkare. Utlandsfödda män och kvinnor hade varken reagerat på symtomen eller misstänkt sjukdomen, varför de oftare blivit inlagda på sjukhus och av andra anledningar, till exempel svårbehandlade infektioner eller avsvimningar. Sjukdomsbilderna var ofta svårare och diagnosen ställdes senare.

Egenvårdsansvar - hälsorelaterat beteende och vårdsökande

Såväl aktivt, passivt som informationssökande egenvårdsbeteende förekom. Svenskfödda, framför allt kvinnor, beskrev sig vara aktiva i egenvården, till exempel med fotvård och lät självkontroller av blodsocker styra egenvården. Personer från forna Jugoslavien uttryckte en lägre benägenhet till att utföra fotvård och självkontroller av blodsockret och överlät istället det till vårdpersonalen. Arabisktalande från Mellanöstern sökte efter information. De sökte oftare än övriga vård, även för smärre problem, och sökte råd om sjukdomens skötsel. Under intervjuerna ställde de frågor för att få behovet av information ytterligare tillfredsställt, även om de förklarade sjukdomens uppkomst med "Guds eller Allahs vilja". Bland de arabisktalande uttrycktes pliktskyldighet i form av ”måsten”, till exempel "jag måste sänka mitt blodsocker", "man måste promenera" eller "jag måste besöka läkaren". De uttryckte att de saknade kunskaper för att själva kunna hantera sjukdomen men att det var viktigt att anpassa sig till den för att kunna sköta den på rätt sätt. I likhet med de jugoslaviskfödda uttryckte de att de hade begränsade kunskaper om kroppen och sjukdomen, men istället för att passivt överlåta sig till vårdens personal sökte de efter ytterligare information för att själva kunna agera.

Användande av naturmedel och alternativmedicin

Användningen av naturmedel varierade och det beskrevs oftare bland kvinnor än män. Personer ifrån Mellanöstern beskrev, med något undantag, att de inte använde naturmedel. En pågående studie av latinamerikaner visar att naturmedel ofta används och är en vana från hemlandet. Kvinnor från forna Jugoslavien beskrev att de ofta använde olika örtteer, samtidigt som de var noga med att följa doktorns läkemedelsordinationer. Svenska kvinnor sa att de ofta använde naturmedel men också andra alternativmedicinska metoder som akupunktur och zonterapi.

Religionens betydelse för hälsan - Ramadan

Religionen angavs ha olika betydelse för hälsan och var av stor betydelse hos personer från muslimska länder i Mellanöstern och forna Jugoslavien. Att fira fastemånaden Ramadan uppgavs vara viktigt för hälsan och de beskrev att man då inte äter, dricker eller röker från soluppgången till solnedgången, men däremot under kvällen, natten och på morgonen före solens uppgång. En del kvinnor ansåg att sjukdomen var ett hinder för firandet, eftersom regelbundet intag av mat och läkemedel krävs. Trots att Koranen föreskriver att man inte behöver fasta under Ramadan om man är sjuk, gravid eller på resa, så ville många ändå göra det eftersom det ledde till välbefinnande. Den efterföljande högtiden beskrevs likna det svenska julfirandet då man äter traditionella maträtter, ofta med mycket fett och socker, och upplevdes av många orsaka problem med att följa vårdens kostråd.

Graviditet, hälsa och sjukdom

Kvinnor med graviditetsdiabetes, födda i Sverige och Mellanöstern, beskrev hälsa som "att vara fri från sjukdom" och uttryckte oro för det väntade barnets hälsa och välbefinnande. [12,13] Efter graviditeten betonade alla vikten av att kunna ta hand om barnet och uppleva välbefinnande. Många av kvinnorna från Mellanöstern kände inte till sjukdomens orsaker utan nämnde faktorer som invandrarskapet eller att det var Allahs vilja. De uppfattade graviditetsrelaterade besvär som naturliga och behövde därför inte behandlas. De försökte anpassa sig till sjukdomen och behandlingsråden och trodde att sjukdomen skulle försvinna efter barnets födsel. Kvinnorna från Mellanöstern uttryckte en lägre medvetenhet om risker och en mer passiv attityd till egenvård under graviditeten. Riskmedvetenheten var ännu lägre i en studie av kvinnor från Afrika [14]. Svenska kvinnor sade att orsaken var ärftlighet och hormonella förändringar, och uttryckte rädsla för att drabbas av typ 2-diabetes i framtiden. De startade en kamp mot sjukdomen, efterfrågade medicinsk behandling för graviditetsbesvär och var oftare sjukskrivna därför att de var yrkesarbetande. Svenska kvinnor förstod i högre grad riskerna relaterade till tillståndet och beskrev ett aktivare hälsorelaterat beteende, både under och efter graviditeten.