Utskrivet 2018-12-11

Till navigering

Smittämnen

[Blodburen smitta]

Denna text gäller även barn

Hepatit B-virus (HBV)

Hepatit B är ett virus som infekterar levern och smittar via blod eller sexuellt. Smittämnet förekommer över hela världen. Den kliniska bilden vid akut smitta varierar från symtomfrihet till fulminant leversjukdom.  Hos vuxna läker infektionen i de flesta fall ut inom några månader och mindre än 5 procent blir kroniska bärare. För nyfödda barn till mammor med höggradigt smittsam hepatit B-infektion är risken för kroniskt bärarskap däremot cirka 90 procent utan vaccination. Kronisk hepatit-B infektion kan på sikt leda till allvarliga leverskador. Det finns läkemedel som fördröjer eller förhindrar att kroniskt infekterade utvecklar leverskador. Vaccination mot hepatit-B ger ett mycket gott och långvarigt skydd hos mer 95 procent av vaccinerade.

Vid olyckshändelse med stick- eller skärskada där hepatit B-virus hamnar i blodbanan eller djupt i vävnad är risken för smitta mindre än 5 procent om smittkällan är HBeAg-negativ jämfört med cirka 20 till 30 procent om smittkällan är HBeAg-positiv (se nedan).

Inkubationstiden varierar från 60 - 150 dagar (i genomsnitt cirka 90 dagar).

Diagnosen fastställs genom serologiska test.

Serologiskt provsvar  Smittsamhet
HBsAg-neg och Anti HBs-pos  Ej smittsam 
HBsAg-pos  Smittsam 
HBsAg-pos och HBeAg-pos  Hög smittsamhet
HBsAg-positiv och HBeAg-negativ Låggradigt smittsam

Hepatit C-virus (HCV)

Hepatit C är ett virus som infekterar levern och som smittar via blod, i första hand bland intravenösa missbrukare men även via otestade blodprodukter. Smittämnet är vanligt förekommande över hela världen. Flertalet av de som smittas utvecklar inte några akuta sjukdomssymtom. Infektionen kan läka ut av sig själv men de flesta, cirka 55 till 80 procent, får en kronisk infektion som på sikt kan leda till leverskada. Sjukdomen går oftast att behandla framgångsrikt med läkemedel vilket leder till smittfrihet och att risken för fortsatt leverskada upphör. Det finns inget vaccin mot hepatit C.

Vid olyckshändelse med stick-eller skärskada där hepatit C-virus hamnar i blodbanan eller djupt i vävnad kan risken att bli smittad vara upp till 10 procent. Inkubationstiden varierar 14 till 180 dagar (i genomsnitt 45 dagar).

För att bedöma om en individ är eller har varit smittad med HCV görs antikroppstest, anti-HCV-test. Detta test säger inte något om eventuell smittsamhet. Smittsamhet kan bedömas med hjälp av ett PCR-test (HCV-RNA-test) eller ett antigen-test som kan påvisa hepatit C-virus i blodet. Om HCV-RNA eller antigen-testet är positivt innebär det att patienten är smittsam.

Humant immunbristvirus (hiv)

Hiv är ett virus som påverkar immunsystemet och som smittar via blod eller sexuellt. Många märker inte att de smittats med hiv, medan en del insjuknar 1 till 4 veckor efter smittotillfället i en så kallad primärinfektion. Att bli smittad med hiv innebär en livslång, kronisk infektion och på sikt (5 till 20 år) risk att utveckla AIDS om inte behandling ges. Utvecklingen av nya antivirala läkemedel har inneburit förbättrade behandlingsmöjligheter som förhindrar utvecklingen till AIDS. Det finns inget vaccin mot hiv.

Vid olyckshändelse med stick- eller skärskada där hiv hamnar i blodbanan eller djupt i vävnad är risken att bli smittad cirka 0,3 procent. Diagnosen fastställs genom olika serologiska test.

Exempel på andra blodburna smittämnen

Hepatit D-virus (HDV)

Hepatit D-virus, "delta agens", är ett inkomplett virus som för att kunna infektera kräver en samtidig förekomst av hepatit B-virus. Smittöverföringen sker via blod eller kroppsvätskor. Inkubationstiden varierar från 14 till 70 dagar. Den kliniska bilden vid akut smitta varierar som vid hepatit B från symtomfrihet till fulminant leversjukdom.

En samtidig hepatit D- och hepatit B-infektion kan medföra risk för en svår leverinfektion. Det finns ingen specifik behandling riktad mot hepatit D. Vaccin mot hepatit B skyddar indirekt mot hepatit D.

Prioner (Creutzfeldt-Jakobs sjukdom)

Creutzfeldt-Jakobs sjukdom är en mycket sällsynt neurologisk sjukdom orsakad av så kallade prioner. Prioner är äggviteämnen med en mycket hög motståndskraft mot värme och kemiska desinfektionsmedel. Det enda helt säkra sättet att eliminera smittämnet är genom förbränning.

Sjukdomen drabbar nervsystemet med snabbt tilltagande demens. Hittills finns det ingen känd bot för sjukdomen. Creutzfeldt-Jakobs sjukdom förekommer i en frekvens av cirka ett fall/miljon invånare/år. Inkubationstiden är från 2 till 30 år.

Enstaka patienter har smittats inom sjukvården, vanligen via transplanterad hornhinna eller hjärnhinna, eller vid tillförsel av mänskligt tillväxthormon. Den senare smittrisken är numera borta eftersom enbart syntetiskt framställt tillväxthormon används idag.

Smittöverföring via blod från människa till människa har enbart påvisats för nya varianten av Creutzfeldt-Jakobs sjukdom, vCJD. Det har beskrivits fyra fall av överföring, det senaste år 2006. För närvarande finns ingen kommersiellt tillgänglig metod för att testa blod för Creutzfeldt-Jakobs sjukdom. För ytterligare information och råd om diagnostik hänvisas till Folkhälsomyndigheten.

Revideringsdatum:
2018-07-03
Reviderad av:
Anette Kullgren, hygiensjuksköterska, fil mag, Vårdhygien Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg
Åsa Alsiö, överläkare/adjungerad lektor, Infektionskliniken samt utbildningsenhet Skaraborgs sjukhus
Manusförfattare:

Hans Jörbeck, hygienöverläkare, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna

Kerstin Mannerqvist, hygiensjuksköterska, Smittskyddsinstitutet, Solna

Faktagranskare:
Thomas Wahlberg, smittskyddsläkare och verksamhetschef, Smittskydd Västra Götaland