Smittämnen

Hepatit B-virus (HBV)

Vid inokulation med hepatit B-virus har den genomsnittliga risken för smitta bedömts till 10-30 procent för HBsAg-positiva och HBeAg-positiva individer (se nedan).

Inkubationstiden är från 45 till 180 dygn. Vid hepatit B-infektion blir de flesta återställda cirka två månader efter sjukdomsdebuten. Subkliniska fall är vanliga.

Bland vuxna personer som smittats blir mindre än fem procent kroniska bärare. För nyfödda barn till mammor med hepatit B-infektion är, utan förebyggande åtgärder, risken för kroniskt bärarskap däremot cirka 90 procent. Även små barn och immunsupprimerade personer har ökad risk jämfört med vuxna att utveckla en kronisk infektion.

Diagnosen fastställs genom serologiska test.

Hepatit C-virus (HCV)

Vid inokulation med hepatit C-virus bedöms risken att bli smittad vara cirka tre procent.

Inkubationstiden är vanligtvis från 6 till 9 veckor men kan vara upp till 6 månader lång. Antalet subkliniska fall överväger bland dem som smittats. Andelen kroniska smittbärare är stor, cirka 50-90 procent.

För att bedöma om en individ är eller har varit smittad med HCV görs ett antikroppstest, anti-HCV-test. Detta test säger dock inte något om eventuell smittsamhet. Smittsamhet kan däremot bedömas med hjälp av ett så kallat PCR-test som används för att påvisa förekomst av hepatit C-virus i blodet (HCV-RNA-test). Om HCV-RNA kan påvisas innebär detta att patienten är smittsam.

Humant immunbristvirus (HIV-1 och HIV-2)

Vid inokulation med HIV-1 är risken att bli smittad cirka 0,3 procent.

Inkubationstiden är vanligtvis från 1 till 3 månader.

Att bli smittad med HIV-1 eller HIV-2 innebär en livslång, kronisk infektion och på sikt (5-20 år) risk att utveckla AIDS. AIDS utmärks framför allt av en starkt ökad infektionsbenägenhet.

Utvecklingen av nya antivirala läkemedel har inneburit förbättrade behandlingsmöjligheter och därmed en bättre prognos för HIV-smittade personer.

Exempel på andra blodburna smittämnen

Hepatit D-virus (HDV)

Hepatit D-virus, "delta agens", är ett inkomplett virus som för att kunna infektera kräver en samtidig förekomst av hepatit B-virus.

Inkubationstiden är från 2 till 8 veckor.

En samtidig hepatit D- och hepatit B-infektion eller en hepatit D-infektion hos en patient med kronisk hepatit B-infektion kan medföra risk för en svår leverinfektion.

Hepatit G-virus (HGV)

Hepatit G-virus (HGV) är ett relativt nyupptäckt virus som också benämns GBV-C-virus. I en studie bland vuxna svenska blodgivare var tre procent positiva för GBV-C/HGV RNA.

Individer med positiv PCR-test för HGV har i 40-90 procent av fallen normala leverenzymvärden i blodet.

HGV kan överföras via blodtransfusion. Dess roll vad gäller leversjukdomar är tills vidare oklar. Det är vanligt att patienter där HGV-RNA påvisats samtidigt är infekterade med hepatit B- och/eller hepatit C-virus.

Humant T-lymfotropt virus (HTLV-1 och HTLV-2)

Infektion med HTLV-1 förekommer framför allt i södra Japan, i Karibien och Afrika. Det kan bland annat ge upphov till ATL  (Adult T-cell-leukemia) eller tropisk spastisk pares (i Afrika).

Infektion med HTLV-2 kan ge upphov till hårcellsleukemi, en mycket sällsynt blodsjukdom.

Förekomst av HTLV-1 och HTLV-2 bland svenska blodgivare är mycket låg och har endast påvisats i enstaka fall. Svenska blodgivare testas för HTLV-1 och HTLV-2.

Prioner (Creutzfeldt-Jakobs sjukdom)

Creutzfeldt-Jakobs sjukdom är en mycket sällsynt neurologisk sjukdom förorsakad av så kallade prioner. Prioner är äggviteämnen med en osedvanligt hög motståndskraft mot värme och kemiska desinfektionsmedel. Formalin, andra aldehyder och alkohol, liksom intorkning gör smittämnet mer motståndskraftigt. Det enda helt säkra sättet att eliminera smittämnet är genom förbränning.

Sjukdomen drabbar nervsystemet med snabbt tilltagande demens.

Creutzfeldt-Jakobs sjukdom förekommer i en frekvens av cirka ett fall/miljon invånare/år. Ett samband mellan en ny variant av Creutzfeldt-Jakobs sjukdom, vCJD, och "galna-kosjukan" är sannolikt.

Inkubationstiden är från 2 till 30 år.

Enstaka patienter har smittats inom sjukvården, vanligen via transplanterad hornhinna eller hjärnhinna, eller vid tillförsel av mänskligt tillväxthormon. Den senare smittrisken är numera eliminerad eftersom enbart syntetiskt framställt tillväxthormon används idag.

Smittöverföring via blod från människa till människa av Creutzfeldt-Jakobs sjukdom har hittills inte påvisats. Vid nya varianten av Creutzfeldt-Jakobs sjukdom, vCJD, kan sannolikt överföring med blod förekomma. För närvarande finns ingen kommersiellt tillgänglig metod för att testa blod för Creutzfeldt-Jakobs sjukdom.