Utskrivet 2018-12-11

Till navigering

Översikt

[EKG]

Vilo-EKG är näst efter hjärtauskultation den vanligaste diagnostiska hjärtundersökningen i sjukvården. Vilo-EKG  tas vanligtvis på kliniska fysiologiska laboratorier och  akutmottagningar samt ingår ofta som del i vanliga hälsokontroller, inför en operation eller för att få friskintyg.

Ett elektrokardiogram, EKG, är en registrering av den elektriska aktivitet som uppstår då hjärtmuskeln aktiveras.

Indikationer

En vilo EKG-undersökning utförs på följande indikationer:

  • Hjärtrytmrubbning.
  • Oklar bröstsmärta.
  • Preoperativ utredning.
  • Hjärtinfarktdiagnostik och uppföljning.
  • Screening för hjärtsjukdom hos till exempel idrottsutövare, flygpersonal med mera.

Hjärtats elektriska aktivering

Alla myocardceller har förmåga till elektrisk aktivering (depolarisation) och därmed en sammanhängande hjärtmuskelkontraktion. Vid normala förhållanden styrs hjärtats elektriska aktivering i ett system med speciella myocardceller, i det så kallade retledningssystemet. Retledningssystemet består främst av Sinusknutan, AV-knutan, His`bunt , höger och vänster skänkel samt Purkinjefibrerna. Detta elektriska system ser till att hjärtats olika delar aktiveras i rätt ordning.

Bild som visar hjärtats hålrum och retledningssystemet

Hjärtats hålrum och retledningssystemet

Hjärtats elektriska aktivering startar i sinusknutan som är innerverad av både sympatikus- och parasympatikusfibrer och regleras av det icke viljestyrda nervsystemet (autonoma nervsystemet). Den elektriska impulsen sprids genom förmaksväggen till AV-knutan. Även denna är innerverad av främst vagusnerven, men också av sympatikusfibrer.

Under vila upprätthålls över cellmembranen i myokardcellerna en ojämn jonfördelning med hög kalium- och låg natriumkoncentration intracellulärt, vilket medför en elektrisk potentialskillnad över cellmembranen. Då myokardcellerna aktiveras sker en plötslig förändring i genomsläpplighet för natriumjoner som snabbt strömmar in i cellen och leder till en så kallad depolarisation och en aktionspotential. Denna utlöser in sin tur en depolarisation av angränsande celler, varefter den elektriska impulsen fortplantas genom myokardiet. Efter depolarisationen följer en refraktärperiod, då cellerna inte kan aktiveras.  

Sinusnoden har en förmåga att med jämna mellanrum spontant ge upphov till depolarisering, så kallad automaticitet.  Den elektriska impulsen leds som en vågfront ut i förmaksmyokardiet och aktiverar successivt höger och vänster förmak. I nedre delen av höger förmak depolariseras AV-knutan och den elektriska impulsen fördröjs något. Depolarisationen fortleds därefter ned genom His`bunt mot skänklarna. AV-systemet (AV-knutan, His` bunt och skänklarna) är den enda elektriska förbindelsen mellan förmak och kammare. Depolarisations vågfronten leds tills sist vidare ned i höger respektive vänster skänkel och ut i Purkinjefibrerna.

Revideringsdatum:
2017-03-03
Manusförfattare:
Rolf Hörnsten, med.dr, Klinisk fysiologi, Arytmienheten, Hjärtcentrum, Norrlands universitetssjukhus, Umeå
Faktagranskare:
Magnus Forsgren, överläkare, Kardiologkliniken, Falu lasarett, Falun
Illustratör:
Susanne Flodin, Illustratör och formgivare, Flodin Fernström Designunit AB