Utskrivet 2018-12-11

Till navigering

Översikt

[Legionella, förebyggande åtgärder]

Legionella är en bakterie som kan orsaka svår lunginflammation (legionärssjuka). Det finns 16 olika typer av legionella där serotyp 1 orsakar majoriteten av infektionerna. Sjukdomen är anmälnings- och smittspårningspliktig enligt smittskyddslagen. Personer med nedsatt immunförsvar är speciellt mottagliga. I Sverige anmäls årligen 100-150 fall av legionella där knappt hälften är smittade utomlands. Majoriteten av de drabbade är >50 år. Fler män än kvinnor drabbas. Ett fåtal fall av vårdrelaterad legionellainfektion anmäls varje år. [1,2] Sannolikt finns dock en underrapportering, då diagnostiken kan vara svår och symtombilden likna andra former av lunginflammation. Att kartlägga smittkedjan i efterförloppet är ofta en utmaning.

Förebyggande åtgärder -vattenmiljö

Legionella är en naturlig sötvattenbakterie som även anpassat sig till människans moderna vattenmiljöer. Bakterierna förökar sig lättast i stillastående vatten och vid temperaturer mellan +20oC och +45oC. Bakterierna dör efter ett par sekunder i 70-gradigt vatten. Vattensystem i stora byggnadskomplex, som till exempel hyreshus och sjukhus, är ofta koloniserade med legionellabakterier. Tillväxt gynnas vid växt tillsammans med andra mikroorganismer i så kallad biofilm.

  • För att undvika legionellatillväxt är det viktigt med ett bra flöde i vattensystemets alla delar. [3]
  • Varmvattentemperaturen ska vara lägst 60oC i varmvattenberedaren. [3,4]
  • Vid samtliga tappställen i patientutrymmen ska temperaturen nå upp till minst 50oC efter 1 minuts genomspolning. [3]
  • Kallvattentemperaturer ska inte överstiga 20oC efter 1 minuts genomspolning. [5,6]
  • Om risk föreligger att patienten kan inhalera vatten/aerosol ska alltid sterilt vatten användas.

Smittvägar

Bakterierna smittar huvudsakligen via inandning av små vattendroppar, så kallad aerosol. Infektionsdosen som krävs för smitta är dock oklar. Risken ökar ju mindre vattendropparna är. Omfattande legionellautbrott har på detta vis orsakats av duschar, bubbelbad, befuktningsaggregat, fontäner samt kyltorn. [7]

Patienter kan även smittas genom aspiration, exempelvis vid tillstånd där man har nedsatta hostreflexer i luftvägarna. Överföring av legionellakontaminerat vatten till de nedre luftvägarna i samband med andningsterapi och operativa ingrepp utgör därför en smittrisk.

Smitta mellan patienter är inte påvisat. Smitta till vårdpersonal är inte påvisat men här rekommenderas att man har gällande skydd för droppsmitta vid vård av patient med hosta. Skyddsrutin för personal vid aerosolbildande procedurer, som till exempelvis bronkoskopi, ska finnas och innefatta stänkskydd och andningsskydd.

Riskpatienter

Störst risk att insjukna har patienter med nedsatt infektionsförsvar orsakat av sjukdom eller medicinering. Rökning är en riskfaktor. Riskpatienter är exempelvis personer som genomgått organtransplantation eller medicinerar med cellgifter, som har höga kortisondoser, njursvikt, hematologisk malignitet eller kronisk luftrörssjukdom. [7]

Diagnostik

Klinisk uppmärksamhet och tillgång till mikrobiologiska diagnosmetoder är avgörande. Legionellainfektion ska alltid övervägas vid svår lunginflammation och speciellt på avdelningar som vårdar riskpatienter.

Ett test som är enkelt att utföra är bestämning av legionellaantigen i patientens urin. Testet påvisar en löslig sockerart som härstammar från bakteriens cellvägg och som vanligen utsöndras under några veckor efter sjukdomsdebuten. Testet fångar i bästa fall upp till 70% av legionellainfektionerna. Då urinantigentesten inte påvisar alla serogrupper av bakterien ska man också alltid eftersträva prov från nedre luftvägarna för diagnostik. Legionellabakteriens DNA kan ofta påvisas med molekylärbiologisk metodik (PCR). Odling från sekret har lägre känslighet, men bör eftersträvas för möjlighet att kunna spåra smittkällan genom jämförelse av bakterieisolat.

Revideringsdatum:
2017-07-14
Manusförfattare:
Britt-Marie Lundgren, läkare, Vårdhygien, NU-sjukvården
Anette Nilsson, läkare, Vårdhygien, NU-sjukvården
Martina Sansone, läkare, Vårdhygien Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg
Faktagranskare:
Birgitta de Jong, epidemiolog, MPH, med.dr, Solna