Översikt
[Legionella, förebyggande åtgärder]
Legionella är en naturlig sötvattenbakterie som även anpassat sig till människans moderna vattenmiljöer. Bakterierna förökar sig lättast i stillastående vatten och vid temperaturer mellan +20oC och +45oC. Bakterierna dör efter ett par sekunder i 70-gradigt vatten. Vattensystem i stora byggnadskomplex, som till exempel hyreshus och sjukhus, är ofta koloniserade med legionellabakterier. [1]
- För att undvika legionellatillväxt är det viktigt med ett bra flöde i vattensystemets alla delar. [2]
- Varmvattentemperaturen ska vara lägst 60oC i varmvattenberedaren. [2,3]
- Vid samtliga tappställen i patientutrymmen ska temperaturen nå upp till minst 50oC efter 1 minuts genomspolning. [2]
- Kallvattentemperaturer ska inte överstiga 20oC efter 1 minuts genomspolning. [4,5]
Legionella kan förorsaka lunginflammation, även kallad legionärssjuka. Sjukdomen är anmälningspliktig enligt smittskyddslagen. Personer med nedsatt immunförsvar är speciellt mottagliga. I Sverige anmäls årligen 5-10 fall av vårdrelaterad legionellainfektion, men dessa siffror speglar förmodligen en stor underrapportering. Symtombilden kan vara svår att skilja från andra former av lunginflammation och dödligheten är relativt hög, 10-20%.
Smittvägar
Bakterierna smittar huvudsakligen genom att transporteras i mycket små vattendroppar, så kallad aerosol. Risken ökar ju mindre vattendropparna är. Omfattande legionellautbrott har på detta vis orsakats av duschar, bubbelbad, befuktningsaggregat, fontäner samt sjukhusens kyltorn. [1]
Patienter med dåliga reflexer i luftvägarna kan även smittas genom aspiration. Överföring av legionellakontaminerat vatten till de nedre luftvägarna i samband med andningsterapi och operativa ingrepp utgör en särskild smittrisk.
Smitta mellan personer förekommer inte. Det går bra att dricka vatten där legionellabakterier påvisats.
Riskpatienter
Bland friska personer insjuknar cirka 1 person per tusen personer som utsatts för smittan. Störst risk att insjukna har patienter med nedsatt infektionsförsvar orsakat av sjukdom eller medicinering.
Riskpatienter är exempelvis personer som genomgått organtransplantation eller medicinerar med cellgifter, som har höga cortisondoser, njursvikt, hematologisk malignitet eller kronisk luftrörssjukdom. [1]
Diagnostik
Klinisk uppmärksamhet och tillgång till mikrobiologiska diagnosmetoder är avgörande. Legionelladiagnosen ska alltid övervägas vid vårdrelaterad lunginflammation och speciellt på avdelningar som vårdar riskpatienter.
Ett test som är enkelt att utföra är bestämning av legionellaantigen i patientens urin. Testet påvisar en löslig sockerart som härstammar från bakteriens cellvägg och som vanligen utsöndras under några veckor efter sjukdomsdebuten. Testet fångar i bästa fall upp till 70% av vårdrelaterade legionellainfektioner. Då urinantigentesten inte påvisar alla serogrupper av bakterien ska man eftersträva odlingsprov.
Finns tillgång till sekret eller annat prov från de nedre luftvägarna kan legionellabakteriens DNA påvisas med molekylärbiologisk metodik. Odling från sekret har lägre känslighet, men ska alltid utföras när sådant finns tillgängligt. I annat fall har man ingen möjlighet att spåra smittkällan.