Spridning i vården

Hälso- och sjukvårdspersonals förhållande till smittsamma sjukdomar regleras i Smittskyddslagen.

• Hälso- och sjukvårdspersonal ska vara uppmärksam på förekomst av smittsamma sjukdomar och vidta de åtgärder som krävs från smittskyddssynpunkt.
• Smittskyddsläkare ska underrätta vårdgivare om iakttagelser som är av betydelse för att förebygga smittspridning inom det verksamhetsområde som vårdgivaren ansvarar för.
• Smittskyddsläkaren i samarbete med vårdhygien har att följa att vårdgivare vidtar de åtgärder som krävs för att förebygga smittspridning.

• Grundläggande i kampen mot MRB är väl fungerande basala hygienrutiner oberoende av vårdform och vårdgivare.
• Tidig upptäckt av MRB och snabba förebyggande åtgärder är också avgörande för att förhindra eller begränsa spridning.
• Observera att medicinskt indicerade åtgärder inte får försenas på grund av misstänkt eller konstaterad förekomst av MRB hos en patient.

MRB kan spridas inom och mellan vårdmiljöer av både personal och patienter. Spridning sker i huvudsak via direkt och indirekt kontakt [1,2,3].

Personal och patienter med skadad hud som sår, eksem eller psoriasis, kan vara långvariga bärare av MRSA och sprida dessa inom och mellan vårdmiljöer [4].

Spridning av MRB kan snabbt bli ett omfattande problem inom vården. Spridningen medför ökat lidande för patienter, längre vårdtider, fler krävande behandlingar med kostsamma och ibland toxiska antibiotika. Stora extra insatser medför kostnader för isolering, kohortvård, smittspårning, kontroll av bärare, kontrollodling vid återinläggning med mera.

Såväl MRSA, som MRG förekommer i en allt ökande omfattning, även utanför sjukhus. [3,5] I båda fallen förekommer spridning i samhället utanför klassiska riskmiljöer. Det är av yttersta vikt att begränsa spridningen. De huvudsakliga verktygen är konsekvent tillämpning av basala hygienrutiner, tidig upptäckt, tidigt omhändertagande och smittspårning.