Utskrivet 2012-05-22

Till navigering

Påverkan på rörelse- och stödjeorgan

[Orörlighet, komplikationer]

Vid långvarigt sängläge förändras ledernas ställning och kan i vissa fall innebära att lederna får kontrakturer.

När skelettet inte belastas ökar utsöndringen av kalcium och bentätheten minskar vilket kan leda till osteoporos. När musklerna inte används som vanligt förlorar de styrka och blir hypotrofiska [11,12].

Kontrakturer

Kontrakturer uppstår när en led inte används normalt. Bindväven blir då fastare och mindre elastisk, ledkapseln blir styvare och musklerna kortare med risk för översträckning och felställningar [2].

En vanlig kontraktur är spetsfot som kan ge kvarstående men i form av förändrad och försvårad gång.

Kontrakturer kan även uppstå i de övre extremiteterna och medför då svårigheter för patienten att kamma sig, borsta tänderna och så vidare.

Dessutom kan det finnas risk för att kontrakturer uppstår i höfter och knän, bland annat på grund av trycksårsprofylax med till exempel kuddar.

Förebygga kontrakturer

Rörelse och belastning är en förutsättning för att behålla funktionen i rörelse- och stödjeorganen. Vid sängläge bör man därför påbörja aktivast möjliga mobilisering så fort patientens tillstånd medger. Det är inte tillräckligt att lyfta en patient upp från sängen till stol och sedan tillbaka igen efter en viss tid. Mobilisering kräver aktivitet. Sjukgymnasten kan ge råd.

För att bibehålla rörlighet och belasta skelettet behöver patienten så mycket som möjligt, röra sig på egen hand. Att ta sig i och ur sängen självständigt, med tydliga instruktioner eller stöd från personalen, är bra för att förebygga kontrakturer [13]. Om behov finns av hjälpmedel eller särskild assistans kan sjukgymnasten eller arbetsterapeuten prova ut lämpliga sådana och ge råd.

Om en patient inte själv kan röra sig i sängen ska han eller hon ligga så att kontrakturer undviks. Det kan åstadkommas bland annat med hjälp av kuddar. Beakta dock att kuddar ofta är orsak till att kontrakturer uppstår.

   
Placera huvudkudden ovanför patientens axel
och dra fram hörnflikarna så att utrymmet vid
nacken fylls ut. Avlasta armbågarna med
kuddar vars flikar dras fram mot handlederna.
Avlasta hälar och knän med en kudde som
läggs från knäleden och nedåt. Alternativt kan
kuddar också placeras under madrassen.
Placera huvudkudden ovanför axeln och fyll upp
utrymmet vid nacken. Avlasta armbågen med en
kudde som placeras fram till handleden. Placera
en kudde under madrassen för att stödja patientens
sidläge. Avlasta knän och fotleder med en kudde
som läggs mellan underbenen från knäleden till fotleden
.
 

Det är viktigt att ändra läge ofta för att förebygga sänglägeskomplikationer. En liten förändring räcker oftast. Passiva regelbundna rörelser måste göras med patienter som inte kan eller får medverka själva. Kontrakturprofylax förebygger också andra negativa effekter av sängläge.

Utför regelbunden kontrakturprofylax på fötterna för att undvika att patienten får spetsfot. Placera en kudde eller sparklåda mot sänggaveln så att fötterna inte faller framåt.

Bild som visar kontrakturprofylax av fötter

Motverka förkortning av hälsenan genom att placera en skumgummikudde vid fotändan av sängen.
Avlasta hälar med en kudde strax ovanför hälen.

Revideringsdatum:
2010-12-15
Manusförfattare:

Anna-Christina Ek, professor, Institutionen för Medicin och Vård, avdelning för omvårdnad, Hälsouniversitetet, Linköping

Annika Billhult, Med dr., leg sjukgymnast, FoU-enheten i Södra Älvsborg, Borås

Faktagranskare:

Kristina Kindblom, leg sjukgymnast, med.dr. Karolinska institutet

Illustratör:

Björn Brinkman, 2B Tecknare

Bildkorrigeringar av Susanne Flodin, Kommunikationsbyrån Vinna AB

Publicerad:
2010-02-02

Dela information

Dela |

© Inera AB