Översikt

[Bemötande i vård och omsorg, transkulturellt perspektiv]

Utgångspunkten för allt hälso- och sjukvårdsarbete är Hälso- och sjukvårdslagen som anger att vården ska vara individualiserad, genomföras i samråd med den enskilde, bygga på respekt för individens självbestämmande och integritet och meddelas på lika villkor oavsett ras, religion eller politisk åsikt. [1] Tydligt framgår att alla individer är unika och därmed inte nödvändigtvis ska meddelas samma vård.

Inom transkulturell omvårdnad studeras individens förutsättningar för hälsa, reaktioner på och upplevelser av sjukdom eller ohälsa samt effekter av vård och behandling hos individer med olika kulturell bakgrund. [2] Man studerar skillnader och likheter, både mellan och inom olika kulturer, men också mellan olika generationer. Avsikten är att kunna vårda människan som döljs bakom kulturen. [3] Både individens och vårdarens kultur påverkar vårdandet. Eftersom varje människa är unik blir mötet mellan två personer alltid transkulturellt i någon mån.

Exemplen i Vårdhandboken belyser i huvudsak hur personer med olika ursprung uppfattar sjukdomen diabetes och dess hantering.

Bemötande i vården ur transkulturellt perspektiv ska med utgångspunkt i Hälso- och sjukvårdslagen [1] inriktas på att undvika etnocentrism där majoritetskulturens värderingar styr planeringen av insatser. Istället bör man sträva efter kulturrelativism med en transkulturell medvetenhet, vilket innebär att varje unika individs behov och önskemål fokuseras. [2,3,4] Kulturellt kompetent vård är skräddarsydd vård.

Uppfattningar om hälsa och sjukdom

[Bemötande i vård och omsorg, transkulturellt perspektiv]

Uppfattningar om hälsa och sjukdom är kulturellt bestämda. Utgångspunkten i transkulturell vård kan tas i individens uppfattningar om hälsa och sjukdom som sammantaget bildar attityder vilka påverkar beteendet och förväntningarna på vårdpersonalen. [5] Uppfattningarna bygger på individens kunskaper och påverkas av erfarenheter, se nedanstående figur.

Under uppväxten och under livet lär vi oss vilka uppfattningar som råder. Detta sker i samspel och kommunikation med andra till exempel i familjen, skolan, vården och samhället. [5] Vi lär oss till exempel vad hälsa och sjukdom är och hur det uttrycks. Uppfattningarna är därför kulturellt bestämda. [6,7]

Individens uppfattning

I samtal med två kvinnor från Mellanöstern respektive Afrika om orsakerna till diabetes framkom olika uppfattningar. Kvinnorna var lika gamla, hade liknande utbildning och vistelsetid i Sverige, men skilde sig utseendemässigt. Kvinnan från Mellanöstern hade mellanblont hår, ljus hy och västerländsk klädsel. Kvinnan från Afrika hade mörk hy, var klädd i fotsid klänning och turbanliknande huvudbonad, och såg inte västerländsk ut.

Kvinnan från Mellanöstern berättade att sjukdomen kan ha orsakats av det ”onda ögat”, det vill säga att en människa som antas besitta en ond kraft med blicken har överfört sjukdomen. Som skydd mot den onda kraften inhalerade hon varje vecka rök från en speciell importerad bark. Kvinnan från Afrika beskrev att orsakerna var ärftlighet och stress. För att bevara hälsan försökte hon följa kostråden, det vill säga äta fettsnål, sockerfri och fiberrik mat, samt motionera och kontrollera blodsockret.

Kvinnan från Mellanöstern som liknade vårdaren gav en icke skolmedicinsk förklaring medan kvinnan från Afrika som såg annorlunda ut gav en skolmedicinsk förklaring, vilket förbryllade intervjuaren. [6] Detta illustrerar vikten av att fråga efter individens uppfattning och inte förledas av förutfattade meningar om olikhet.

Uppfattningar från olika perspektiv kan kollidera

Följande exempel belyser olikheter mellan lekmannen (patienten) och den professionella vårdgivaren, [6] eller mellan individens och vårdens perspektiv - i livsvärlden så som vi själva upplever det [8] och systemvärlden där organisationens regler och normer råder [5] - och vilka konsekvenser dessa olikheter kan få.

En 33-årig kvinna från Mellanöstern som kom till Sverige för sex år sedan besökte diabetesmottagningen. Via tolk talade hon om för diabetessköterskan att blodsockret var högt på morgnarna. Sköterskan bad att få se hennes diabetesdagbok som visade att fasteblodsockret hade legat högt och varierat mellan 15 och 18 mmol/l de senaste veckorna. Hon kontrollerade vid besöket blodsockret som låg på 17 mmol/l. Utan närmare utredning rådde hon henne att öka insulindosen.

När hon senare intervjuas om hälso- och sjukdomsuppfattningar framkommer att kvinnan ordinerats behandling med tabletter och insulin. Den senaste månaden hade hon dock inte haft råd att hämta ut kostnadsbelagda tabletter från apoteket utan endast använt kostnadsfritt insulin. Diabetessköterskan handlade utifrån sin medicinska erfarenhet rätt men frågade inte efter kvinnans egna hälso- och sjukdomsuppfattningar eller om hon följt ordinationen. Kvinnan saknade kunskaper och förstod inte konsekvenserna av sitt handlande. Exemplet visar hur viktigt det är att fråga efter individens uppfattningar.

Uppfattningar om hälsa och sjukdom kan variera

[Bemötande i vård och omsorg, transkulturellt perspektiv]

Likheter och skillnader kan finnas i uppfattningar om hälsa och sjukdom. [9-12] Här följer exempel på uppfattningar hos kvinnor och män med diabetes och av olika ursprung, det vill säga födda i Sverige, forna Jugoslavien och arabisktalande länder i Mellanöstern. Exemplen är avsedda att hjälpa oss ställa frågor om olika individers uppfattningar men är inte giltiga för alla personer från samma land eller ursprung.

Hälsa

Hälsa beskrevs som att vara fri från sjukdom och att känna sig frisk och kry, av alla utom män från forna Jugoslavien som sa att välstånd var det viktigaste. För män, oavsett ursprung, var de viktigaste faktorerna för hälsan att ha arbete och vara ekonomiskt oberoende, samt att ha en normal sexuell förmåga. Att kunna få barn betonades starkare av arabiska män.

Olika inställningar till hälsa framkom. Svenskar diskuterade vikten av en hälsosam livsstil. Kvinnor från forna Jugoslavien talade om att njuta av livet, ta en dag i sänder och försöka bibehålla tidigare kostvanor och traditioner. Personer från Mellanöstern betonade vikten av psykiskt välbefinnande och anpassning till sjukdomen.

Att vara invandrare och uppleva språksvårigheter, drabbas av arbetslöshet och socialbidragsberoende beskrevs vara negativt för hälsan. Många män, framförallt från Mellanöstern, angav att det skapade stress som höjde blodsockret, och de blev irriterade och på dåligt humör. Det kunde leda till konflikter med familjen, särskilt med hustrun, vilket i sin tur höjde blodsockret ytterligare och en ond cirkel startade.

Orsaker till sjukdomen och sjukdomens allvar

Uppfattningen om orsakerna till sjukdomen skiljer sig. Utlandsfödda gav mera begränsade förklaringar, fokuserade på stress och känslomässigt svåra erfarenheter av krig och förhållanden i hemlandet före invandringen. De tog också upp svårigheter att vara invandrare och anpassa sig till livet i Sverige, och diskuterade ofta övernaturliga orsaker som ödet och Allahs vilja. Svenskar gav mera ingående förklaringar, främst kopplade till ärftlighet och livsstil.

Kunskaper om sjukdomen skilde sig åt. Många utlandsfödda saknade kunskaper om bukspottkörteln, insulin och diabetesläkemedel, medan svenskar gav utförliga förklaringar.

Svenskfödda, särskilt kvinnor, uttryckte rädsla för att drabbas av diabeteskomplikationer och försökte förebygga dem med särskilda åtgärder som fotvård och kontroller av blodsocker. I diskussioner med män om känslor i samband med uppkomsten av diabetiska fotsår talade svenska män om starka känslor: "när jag såg såret blev jag tokig... jag mådde illa... jag hade ångest... Det börjar med ett litet sår sedan är det en hel tå... det kommer aldrig att läka". Utlandsfödda uppfattade problemen som banala: "jag var inte rädd, det var bara ett litet sår... det var en bagatell, det skulle komma att läka".

Svenska män och kvinnor misstänkte ofta, utifrån sjukdomstecknen, att de drabbats av diabetes och sökte läkare. Utlandsfödda män och kvinnor hade varken reagerat på symtomen eller misstänkt sjukdomen, varför de oftare blivit inlagda på sjukhus och av andra anledningar, till exempel svårbehandlade infektioner eller avsvimningar. Sjukdomsbilderna var ofta svårare och diagnosen ställdes senare.

Egenvårdsansvar - hälsorelaterat beteende och vårdsökande

Såväl aktivt, passivt som informationssökande egenvårdsbeteende förekom. Svenskfödda, framför allt kvinnor, beskrev sig vara aktiva i egenvården, till exempel med fotvård och lät självkontroller av blodsocker styra egenvården. Personer från forna Jugoslavien uttryckte en lägre benägenhet till att utföra fotvård och självkontroller av blodsockret och överlät istället det till vårdpersonalen. Arabisktalande från Mellanöstern sökte efter information. De sökte oftare än övriga vård, även för smärre problem, och sökte råd om sjukdomens skötsel. Under intervjuerna ställde de frågor för att få behovet av information ytterligare tillfredsställt, även om de förklarade sjukdomens uppkomst med "Guds eller Allahs vilja". Bland de arabisktalande uttrycktes pliktskyldighet i form av ”måsten”, till exempel "jag måste sänka mitt blodsocker", "man måste promenera" eller "jag måste besöka läkaren". De uttryckte att de saknade kunskaper för att själva kunna hantera sjukdomen men att det var viktigt att anpassa sig till den för att kunna sköta den på rätt sätt. I likhet med de jugoslaviskfödda uttryckte de att de hade begränsade kunskaper om kroppen och sjukdomen, men istället för att passivt överlåta sig till vårdens personal sökte de efter ytterligare information för att själva kunna agera.

Användande av naturmedel och alternativmedicin

Användningen av naturmedel varierade och det beskrevs oftare bland kvinnor än män. Personer ifrån Mellanöstern beskrev, med något undantag, att de inte använde naturmedel. En pågående studie av latinamerikaner visar att naturmedel ofta används och är en vana från hemlandet. Kvinnor från forna Jugoslavien beskrev att de ofta använde olika örtteer, samtidigt som de var noga med att följa doktorns läkemedelsordinationer. Svenska kvinnor sa att de ofta använde naturmedel men också andra alternativmedicinska metoder som akupunktur och zonterapi.

Religionens betydelse för hälsan - Ramadan

Religionen angavs ha olika betydelse för hälsan och var av stor betydelse hos personer från muslimska länder i Mellanöstern och forna Jugoslavien. Att fira fastemånaden Ramadan uppgavs vara viktigt för hälsan och de beskrev att man då inte äter, dricker eller röker från soluppgången till solnedgången, men däremot under kvällen, natten och på morgonen före solens uppgång. En del kvinnor ansåg att sjukdomen var ett hinder för firandet, eftersom regelbundet intag av mat och läkemedel krävs. Trots att Koranen föreskriver att man inte behöver fasta under Ramadan om man är sjuk, gravid eller på resa, så ville många ändå göra det eftersom det ledde till välbefinnande. Den efterföljande högtiden beskrevs likna det svenska julfirandet då man äter traditionella maträtter, ofta med mycket fett och socker, och upplevdes av många orsaka problem med att följa vårdens kostråd.

Graviditet, hälsa och sjukdom

Kvinnor med graviditetsdiabetes, födda i Sverige och Mellanöstern, beskrev hälsa som "att vara fri från sjukdom" och uttryckte oro för det väntade barnets hälsa och välbefinnande. [12,13] Efter graviditeten betonade alla vikten av att kunna ta hand om barnet och uppleva välbefinnande. Många av kvinnorna från Mellanöstern kände inte till sjukdomens orsaker utan nämnde faktorer som invandrarskapet eller att det var Allahs vilja. De uppfattade graviditetsrelaterade besvär som naturliga och behövde därför inte behandlas. De försökte anpassa sig till sjukdomen och behandlingsråden och trodde att sjukdomen skulle försvinna efter barnets födsel. Kvinnorna från Mellanöstern uttryckte en lägre medvetenhet om risker och en mer passiv attityd till egenvård under graviditeten. Riskmedvetenheten var ännu lägre i en studie av kvinnor från Afrika [14]. Svenska kvinnor sade att orsaken var ärftlighet och hormonella förändringar, och uttryckte rädsla för att drabbas av typ 2-diabetes i framtiden. De startade en kamp mot sjukdomen, efterfrågade medicinsk behandling för graviditetsbesvär och var oftare sjukskrivna därför att de var yrkesarbetande. Svenska kvinnor förstod i högre grad riskerna relaterade till tillståndet och beskrev ett aktivare hälsorelaterat beteende, både under och efter graviditeten.

Teorier som förklarar det hälsorelaterade beteendet

[Bemötande i vård och omsorg, transkulturellt perspektiv]

Egna uppfattningar om hälsa och sjukdom

Uppfattningarna om hälsa och sjukdom styr det hälsorelaterade beteendet, dvs både egenvård och vårdsökande. Sjukdomsorsakerna kan förklaras som inifrån eller utifrån kommande och förklaras av lekmannen med faktorer som finns inom individen, i naturen, i sociala relationer eller i den övernaturliga världen, vilka förklaras i nedanstående tabell. [6] Dessa orsaksförklaringar styr om vård söks hos familj eller vänner, professionella vårdgivare eller alternativmedicinska utövare.

Indelning av lekmannaföreställningar om orsaker till sjukdom [6]

För att skydda sig mot onda ögat eller andra krafter används ibland i vissa kulturer olika amuletter eller föremål. I Medelhavsområdet är de ofta turkosfärgade, i Latinamerika vanligen röda och i Mellanöstern av metall eller guld.

Tillstånd beskrivs ibland som varma eller kalla. För att återställa balansen mellan varmt och kallt intas i vissa kulturer olika slags mat, naturmedel eller läkemedel som betraktas som "varma" eller "kalla". Ett exempel på ett kallt tillstånd, beskrivet bland asiatiska invandrare, är anemi som kureras med något varmt, till exempel alkohol. Det är därför viktigt att fråga efter uppfattningar om sjukdom och egenvårdsåtgärder, [4] samt försöka förhandla i de fall det kan inverka negativt på ordinerad vård eller behandling, [15] men respektera samtidigt alltid föreställningarna. [4]

Upplevt allvar och hot bakom riskmedvetenhet och hälsorelaterat beteende

Beteendet styrs också av om orsakerna till sjukdomen upplevs som påverkbara eller inte och sammanhänger med det upplevda hot en sjukdom innebär. [16] I nedanstående figur illustreras hur hotet uppfattas beroende på hur känslig individen upplever sig vara att drabbas av sjukdomen och hur allvarlig sjukdomen uppfattas. Sannolikheten för förändring av beteendet bestäms också av de konsekvenser sjukdomen får och de fördelar respektive hinder personen upplever av att genomföra förändringar.

Hälsouppfattningsmodellen efter Rosenstock m fl. [16]

 

Upplevd förmåga att klara av olika åtgärder

Den upplevda förmågan att kunna utföra olika åtgärder (self-efficacy) inverkar också på beteendet. [17] Ju starkare den är, desto större är viljan till aktiv egenvård. Förmågan stärks av erfarenheter av situationer som individen känner att han behärskar men hämmas av nedsatt sinnesstämning. Även uppfostran i olika kulturer inverkar. [18] Egenförmågan stärks av uppväxt i en individorienterad kultur (till exempel Sverige eller USA) som uppmanar till självständighet, egna initiativ och där andra betraktas som jämlikar att samråda med. En jag-orientering, rätten till ett privatliv och behovet av självvalda vänner utanför familj och släkt ingår.

Uppfostran i en grupporienterad kultur (till exempel länder i Medelhavsområdet, Mellanöstern och Afrika) innebär att man lär sig lyda auktoriteter som läkaren och läraren. Hierarkiska förhållanden och stor maktdistans leder till osjälvständighet och passivitet, vilket hämmar egenförmågan. Samhällsordningen där är ofta traditionell med en stark familje- och släktgemenskap. Ömsesidigt beroende råder och individen skyddas av gruppen så länge han/hon är lojal mot den och lever upp till förväntningarna. I östasiatiska samhällen prioriteras det gemensamma bästa och harmoni mellan människor framför individuella intressen. Dessa olika kulturer ger vårdtagaren ett mer aktivt eller passivt beteende.

Förväntningar på personalen

[Bemötande i vård och omsorg, transkulturellt perspektiv]

Förväntningarna på personalen har betydelse för resultatet av olika vårdinsatser. Inför ett möte med en patient bör man fråga sig om en samrådande eller auktoritär roll skall väljas. Vidare om vård och undervisning skall ske enskilt eller i grupp. Slutligen om hänsyn till köns-ålders-, eller yrkesstatus behöver tas. I mer auktoritetsberoende kulturer [18] kan det vara en fördel med en äldre person som har hög yrkesstatus och kompetens, t ex en äldrig manlig läkare åt en manlig patient.

Vård och behandling kan föregås av utredningar av objektiva fakta eller baseras på subjektiva besvär, och vara process-eller åtgärdsinriktad [24]. Turkiska invandrare i Sverige har uttryckt missnöje med långa utredningstider i svensk vård och det faktum att läkaren i samråd med dem vill diskutera hälsoproblemen. För dem gav det intryck av bristande kompetens jämfört med hemlandets auktoritära och åtgärdsinriktade läkare som utan fördröjning förskrev tabletter eller gav injektioner.

I samma studie [24] kommenterades vårdpersonalens klädsel. De föredrog en välklädd läkare med vit rock över slips och skjorta framför en "slarvigt klädd" doktor i T-shirt, jeans och träskor. Klädseln signalerade kompetens och förtroende.

Förhållandet till det motsatta könet och frågor om anständighet styrs av personlighet och kulturella och religiösa normer [25]. I en del kulturer finns stränga regler för umgänge mellan könen. I Islam till exempel får kvinnor inte beröras av män som inte tillhör familjen. Oberoende av kulturell eller religiös tillhörighet är de flesta människor mer eller mindre blyga eller upplever visst obehag av att klä av sig inför andra. Därför bör önskemål om att bli vårdad av en person av samma kön t ex vid skötsel av hygien respekteras. Vårdpersonal bör försöka bygga upp ett förtroende hos patienten och ibland kan det vara till hjälp att försöka lära känna patientens närstående.

Många sydeuropeiska och icke-västerländska kulturer är grupporienterade [6,18] varmed de närståendes roll kan vara annorlunda än bland svenskar. Många patienter förväntar sig att ha familjen omkring sig dygnet runt, och de vill själva ofta ta hand om omsorgen av sin familjemedlem oavsett om man vårdas på institution eller ej. För många, till exempel muslimer, är det dessutom en religiös plikt att besöka den sjuke. Det innebär dock inte att de närstående eller patienten bör få bestämma hur mycket de anhöriga ska vara närvarande. Om personens eller medpatienternas tillstånd kräver lugn och ro måste det prioriteras och meddelas. I en svensk undersökning uttryckte vårdpersonal svårigheter i att utföra sitt arbete med personer av utländsk härkomst till följd av närvaron av många anhöriga som förväntades deltaga som stöd i en svår situation [26].

Utlandsfödda psykossjuka personer med familjer har uttryckt att de inte vill särbehandlas på grund av sin härkomst, utan få samma vård som svenskar [27-29]. Viktigt är att vårdplanering sker utifrån individuella uppfattningar om hälsa och sjukdom, att tillräckligt med tid avsätts för detta liksom att finna metoder för att kunna kommunicera och att erbjuda information om sjukdomen och vårdsystemet.

Kommunikation med eller utan tolk

[Bemötande i vård och omsorg, transkulturellt perspektiv]

Utlandsfödda har allmänt en sämre hälsa men vårdas vid färre vårdtillfällen och med kortare vårdtider än svenskfödda med ospecifika symtomdiagnoser [30]. Svårigheter att ställa korrekt diagnos kan bero på språkbarriärer, brist på tolkar eller olikheter i att uttrycka hälsa och sjukdom. [4,19] Följderna kan bli underskattning av hälsoproblemens allvar.

Kommunikation via tolk

Enligt svensk lag har alla som är i behov av det rätt att få tillgång till tolk i alla myndighetskontakter [31]. Inom vården rekommenderas användning av professionella, gärna auktoriserade, sjukvårdstolkar [32]. I vardagen används ofta anhöriga eller tvåspråkig personal [33]. Användning av anhörigtolk kan vara problematisk eftersom personens språkliga kvalifikationer eller förståelse av det västerländska skolmedicinska tänkandet inte är känt. Det är inte heller säkert att allt översätts, antingen därför att patienten kan vilja undvika att tolken får viss information eller pga att tolken vill avskärma patienten från information i avsikt att skydda den vårdsökande.

Tolk beställs vanligen via en tolkförmedling [34,35]. Det är då viktigt att beställa en lämplig tolk vad gäller

• språk och dialekt
• religiös eller kulturell bakgrund
• kön
• tillhörighet till invandrarförening, religiös församling och social grupp

Idealet är att tolk och användare är okända för varandra [32]. Kontakttolkning, det vill säga att tolken har ögonkontakt med de kommunicerande, är att föredra men ibland måste tolkning ske via telefon. Tolken är en kommunikationslänk och huvudregeln vid tolkningen är att:

Tolken sköter språkfrågan och du själv sakfrågan!

Det finns ytterligare några saker som är viktiga för vårdpersonal att tänka på under tolkningen [32,34,35]:

• Tolken är din "pratapparat", ett hjälpmedel. Tala direkt med personen som det gäller. Placera dig så att du kan se din samtalspartner i ögonen men även så att du kan se tolken. Använd "du" eller "ni" som tilltalsord. Undvik så långt möjligt att vända dig separat till tolken eller att tolken och den berörda personen hamnar i diskussion med varandra.
• Sitt gärna ned och på samma nivå och avstånd från tolken och personen det gäller.
• Räkna med att det tar längre tid att tala genom tolk, så avsätt tillräcklig tid för besöket. Var lugn och stressa inte.
• Allt som sägs i rummet ska översättas, som regel ord-för-ord, om ni inte kommit överens om något annat tidigare.
• Anpassa ditt språk till personen du ska tala med. Tala lugnt med korta, enkla och tydliga formuleringar. Lyssna noga, förenkla och repetera om personen inte förstår.
• Undvik att avbryta.
• Be inte tolken utföra några arbetsuppgifter tillsammans med den berörda personen.
• Om en anhörig till den berörda deltar i samtalet - arbeta som vanligt med tolken oavsett om den anhöriga förstår svenska eller inte.
• Var lyhörd för det som sker! Var beredd på att önskemål om byte av tolk kan uttryckas!
• Behandla tolken som en kollega och stöd hans eller hennes neutralitet och integritet. Respektera tolkens arbetsmetoder och yrkesetik. Be därför inte tolken om personliga synpunkter eller råd gällande samtalets innehåll. Däremot kan man prata med tolken före eller efter tolkningstillfället för att diskutera situationen och eventuella frågor som uppstått.

Kommunikation utan tolk

Även om man inte har ett gemensamt språk och saknar tolk kan man kommunicera och lugna personen genom att uttrycka omsorg via hudkontakt och ansiktsuttryck [25]. Stöd, värme och tröst kan förmedlas av en vänlig röst även om man inte förstår orden. Man kan försöka ge enkla förklaringar till vad som händer på svenska eller något annat språk som du kan. Ordlistor eller enkla "pekböcker" på olika språk kan vara hjälpmedel att använda om inte tolk finns tillgänglig.

Viktiga frågor att ställa inför en vårdsituation

[Bemötande i vård och omsorg, transkulturellt perspektiv]

För att kunna planera vården utifrån ett transkulturellt perspektiv kan man tänka sig följande struktur för insamling av fakta: [4,25,36] Samla in allmän information för att få en helhetsbild av personen och situationen och sök efter etnisk och religiös bakgrund.

Födelseland efterfrågas, varefter det språk och den kommunikationsform personen är van att använda följer naturligt, och slutligen om personen tillhör någon särskild folkgrupp och upplevelsen av tillhörighet till den. Genom detta kan man skapa en bild av personens språkkunskaper.

Sök information av kulturell karaktär och som är specifik för det aktuella hälsoproblemet och situationen.

Frågor som kan ställas är:

• Vilka uppfattningar har personen om sin hälsa och sjukdom?
• Varför har personen sökt vården?
• Vilken egenvård har personen utfört?
• Vilken behandling har personen fått tidigare?
• Vilka förväntningar har personen på vården?
• Vilka regler för förhållandet mellan könen finns och vem önskar man bli vårdad av?
• Måste särskild hänsyn tas, till exempel vad gäller kostfrågor?
• Hur är rollerna i familjen? Vem har auktoritet i familjen?
• Hur mycket vill familjen delta i vården och behandlingen samt hur mycket vill de vara hos personen?
• Vem har hjälpt personen under sjukdomstiden och vad har hjälpen bestått i?
  

Sök fakta om vilka kulturella faktorer som kan inverka på behandlingsåtgärderna.Här kan det till exempel handla om hur man ska lyckas med kostråden. Vem lagar maten? Vad består maten vanligen av? När ska måltiderna intas? Vilken betydelse har maten för personen ur psykosocial synvinkel?

Ytterligare uppgifter av betydelse kan vara graden av anpassning till den nya kulturen, eventuella upplevelser av förtryck, rasism och fördomar, bakgrund och inverkan av att vara arbetskrafts- eller flyktinginvandrare samt eventuella ekonomiska bekymmer.