Många som arbetar inom vård och omsorg utgår ifrån att alla patienter är heterosexuella. Dessa heteronormativa antaganden kan leda till bristfällig kommunikation, vilket påverkar vårdkvaliteten. Bristen på kunskap om olika samlevnadsformer och hur dessa påverkar hälsan kan leda till att frågorna formuleras utifrån heteronormativa föreställningar och att inkorrekta bedömningar görs [8,9].

Vård- och omsorgspersonal tror ofta att de vårdar människor på ett neutralt sätt, det vill säga att personliga attityder inte påverkar vårdrelationen, men många icke-verbala antydningar kommunicerar förväntningar och kan påverka [10]. HBTQ-personer utsätts i en större utsträckning för bristande bemötande inom hälso- och sjukvården än heterosexuella personer. En tidigare negativ upplevelse kan innebära att en person avstår från att söka sjukvård, av rädsla för att det ska upprepa sig [5].

Det språk som används kan ge uttryck för heteronormativa uppfattningar [11]. Till exempel om en person uppger att denne är gift utgår vårdpersonalen att de menar med en person av motsatt kön, eller att man utgår från att en persons könsidentitet stämmer överens med dennes könsuttryck [12]. Genom att använda ett mer inkluderande språk kan vårdpersonal göra att patienten känner sig trygg med att vara öppen om sin identitet. Exempelvis genom att använda ordet partner istället för make/maka [12].

Genom att tänka att man ska bemöta alla människor lika, kan det leda till att hälso- och sjukvårdpersonal tror att HBTQ-personer ska känna sig mer välkomna. Det kan dock få motsatt effekt, eftersom HBTQ-personer, precis som alla andra människor, vill känna sig sedd och bekräftad för den man är. Alla är vi individer och vill bli bemötta utifrån det. Ett sätt att vara inkluderande på är att öppet fråga sina patienter hur denne vill bli benämnd, vilket namn och vilket pronomen hen vill använda [4].

HBTQ-personer finns överallt inom vården som personal, studenter, patienter, närstående eller besökare. En del förblir osynliga på grund av rädsla för negativa reaktioner [12]. Patienter och närstående har berättat att de helst undviker att prata om sitt privatliv av rädsla för att inte bli respekterade och har beskrivit känslor av ensamhet, övergivenhet och utanförskap [9]. Äldre HBTQ-personer, som vuxit upp under den tid som homosexualitet ansågs vara kriminellt eller en psykisk sjukdom, kan idag ha svårare att släppa främlingar in på livet [9,13].

Till toppen av sidan