Många som arbetar inom vård och omsorg utgår ifrån att alla patienter är heterosexuella. Dessa heteronormativa antaganden kan leda till bristfällig kommunikation, vilket påverkar vårdkvaliteten. Bristen på kunskap om olika samlevnadsformer och hur dessa påverkar hälsan kan leda till att frågorna formuleras utifrån heteronormativa föreställningar och att inkorrekta bedömningar görs [5,9]. Vård- och omsorgspersonal tror ofta att de vårdar människor på ett neutralt sätt, det vill säga att personliga attityder inte påverkar vårdrelationen, men många icke-verbala antydningar kommunicerar förväntningar och kan påverka [10].

Det språk som används kan ge uttryck för heteronormativa uppfattningar [11]. Röndahl med flera [9,10] ger många exempel på heteronormativitet inom vården, till exempel vid anamnesupptagning. Då kvinnan uppger att hon är sambo eller gift frågar vårdpersonal efter hans namn. Ett annat mer icke-verbalt exempel på heteronormativitet är designen på patientformulär som förutser heterosexualitet med användning av termer som civilstånd (gift, skild, ensamstående) [12]. Även icke-verbal kommunikation, såsom grimaser, generade blickar och fnitter kan upplevas extra påfrestande för homosexuella patienter [8], eftersom de ofta är mer utsatta och därmed mer känsliga för social utfrysning än heterosexuella [12].

Respekt och tolerans

HBTQ-personer finns överallt inom vården som personal, studenter, patienter, närstående eller besökare men de flesta förblir osynliga på grund av rädsla för negativa reaktioner. Forskning har visat att homosexuell vård- och omsorgspersonal främst döljer sig av rädsla för särbehandling och utfrysning [13]. Ytterligare har HBTQ-studenter har beskrivit sig själva som uteslutna både i den teoretiska liksom i den kliniska utbildningen, utan möjlighet till identifikation eller igenkännande i undervisningen [13]. Även patienter och närstående har berättat att de helst undviker att prata om sitt privatliv av rädsla för att inte bli respekterade och har beskrivit känslor av ensamhet, övergivenhet och utanförskap [14].

När en möter personer som bryter mot normer kan det bli en kollision mellan ny kunskap och gamla fördomar. Denna kollision kan leda till ett motstridigt beteende där en trots en önskan om att vara tolerant kan uppvisa ett fördomsfullt beteende. Personal inom vård och omsorg som tillhör den rådande heteronormen reagerar säkert ofta så som flera HBTQ-personer beskrivit, man undviker ämnet men också individen. Det gör att HBTQ-personer kanske upplever sig avvisade fastän det inte var menat så (6).

Kommunikation

Under 2003, 2004 och 2008 genomfördes intervjuer med HBTQ-personer [13,14] som alla hade någon koppling till vård, som personal, patienter, närstående eller studenter. Under intervjuerna ställdes frågan om vad som är viktigt att poängtera när det gäller HBTQ-personer i vården samt om de intervjuade kunde ge förslag på hur vårdpersonal kan underlätta kommunikationen. Enligt intervjupersonerna är respekt mot patienter och/eller närståendes familjeliv inte alltid självklart och det är därför viktigt att bli medveten om att diskriminering kan ske antingen direkt eller indirekt. Öppen och rak kommunikation rak är att föredra då det annars kan leda till upplevelser av negativa attityder som egentligen kanske handlade om missuppfattningar.

När det gällde patienter och närstående ville de intervjuade uppmärksamma att ensamstående HBTQ-personer inom vården har en särskilt svår situation då många lever socialt isolerade utan kontakt med släktingar vid behov av stöd och hjälp. Intervjupersonerna hävdade även att äldre HBTQ-personer har specifika vårdbehov och oftast är extremt hemliga om sitt vardagsliv och därför riskerar att inte få sitt faktiska vårdbehov tillgodosett. Äldre HBTQ-personer har vuxit upp under den tid då homosexualitet var kriminellt (fram till 1947) och senare en psykisk sjukdom (fram till 1979) och har kanske därför svårare att släppa främlingar in på livet. Fler synpunkter på vad som ansågs vara viktigt beskrivs i texten om praktiska råd.

Till toppen av sidan