Etiska överväganden

FALLPREVENTION

Det kan upplevas som integritetskränkande när vårdpersonal föreslår förändringar i en persons hem, även om det sker i gott syfte. Även försök att påverka en persons livsstil kan upplevas som integritetskränkande. Det kan vara lättare att tala om hjälpmedel så som toalettförhöjning än att föreslå att köpa nya skor eller att favoritmattan ska tas bort [12]. Att "märka" patienter som har förhöjd risk att falla med till exempel armband, färgade antihalktofflor eller markeringar på rollatorer, vilket ofta föreslås i olika utländska studier, kan också upplevas som integritetskränkande.

Skyddsåtgärder som innebär att patientens aktiviteter begränsas råkar ofta i konflikt med andra syften med vården, exempelvis rehabilitering. En etisk fråga är om skyddsåtgärder får vara så omfattande att patientens möjlighet till aktivitet begränsas. Målet att förhindra alla fall och fallskador är kanske inte rimligt men visionen för vården måste vara att arbeta för att förebygga alla fall och inte minst fallskador.

Begränsningsåtgärder/frihetsinskränkande skyddsåtgärder

Begränsningsåtgärder får inte förekomma slentrianmässigt och flera studier visar att åtgärderna inte har lett till att minska antalet fallskador. En svensk studie visade att användandet av begränsningsåtgärder hade svag koppling till bedömda och kalkylerade fallrisker. Begränsningsåtgärder ska vara ordinerade. I de fall begränsningsåtgärder måste ordineras ska de regelbundet omprövas och dokumenteras. Det är viktigt att patient och närstående informeras om syftet med beslutet [20].

Begränsningsåtgärden kan i värsta fall uppfattas av patienten som ett övergrepp och dessutom öka risken för trycksår, immobilisering och skador i samband med att patienten försöker ta sig loss.

Åtgärder som larm, sänggrindar och bälten får inte användas i syfte att frihetsberöva en person men däremot som skydd eller hjälpmedel när den enskilde samtycker till åtgärden. Personer med demenssjukdom har inte alltid förmåga att uttrycka sitt samtycke utan visar genom sina reaktioner hur de upplever en viss åtgärd. Detta får i sådana fall vara vägledande för ställningstagandet om huruvida samtycke föreligger eller inte. Bedömningen måste göras i varje enskilt fall. [21,22]

Information

Information om risker för fall och fallskador bör ur rättvisesynpunkt inte bara tillfalla grupper som har lätt att ta till sig informationen.

Till toppen av sidan