Utskrivet 2018-09-24

Till navigering

Översikt

[Afasi, dysartri, dysfagi - vård och bemötande]

Kommunikationsstörningar

Kommunikation är en komplicerad process där man överför information mellan individer. Genom olika media som tal, bilder, kropps- eller teckenspråk "pratar" vi med varandra. Vid skador i specifika områden i hjärnan kan man drabbas av olika kommunikationsstörningar som kan påverka tal- och/eller språkförmågan. Dessa kommunikationsstörningar är afasi/dysfasi, anartri/dysartri, talapraxi/taldyspraxi. Internationellt sätt används afasi, dysartri och talapraxi som paraplybegrepp för dessa syndrom, oavsett svårighetsgrad på störningen. [1]

Afasi

Afasi är en oförmåga eller nedsatt förmåga att använda sig av och/eller att förstå språk. Stroke är den vanligaste orsaken till afasi och cirka 12 000 personer insjuknar per år [2]. Även andra hjärnskador, så som traumatiska hjärnskador, tumörer eller infektioner kan ge upphov till afasi. Hos de flesta individer är språkförmågan lokaliserad till vänster hjärnhalva och en skada på denna plats i hjärnan orsakar ofta afasi.

Språkförmågan brukar vanligtvis delas in i expressiva och impressiva förmågor. Den expressiva förmågan är användningen av språk; att tala eller skriva. Den impressiva förmågan är att förstå språk, det vill säga att förstå tal och läsning. En person som drabbas av afasi brukar få både expressiva och impressiva svårigheter av olika grad och typ, beroende på skadans plats och utbredning i hjärnan. En person med afasi bör därför anses ha både impressiva och expressiva svårigheter tills motsatsen är bevisad. [1,3]

Vanliga symtom

  • Svårigheter att finna ord.
  • Svårigheter att komma på egennamn.
  • Ord byts ut mot varandra. Vanligt att "ja" blir "nej".
  • Svårigheter att bilda korrekta satser.
  • Svårigheter att tolka tal - från total oförmåga till svårigheter med att förstå långa yttranden.
  • Svårigheter att läsa och skriva.

Dysartri

Dysartri är en neurologisk störning som medför nedsatt rörlighet i de muskler som används vid tal. Den nedsatta rörelseförmågan kan bero på en känselnedsättning, förlamning av muskulaturen eller svårigheter att samordna rörelser mellan olika muskler. Störningen kan påverka både artikulationen och rösten. Drabbas musklerna i läppar, tunga och mjuka gommen får patienten en nedsatt förmåga att artikulera och talet blir ofta sluddrigt, otydligt, nasalt och okoordinerat. Drabbas musklerna i struphuvudet påverkas röst och luftströmmen vid tal, vilket gör att rösten blir svag eller hes. [4]

Dysartri uppkommer vid skador i hjärnstammen, lillhjärnan och vid dubbelsidiga skador i hjärnbarken. En ensidig stroke ger ofta en lättare och övergående dysartri då talorganen är dubbelsidigt innerverade. Även andra neurologiska sjukdomar som Mb Parkinson, ALS och MS orsakar dysartri. [5] Personer med dysartri har till skillnad från personer med afasi, en intakt språkfunktion och kan kommunicera via skrift, läsa och förstå vad andra säger. Personer med dysartri har inte sällan även dysfagi, det vill säga sväljningssvårigheter.

Talapraxi

Talapraxi innebär en nedsatt förmåga eller oförmåga att programmera artikulationen, det vill säga svårigheter att koordinera vilka muskler som ska aktiveras och i vilken ordning detta ska ske. Talpraxisförmågan är lokaliserad till vänster hjärnhemisfär i närheten av språkområdena och förekommer därför inte sällan tillsammans med afasi. Får personen talapraxi tillsammans med afasi kommer personen att ha större expressiva svårigheter än impressiva.

Det finns två typer av talapraxi; afferent/kinestetisk talapraxi och efferent/kinetisk talapraxi. Vid afferent talapraxi har personen svårt att hitta rätt artikulationsställe och letar i munnen för att hitta rätt position. Vid efferent talapraxi har personen svårt att binda samman ljuden till flytande tal. Talet hos en personen med talapraxi låter ansträngt och hackigt.

Dysfagi

Sväljning definieras som transport av föda från munnen ner till magen. Dysfagi är en störning av ät- och sväljningsförmågan. Sväljningen brukar normalt delas upp i tre faser; oral-, faryngeal- och esofagealfas och avvikelser kan förekomma på samtliga faser. Sväljningen aktiveras från hjärnbarken och framförallt från hjärnstammen, varpå skador i dessa områden ofta medför dysfagi.

Den orala fasen består av en preoral fas där maten smakas av och bearbetas, samt den orala transporten då födan (så kallad bolus) förs bakåt mot svalget. Den faryngeala fasen är när födan tranporteras genom svalget ner till matstrupen och den esofageala fasen är födans transport genom matstrupen till magsäcken.[6]

Orofaryngeal dysfagi innebär svårigheter att transportera tuggan till eller genom svalget och medför att tuggan kan ligga kvar i munhålan utan att en sväljning utlöses eller att födan ligger kvar i svalget efter en sväljning. Detta ökar risken för felsväljning, så kallad aspiration till luftvägarna. Esofageal dysfagi kan exempelvis innebära att det blir stopp i matstrupen eller att personen får uppstötningar av gamla matrester som blivit liggande kvar i matstrupen. [7]

Det finns många olika orsaker till dysfagi; vaskulära, neurogena, degenerativa, traumatiska, för att nämna några stycken. Symtomen nedan kan ofta härledas till dysfagi och är viktiga att känna till.

Om personen uppvisar något av nedan symtom tyder det på dysfagi:

  • Sväljer inte undan saliv/spiller saliv eller mat ur munnen.
  • Hostar i samband med måltid.
  • Avvikande ätbeteende (till exempel förlängd ättid, ofrivillig viktnedgång, undviker speciell föda).
  • Har svag, kraftlös hoststöt.
  • Påverkad andning eller röst vid sväljning.
  • Nedsatt tuggförmåga.

En screening av sväljningsförmågan med exempelvis vattensväljningstest bör alltid göras vid misstanke om dysfagi. Om resultatet från sväljningsscreeningen visar på svårigheter bör en noggrannare kartläggning av sväljningsförmågan göras. Detta är av stor vikt för att säkerställa medicin-, närings- och vätskeintag samt att undvika luftvägskomplikationer. Ibland kan även en instrumentell bedömning av sväljningen bli aktuell, så kallad FUS (fiberskopisk undersökning av sväljningen) eller FRAS (funktionsinriktad röntgenundersökning av sväljningen). [7]

Av alla personer med stroke drabbas cirka två tredjedelar av dysfagi under akutvårdsskedet och hälften av dessa felsväljer till luftvägarna. [1] Även om dysfagin hos de flesta av dessa personer (90 %) är övergående är det viktigt att sväljningssvårigheterna kartläggs för att undvika och förebygga medicinska komplikationer, så som malnutrition, dehydrering och aspirationspneumoni. [8]

Sväljningsutredningen ligger till grund för vidare åtgärder och behandling, så som konsistensanpassning, sväljningstekniker och sväljningsträning.

Revideringsdatum:
2017-02-14
Manusförfattare:
Angelina Grönberg, leg. logoped, Verksamhetsområde Neurologi och rehabiliteringsmedicin, Skånes universitetssjukhus, Lund
Faktagranskare:
Annika Nordanstig, neurolog, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg