Afasi, dysartri, dysfagi - vård och bemötande

Afasi, dysartri, dysfagi - vård och bemötande - Översikt

Kommunikation är en komplicerad process där information överförs mellan individer. Kommunikation låter oss uttrycka känslor, förmedla information och dela tankar. Kommunikation hjälper oss bygga relationer och tillåter oss att dela erfarenheter och behov.

Vid skador i hjärnan kan man drabbas av olika kommunikationsstörningar som kan påverka tal-, röst- och/eller språkförmågan. Dessa kommunikationsstörningar är afasi/dysfasi, anartri/dysartri, talapraxi/taldyspraxi. Internationellt sätt används afasi, dysartri och talapraxi som paraplybegrepp för dessa syndrom, oavsett störningens svårighetsgrad [1].

Dysfagi innebär nedsatt förmåga eller oförmåga att äta eller svälja. Dysfagi och kommunikationsstörningar innebär stor negativ påverkan på en individs livskvalitet med ökad risk för isolering och depression samt nedsatt förmåga att kunna återgå till arbetet [2-4].

Afasi

Afasi är en språkstörning som innebär nedsatt förmåga eller oförmåga att tala, förstå tal, läsa och/eller skriva. Hos de flesta individer är språkförmågan lokaliserad till vänster hjärnhalva och en skada på denna plats i hjärnan orsakar ofta afasi. Stroke är den vanligaste orsaken till afasi [5]. Men även andra hjärnskador, som till exempel traumatiska hjärnskador, tumörer eller infektioner kan ge upphov till afasi.

Den totala incidensen av ischemisk stroke har minskat under de första decennierna av 2000-talet och till följd av detta har även antalet personer som insjuknar i afasi minskat. Dock så är andelen av patienter med stroke som får afasi oförändrad och ligger på cirka 30 % [6,7]. I Sverige insjuknar totalt 35 per 100 000 invånare i afasi efter en första ischemisk stroke och det är lika stor andel män och kvinnor som insjuknar [6].

Språkförmågan brukar vanligtvis delas in i expressiva och impressiva förmågor. Den expressiva förmågan är användningen av språk; att tala eller skriva. Den impressiva förmågan är att förstå språk, det vill säga att förstå tal och läsning. En person som får afasi brukar få både expressiva och impressiva svårigheter av olika grad och typ, beroende på skadans plats och utbredning i hjärnan [1,8].

Följande är vanliga symtom:

  • Svårigheter att finna ord.
  • Svårigheter att komma på egennamn.
  • Ord byts ut mot varandra. Vanligt att "ja" blir "nej".
  • Svårigheter att bilda korrekta satser.
  • Svårigheter att tolka och förstå vad andra säger. 
  • Svårigheter att läsa.
  • Svårigheter att skriva; stava eller formulera sig i skrift.

Dysartri

Dysartri är talsvårigheter som orsakas av skada i hjärnan eller i nervsystemet, och innebär att personen får nedsatt rörlighet i musklerna som används vid tal. Den nedsatta rörelseförmågan kan bero på en känselnedsättning, förlamning av muskulaturen eller svårigheter att samordna rörelser mellan olika muskler. Störningen kan påverka både artikulationen och rösten. Drabbas musklerna i läppar, tunga och mjuka gommen får patienten en nedsatt förmåga att artikulera och talet blir ofta sluddrigt, otydligt, nasalt och okoordinerat. Drabbas musklerna i struphuvudet och /eller andningsmuskulaturen påverkas röst och luftströmmen vid tal, vilket gör att rösten blir svag eller hes [9].

Dysartri uppkommer vid skador i hjärnstammen, lillhjärnan och vid dubbelsidiga skador i hjärnbarken. En ensidig stroke ger ofta en lättare och övergående dysartri eftersom talorganen är dubbelsidigt innerverade. Även andra neurologiska sjukdomar som parkinson, ALS och MS orsakar dysartri [10]. Personer med dysartri har till skillnad från personer med afasi, en intakt språkfunktion och kan kommunicera via skrift, läsa och förstå vad andra säger. Personer med dysartri har ofta även dysfagi, det vill säga sväljningssvårigheter.

Talapraxi

Talapraxi innebär en nedsatt förmåga att programmera artikulationen, det vill säga svårigheter att koordinera vilka muskler som ska aktiveras och i vilken ordning detta ska ske. Talpraxisförmågan är lokaliserad till vänster hjärnhemisfär i närheten av språkområdena och förekommer därför ofta tillsammans med afasi. Får personen talapraxi tillsammans med afasi kommer personen att ha större expressiva svårigheter än impressiva. Talet hos en person med talapraxi låter ofta ansträngt och hackigt.

Dysfagi

Sväljning definieras som transport av föda från munnen ner till magen. Dysfagi är en störning av ät- och sväljförmågan. Sväljningen brukar normalt delas upp i fyra faser; pre-oral, oral-, faryngeal- och esofagealfas och avvikelser kan förekomma på samtliga faser. Sväljningen styrs från hjärnstammen men aktiveras även från hjärnbarken. Skador i dessa områden leder ofta till dysfagi.

Den pre-orala fasen innebär svårigheter att föra föda eller dryck till munnen. Det kan  exempelvis vara svårt att hantera bestick. I den orala fasen smakas maten av (så kallad bolus), bearbetas och transporteras bakåt mot svalget. Den faryngeala fasen är när födan transporteras genom svalget ner till matstrupen och den esofageala fasen är födans transport genom matstrupen till magsäcken [11].

Orofaryngeal dysfagi innebär svårigheter att transportera bolus till eller genom svalget och medför att bolus kan ligga kvar i munhålan utan att en sväljning utlöses eller att födan ligger kvar i svalget efter en sväljning. Detta ökar risken för felsväljning, så kallad aspiration till luftvägarna. Esofageal dysfagi kan exempelvis innebära att det blir stopp i matstrupen eller att personen får uppstötningar av gamla matrester som blivit liggande kvar i matstrupen [11].

Symtomen nedan kan ofta härledas till dysfagi och är viktiga att känna till:

  • Sväljer inte undan saliv/spiller saliv eller mat ur munnen.
  • Hostar i samband med måltid.
  • Avvikande ätbeteende (till exempel förlängd ättid, ofrivillig viktnedgång, undviker speciell föda).
  • Har svag, kraftlös hoststöt.
  • Påverkad andning eller röst vid sväljning.
  • Nedsatt tuggförmåga.

En screening av sväljförmågan med exempelvis vattensväljningstest bör alltid göras vid misstanke om dysfagi. Visar resultatet från sväljningsscreeningen på svårigheter bör en noggrannare kartläggning av sväljförmågan göras. Detta är av stor vikt för att säkerställa medicin-, närings- och vätskeintag samt att undvika luftvägskomplikationer. Ibland kan även en instrumentell bedömning av sväljningen bli aktuell, så kallad FUS (fiberskopisk undersökning av sväljningen) eller videofluroskopisk sväljundersökning (VFS) [12].

Det finns flera orsaker till dysfagi så som neurologiska och kognitiva sjukdomar, tumörer, operationer i huvud- och halsområdet eller långvarig intubering. Den vanligaste sjukdomen som orsakar dysfagi är stroke. Av alla personer med stroke får cirka två tredjedelar dysfagi under akutvårdsskedet, var av hälften av dessa felsväljer till luftvägarna [1]. Även om dysfagin hos de flesta av dessa personer är övergående, är det viktigt att sväljningssvårigheterna kartläggs för att undvika och förebygga medicinska komplikationer som malnutrition, dehydrering och aspirationspneumoni [13,14].

Utredningen av sväljförmågan ligger till grund för vidare åtgärder och behandling som konsistensanpassning, sväljningstekniker och sväljningsträning.

Läs mer i Vårdhandboken

Basala hygienrutiner och klädregler

Samlingssida för alla sidor inom basala hygienrutiner och klädregler.

Patientens rättsliga ställning

Läs om vårdgivarens skyldigheter och patientens valmöjligheter. Det finns också information om vart patienten kan vända sig om hen inte är nöjd.

Avvikelse- och riskhantering

Här kan du läsa mer om vårdgivarens ansvar för att utveckla och säkerställa kvaliteten i verksamheten. Det finns också information om att bland annat rapportera risker och anmäla avvikelser.

Dokumentation

För att säkerställa att patienten får en god och säker vård finns en lagstadgad skyldighet att föra patientjournal över de bedömningar och beslut som har gjorts avseende patientens vård och behandling.

Till toppen av sidan