Smittförande

Avfall med smittförande egenskaper klassas som farligt avfall och även som farligt gods vid transport på väg.

Smittförande avfall är avfall som bedöms medföra en större smittrisk än hushållsavfall och som kan utgöra en fara för människors hälsa eller säkerhet genom att orsaka infektioner. Dit hör avfall från medicinsk verksamhet som är eller bedöms vara förorenat med  

• organiskt material från vård eller undersökning av människor med känd eller misstänkt sjukdom som orsakats av mikroorganismer som tillhör riskklass 3-4 i Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2005:1 Arbetsmiljöverkets föreskrift om mikrobiologiska arbetsmiljörisker - smitta, toxinpåverkan och överkänslighet).
• artificiellt och till signifikanta mängder formerade mikroorganismer som tillhör riskklass 2-4 i samma föreskrifter, till exempel kulturer som är avfall från mikrobiologiska laboratorier.
• avfall med skärande och/eller stickande egenskaper som varit i kontakt med kroppsvätskor, till exempel använda kanyler, lancetter, knivblad eller skalpeller som inte har behandlats så att de smittförande egenskaperna har upphört. Läs mer om detta under Skärande och stickande avfall.

Man måste alltid göra en egen riskbedömning. Förteckningen över smittämnen i bilagan till AFS 2005:1 innehåller exempel, men den är inte heltäckande. Smittfarligheten i denna författning är bedömd efter smittriskerna vid hantering i laboratoriemiljö där risken för smittspridning kan vara betydligt större än i samband med till exempel avfallshantering. Vid tveksamhet i riskbedömningen kan vårdhygienisk expertis eller smittskyddsenhet kontaktas.

Den riskbedömning som görs måste alltså ta hänsyn till de förutsättningar som gäller för avfallshanteringen. Förutom de typer av organismer som finns i förteckningen kan det finnas andra med samma smittfarliga egenskaper eller sådana som på grund av ändrade egenskaper måste hänföras till en högre riskklass. Exempelvis kan multiresistenta bakterier i riskklass 2 behöva hanteras i en högre skyddsklass på grund av deras resistens mot antibiotika.

Hantering och förpackning

Smittförande avfall ska samlas i slagtåliga och fukttäta förpackningar eller i behållare i anslutning till den verksamhet där det uppkommer. Förpacka avfallet så att det inte finns någon risk för läckage. Förslut väl. Om den fortsatta hanteringen innebär att avfallet ska transporteras på allmän väg ska förpackningarna vara typgodkända enligt kraven i ADR-S.

Förvaring

Smittförande avfall får förvaras i högst ett dygn i rumstemperatur. Smittförande avfall som ska förvaras längre tid än ett dygn men kortare tid än sju dygn ska hållas i kylt utrymme med en lufttemperatur av högst 8^oC. Därefter ska det smittförande avfallet frysas. Fryst, smittförande avfall får inte förvaras längre än ett år. Lägre temperaturer än -2^o kan göra det svårare att fullständigt förbränna eller konvertera avfallet. Här bör man samråda med den som tar emot avfallet. Dessa bestämmelser gäller inte avfall med skärande och stickande egenskaper.

Utrymme där smittförande avfall förvaras ska vara låst och märkt med en väl synlig varningsskylt med den internationella symbolen för biologisk fara. Varningsskylten ska kompletteras med en tilläggsskylt som har texten "Smittförande avfall" i svart på gul botten.

Utrymmet där det smittförande avfallet förvaras ska vara lätt att rengöra och tåla desinfektion. Detta för att en god hygienisk nivå ska upprätthållas och smittspridning undvikas. Det ska finnas golvavlopp samt varmt och kallt vatten i eller i anslutning till utrymmet.

Märkning

Förpackningar med smittförande avfall ska märkas med en etikett som har en svart triangel och symbol på gul bakgrund. Märkningen ska kompletteras med texten "Smittförande avfall i svart på gul botten.

Om avfallet ska transporteras på väg ska förpackningen dessutom vara märkt med etikett 6.2 enligt kraven i MSBFS 2009:2. Kartongen eller etiketten ska även märkas med UN-nummer 3291 enligt kriterierna i ADR, klass 6.2.

Klicka på bilden för att se den i större format.

Blod och annan kroppsvätska

Blod och andra kroppsvätskor är avfall som kan medföra problem i hanteringen på grund av estetiska aspekter och är inte alltid smittförande. Hur detta avfall ska hanteras regleras vanligen av lokala föreskrifter. Exempel på avfall som kan vålla estetiska problem är större mängder blodiga kompresser och förband från vård- och operationsavdelningar, kasserat blod i blodpåsar, dränagepåsar och engångssugpåsar och så vidare. Volymen avfall kan reduceras genom tömning och värmebehandling av dränage- och sugpåsar i desinfektor med skärtillsats. Tömda påsar kan därmed hanteras som hushållsavfall.

Lokala anvisningar

Hantering av blod och andra kroppsvätskor regleras i regel av lokala anvisningar och förutsättningar.

Förbehandling eller konvertering

Smittförande avfall ska konverteras till icke smittförande avfall så tidigt som möjligt i hanteringskedjan. Behandlingen kan ske i autoklav eller enligt annan säker metod som utarbetats för den verksamhet som avses. Avfallet kan därefter hanteras som icke smittförande avfall.

Utöver autoklavering finns andra godtagbara metoder för att konvertera smittförande avfall. De flesta metoderna innebär behandling i fuktig värme med eller utan övertryck, behandling i torr värme med värmeelement, eller behandling med mikrovågor och vatten. Metoden måste anpassas till avfallets innehåll.

Efter konverteringen ska märkningen för "smittförande avfall" och symbolen för "biologisk fara" tas bort. Om avfallet innehåller skärande och/eller stickande material ska det hanteras enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter.

För odlade kulturer av mikroorganismer i skyddsklass 3 och 4, till exempel från mikrobiologiska laboratorier, krävs oftast avdödning av smittämnena innan de lämnar laboratoriet. Dessa rutiner fastställs i varje enskilt fall i de tillstånd som Arbetsmiljöverket lämnar för verksamheten.

Slutbehandling

Smittförande avfall som inte har konverterats ska förbrännas.

Lokala anvisningar

Det ska finnas dokumenterade lokala anvisningar för personal som hanterar smittförande avfall i alla delar av hanteringen. Det ska framgå vem som ska ansvara för riskbedömningen i det enskilda fallet.