Översikt

En amputation av ett ben innebär inte bara att patienten förlorar en kroppsdel utan också att han eller hon förlorar förmågan att gå och i många fall även sin tidigare sociala roll. Detta är viktigt att vara medveten om vid bemötandet av en patient som har amputerat ett ben. En lyckad rehabilitering som återger patienten förmågan att gå med protes kan heller aldrig helt kompensera den förlust som han eller hon har lidit.

I Sverige utförs ca 2 600 benamputationer årligen och den övervägande delen (>90 procent) görs på grund av nedsatt blodcirkulation som bland annat ger svår smärta och svårläkta sår. Cirka hälften av dessa personer har diabetes.

Övriga benamputationer har sin orsak i olycksfall, tumörsjukdomar och medfödda missbildningar.

Amputationen är i regel en livräddade åtgärd men operationen är också ett ingrepp som skapar förutsättningar för en framtida protesanvändning.

Amputationsnivåer

När det bestäms hur högt upp ett ben ska amputeras så är principen att amputationen ska utföras på lägsta möjliga nivå med hänsyn till hudens tillstånd och cirkulation i vävnaden så att det finns möjlighet till läkning.

Protesutprovning utförs om stumpens längd och form medger det, förutsatt att patientens aktivitetsnivå gör det meningsfullt.

Internationella standardiseringskommissionen (ISO) bestämde 1993 att följande nivåbenämningar på benamputationer bör användas:

*ISO standard 8548-2, se referenser

De vanligaste amputationsnivåerna vid benamputation