Utskrivet 2014-09-16

Till navigering

Omvårdnad

[Dialys, peritonealdialys]

Denna text gäller vuxna och för barn kan specifika riktlinjer finnas.

Den patient som har valt denna behandlingsform undervisas i hur dialysen fungerar, hur den ska skötas och vad man bör iaktta. Patienten är ofta expert på sin egen vård och är då en resurs även för sjukvårdspersonal som inte är så insatt i peritonealdialys. Personal på den njurmedicinska enheten ska fungera som stöd och konsult för den som vårdar en patient med PD på annan avdelning.

Vätskebalans/torrvikt

En patient med avancerad njursvikt har helt eller delvis förlorat sin urinproduktion. Vätskebalansen måste kontrolleras och styras på annan väg och bedöms utifrån torrvikten. Torrvikten är den vikt vid vilken patienten har en normal mängd vatten i kroppen. Hur stor mängd vatten som behöver avlägsnas med hjälp av dialys avgörs utifrån den dagliga vikten i förhållande till torrvikten. Patientens torrvikt bestäms med hjälp av blodtrycksmätning, lungröntgen och klinisk observation. Det finns en mätmetod för beräkning av kroppsvattensammansättningen, Bioimpedansmätning där fördelningen av vatten, fett- och fettfri massa beräknas. Denna mätmetod är ett komplement till övriga metoder vid fastställande av torrvikten. Den mängd vätska en PD-patient kan inta är individuell, beroende på hur stor den egna urinproduktionen är samt den mängd vätska som dagligen avlägsnas via dialysen. Vanligtvis behöver en patient som behandlas med PD inte ha så strikt begränsning av vätskeintaget som ofta är nödvändigt för den som behandlas med hemodialys.

Observationer

Varje morgon

  • Kroppsvikt utan dialysvätska i bukhålan och blodtrycksmätning.
  • Summering av filtrerad vätska, så kallad ultrafiltration (UF).
  • Kontroll av eventuell förekomst av ödem, andfåddhet och tecken på yrsel.

Kontrollerna görs för att avgöra hur vätskebalansen ska regleras med hjälp av de olika glukosstyrkor som dialysvätskan innehåller.

Vid varje vätskebyte

  1. Notera och dokumentera mängden urtappad vätska i patientens journal.
  2. Observera utseendet på dialysvätskan. I normala fall är vätskan klar och gulfärgad. Grumlig vätska kan tyda på peritonit och njurmedicinska enheten ska omgående kontaktas för vidare åtgärd. Någon gång händer det att vätskan är svagt blodtillblandad. Detta är ofarligt och försvinner ofta av sig själv efter något vätskebyte. Om vätskan är kraftigt blodtillblandad bör njurmedicinska läkare kontaktas. Vätska som ser "flockig" ut kan innehålla fibrintrådar och om det försvårar flödet i katetern kontaktas den njurmedicinske enheten för vidare åtgärd.
  3. Dokumentera eventuella avvikelser i patientens journal.

Kost

Vid peritonealdialys avlägsnas slaggprodukter och vatten, men även proteiner och aminosyror. Dessa förluster behöver ersättas med en protein- och vitaminrik kost. Kroppen tar upp en del av den glukos som finns i dialysvätskan och det kan medföra att hungerskänslorna minskar. Vätskan i sig kan också ge en viss fyllnadskänsla. Ett sätt för patienten att få i sig tillräckligt med mat är att äta små portioner och ofta. Individuella råd bör ges av dietist som också kan ordinera näringsrika kosttillskott.

Antibiotikaprofylax

Inför undersökning av tarm eller urinvägar bör läkare ta ställning till eventuell antibiotikaprofylax. Det gäller också inför tandläkaringrepp, gynekologiska ingrepp och ingrepp i tarm eller urinvägar, eftersom det finns en ökad risk för peritonit vid alla dessa tillfällen.

Revideringsdatum:
2013-12-10
Manusförfattare:

Cecilia Sundqvist, PD-ansvarig sjuksköterska, Hemdialysen, Lund, Njur- och transplantationskliniken, Skånes universitetssjukhus

Faktagranskare:

Ingrid Petersson, sektionsledare/utbildningssjuksköterska, PD-mottagningen, Peritonealdialys/Njurmedicin, Sahlgrenska universitetssjukhuset, Göteborg

Börje Haraldsson, professor och överläkare, Njurmedicin, Inst. f. Medicin, Göteborgs universitet, Sahlgrenska universitetssjukhuset, Göteborg

Dela information

Dela |