Översikt

Dialys innebär att man på konstgjord väg renar blodet från slaggprodukter, tar bort överflödig vätska samt reglerar elektrolyter, framför allt kalium och natrium. Dialysbehandling påbörjas vanligen när njurfunktionen minskat till 5-10 procent av den normala. Dialysbehandling ordineras av läkare.

Det finns olika former av dialys. I Vårdhandboken beskrivs HemoDialys (HD) och PeritonealDialys (PD).

Peritonealdialys är en av de behandlingsformer som används vid avancerad njursvikt. Behandlingen utförs i hemmet, oftast av patienten själv. Utbildningen ska vara individuellt anpassad så att patienten klarar av behandlingen och känner sig trygg med sin egen vård. Behandling i hemmet kräver att det finns en väl utbyggd organisation dit patient, närstående och extern personal kan vända sig vid behov.

Vid PD renas blodet inuti kroppen genom att dialysvätska leds in i bukhålan och där kommer i kontakt med bukhinnan som är det semipermeabla membranet. Slaggprodukter och vatten transporteras via blodkärlen i bukhinnan till dialysvätskan. Dialysvätskan består av en steril och kaliumfri saltlösning. Den innehåller en buffert för att upprätthålla en relativt konstant surhetsgrad i lösningen.

Dialysvätskan innehåller också ett ämne som leder till osmos, där vatten dras från blodet till vätskan i bukhålan. För det mesta används glukos för att skapa osmosen. Med hjälp av olika glukosstyrkor kan vätskebalansen styras hos en patient i PD.

För att kunna leda dialysvätska in i och ut ur bukhålan opereras en mjuk permanent silikonkateter in. Kateterspetsen placeras i nedre delen av bukhålan. Katetern sys fast i bukväggen strax nedanför naveln och tunneleras subkutant innan den leds ut genom huden, det så kallade exit-site. På katetern fästs en kateterförlängning som sedan kopplas ihop med en dialyspåse. Kateterkopplingen skyddas av en skyddskork, som oftast innehåller jod.

Peritonealdialys är en kontinuerlig behandling och patienten har i de flesta fall ständigt dialysvätska i bukhålan. Volymen dialysvätska är vanligtvis 2 liter. Vätskan byts ut fyra gånger per dygn, eller annat antal gånger enligt läkares ordination.

Varje tömning bör leda till att mer vätska tappas ur än vad som fylldes på vid föregående vätskebyte. På så sätt kan överskott av vatten avlägsnas från kroppen.

Behandling

Behandling med PD kan utföras manuellt eller automatiskt.

Det är viktigt att de som utför peritonealdialys har erforderliga kunskaper om handhavandet och om vikten av att arbeta utifrån basala hygienrutiner, med noggrann handdesinfektion och aseptisk teknik.

Lokala anvisningar

Lokala anvisningar eller tillverkarens rekommendationer följs vid manuellt påsbyte och handhavande av PD-maskin.

Ansvaret för denna behandlingsform har den njurmedicinska enheten. Patienter med PD som behöver sjukhusvård ska helst vårdas på en njurmedicinsk enhet där kunskap om denna behandlingsform finns.

För att minska antalet hudpartiklar i luften bör inte bäddning och vädring ha skett alldeles innan till- och frånkoppling sker. Av samma anledning bör patienten om möjligt vårdas i enkelrum.

Manuell

Manuell behandling utförs genom "påsbyte" som patienten gör fyra till fem gånger om dagen, så kallad CAPD. Dialysvätska ligger då i bukhålan för uppsamling av filtrerade slaggprodukter och vatten mellan påsbytena. Varje "påsbyte" tar cirka trettio minuter. Ett slutet dialyssystem kopplas vid bytet till patientens kateter. Bukhålan töms på befintlig dialysvätska, innan den nya vätskan fylls på.

Automatisk

Automatisk behandling sker via en maskin som nattetid utför täta byten av dialysvätskan, så kallad APD. Denna behandling omfattar ofta åtta till tio timmar, varje natt. Eventuellt kan APD-behandlingen behöva kompletteras med något manuellt påsbyte under dagen.