Utskrivet 2018-12-10

Till navigering

Orsaker till förstoppning

[Förstoppning]

Denna text gäller vuxna. För barn kan specifika riktlinjer finnas.

Det är vanligt att man inte finner en orsak till förstoppning. Förstoppningen kan dessutom också ha flera orsaker, till exempel både problem med förlångsammad passage genom magtarmkanalen och/eller vid själva tömningen (så kallad bäckenbottendysfunktion).

Sjukdomar som kan orsaka förstoppning

Förändrade avföringsvanor inklusive förstoppning kan vara ett debutsymtom på tjocktarm- och ändtarmcancer.

Följande varningssignaler i samband med förstoppning ska alltid utredas av läkare: blod i avföringen, viktnedgång, slemtillblandning i avföringen, aptitlöshet, buksmärtor, smärta i samband med tömning och plötsligt ändrade avföringsvanor.

Många sjukdomar kan orsaka förstoppning och nedan finns en indelning av de vanligaste [3].

Endokrina och metabola sjukdomar
Diabetes mellitus
Hyperkalcemi
Hypothyroidism
Uremi

Myopatier (muskelsjukdomar)
Amyloidos
Dystrofia myotonica
Sklerodermi

Neurologiska sjukdomar
Autonom neuropati
Cerebrovaskulär sjukdom
Hirschsprungs sjukdom
Multipel skleros
Parkinsons sjukdom
Ryggmärgsskada/tumör

Psykiatriska orsaker
Ångest
Depression
Somatiseringsssyndrom

Strukturella orsaker
Analfissurer
Anal striktur
Hemorrojder
Inflammatorisk tarmsjukdom
Tjocktarm- och ändtarmcancer
Anal/rektal prolaps
Rektocele

Övrigt
Irritable bowel syndrome (IBS-C)
Graviditet

Förstoppning vid neurologisk sjukdom eller ryggmärgsskada

Förstoppning liksom avföringsinkontinens är ett vanligt och stort problem för patienter med neurologisk sjukdom, till exempel MS eller hos ryggmärgsskadade. Personer med ryggmärgsskada rankar problem med tarmfunktionen minst lika högt som problem med immobilitet och sexuell dysfunktion. Problemet är ofta dubbelt då det inte bara innebär störd tarmmotilitet och sfinkterfunktion utan även svårighet att på grund av sin funktionsnedsättning ta sig till en toalett, det kan ta en stor del av dagen att sköta tarmen. Många med ryggmärgskada behöver också personlig assistans för att klara tarmtömningen vilket kan innebära ytterligare stress.

Ju högre ryggmärgsskadan är desto mindre blir avföringsfrekvensen. Skador över T1-nivå ger långsammare tarmpassage. Skador nedanför T1 ger en normal tid genom magsäck och tunntarm, men fördröjd passage genom kolon. Huvudproblemet för den som har en hög ryggmärgsskada är oftast dock inte den fördröjda passagen genom mag- och tarmkanalen utan själva tarmtömning. Hög ryggmärgsskada innebär nedsatt kontroll över den yttre sfinktern, nedsatt buktryck vid krystning, paradoxal spastisk kontraktion av den inre sfinktern vid krystning samt nedsatt rektal sensitivitet. Med hjälp av försiktig stimulering av rektal slemhinnan kan man initiera en relaxation av både den inre och yttre sfinktern, läs mer i texten Åtgärder vid förstoppning. Om relaxation inte är möjlig att uppnå så är lavemang ett alternativ.

Skador på de nedre delarna av ryggmärgen (conus och cauda equina) kan skada de parasympatiska nerver som medierar ryggmärgs-kolon reflexer, vilket innebär ytterligare försämrad tarmtömning. Dessa skador ger även frånvaro av tonus i den yttre sfinktern och slapp bäckenbottenmuskulatur med risk för avföringsinkontinens. Det är därför viktigt att hålla rektum tom med regelbunden tömning. Detta görs genom att tömma rektum med fingret med samtidigt stöd av valsalva manöver (krystning, utandning mot stängda stämband) och magmassage.

Målet för behandling av förstoppning hos ryggmärgsskadade är effektiv tarmtömning utan att framkalla skada eller avföringsinkontinens. Det saknas bra studier beträffande nyttan av olika laxantia. På grund av risken för avföringsinkontinens är det dock viktigt att eftersträva fast avföring speciellt hos de med lägre ryggmärgsskador [5].

Bäckenbottendysfunktion - Rektocele

En annan faktor som kan göra det svårare att tömma tarmen är rektocele. Rektocele innebär att ändtarmsväggen buktar in mot vagina och kan där igenom innebära att tömningen försvåras. Den exakta orsaken till rektocele är inte känt. Man vet inte heller hur vanligt förekommande rektocele är bland kvinnor i stort. De flesta rektocelen ger inga besvär, men vid förstoppningsbesvär och stora rektocelen som inte tömmer sig kan det bli aktuellt med operation [3].

Förstoppning och Irritable Bowel Syndrome

Irritable bowel syndrome (IBS) är tillsammans med funktionell dyspepsi den vanligaste magrelaterade besöksorsaken i sjukvården. IBS innebär att man har obehag eller smärta i magen tillsammans med störd avföringskonsistens. IBS indelas ibland ytterligare efter det dominerande symtomet, till exempel förstoppningsdominerad eller diarrédominerad IBS. Avgränsningen mellan förstoppningsdominerad IBS och vanlig förstoppning är diffus, och det som avgör om man har IBS är egentligen till hur stor grad man har buksmärta eller obehag. Behandlingen mot själva förstoppningssymtomet skiljer sig dock inte mot vanlig förstoppning [3].

Bild som visar spektrum mellan kronisk förstoppning och förstoppningsdominerad IBS

Spektrumet mellan kronisk förstoppning och förstoppningsdominerad IBS

Läkemedel som kan orsaka förstoppning

Många läkemedel har förstoppning som biverkan, och det finns ett samband mellan antalet läkemedel som intas och risken att få förstoppning. I de flesta fall är mekanismerna bakom förstoppningsbiverkan inte kända. De vanligaste läkemedel som är associerade med förstoppning [3]:

  • Antiepileptika.
  • Antihistaminer.
  • Antiparkinson läkemedel.
  • Antacida.
  • Antikolinergika.
  • Diuretika.
  • Kalciumblockare.
  • Kolestyramin (gallsyrebindare).
  • Järntabletter.
  • Kalktabletter.
  • Neuroleptika.
  • NSAID.
  • Opiater (exempelvis morfin).
  • Tricykliska antidepressiva.
  • Vinkaalkoloider (cellgift).

Opiatorsakad förstoppning

Opiatbehandling av smärta i livets slutskede innebär nästan alltid någon grad av förstoppning. Frånsett andra biverkningar av opiater så utvecklas tolerans ganska långsamt beträffande förstoppningen och därför rekommenderas profylaktiskt laxantia. Osmotiskt aktiva medel, till exempel laktulos är förstahandsmedel, men upp till en tredjedel av patienterna kräver även rektal behandling. Byte till metadon minskar laxermedelbehovet och transdermal fentanyl  har visat sig ge mindre förstoppning än peroralt morfin. Även oralt naloxon i dosen 8-10 mg eller 10-20% av morfindosen har visat sig vara effektivt vid opiatinducerad förstoppning, dock begränsas behandlingen av reversering av opiateffekten. Kombinationen oxykodon och naloxon finns som tabletter men är relativt dyra. Det finns även perifera opiatantagonister som inte passerar blod-hjärn barriären och som kan ges subkutant (till exempel metylnaltrexon) [3].

Förstoppning hos äldre

Förekomsten av förstoppning ökar med åldern och mellan 20-40% av äldre över 65 år besväras av förstoppning. Hos äldre som vårdas på sjukhem är mer än varannan förstoppad och det är där viktigt att förebygga, planera och ha uppsikt över tarmtömningarna. Varför förstoppning ökar med åldern är inte känt, men bidragande faktorer anses vara att man blir mer stillasittande, får svagare bukmuskulatur, minskad sensibilitet  och svårare att krysta, sämre kosthållning samt drabbas av fler sjukdomar och intar fler läkemedel. Vid långvarig förstoppning kan fekalom bildas. Ett fekalom är en stor avföringsklump som spänner ut ändtarmen vilket gör att ändtarmens omgivande muskler och känsel inte fungerar normalt. Tarmtömningen försvåras då ytterligare varvid en ond cirkel har skapats. Det vanligaste symtom vid fekalom blir motsägelsefullt istället diarréer, så om en äldre person har diarré så ska man alltid ha fekalom i åtanke. Behandlingen av fekalom är makrogoler samt tarmsköljning och måste efterföljas med förebyggande behandling mot nya fekalom (oftast även de med makrogol) [6].

Förstoppning hos gravida

Förekomsten av förstoppning hos gravida är 11-38% och tros bero på en förlångsammad tarmpassage i andra och tredje trimestern. En ökande nivå av progesteron har föreslagits ligga bakom. Behandlingen är att i första hand försöka öka intaget av fibrer. Om inte detta fungerar kan ett tarmirriterande medel provas [7].

Terapiresistent förstoppning och utredning

Om patienten har svårt att uppnå en förbättring med livsstilsförändringar och läkemedel, ska ställning tas till om vidare utredning behövs, för att se orsaken till förstoppning. Perianal undersökning (inklusive inspektion och palpation) är av stor vikt, då man kan identifiera anala besvär som hemorrojder, ett descenderande perineum (onormalt kraftig sänkning av bäckenbotten vid krystning) eller anal/rektal prolaps [3].

Ytterligare utredning som kan komma i fråga och som kan identifiera eventuell slow-transit förstoppning, bäckenbottendysfunktion eller anatomiska avvikelser (till exempel rektocele) [2] är följande:

  • Kolontransitröntgen - ger ett mått på den totala passagetiden genom mag-tarmkanalen och ger svar om slow-transit förstoppning föreligger.
  • Defekografi - röntgenundersökning som kan påvisa bäckenbottendysfunktion samt anatomiska avvikelser som till exempel rektocele.
  • Tryckmätning i analkanalen - kan påvisa defekter i analkanalens slutmuskler samt bedöma känsligheten i ändtarmen.
  • MR Defekografi, Ballongtest (Balloon Expulsion Test) och WCC (Wireless Motility Capsule Test). [3]
Revideringsdatum:
2018-02-28
Manusförfattare:

Kristina Lämås, universitetslektor, Institutionen för omvårdnad, Umeå universitet

Pontus Karling, överläkare, specialistläkare i invärtesmedicin. Medicinkliniken, Norrlands universitetssjukhus, Umeå

Faktagranskare:
Margareta Gylin, stomi- och uroterapeut, BäckenCancer Rehab.Centrum (BCRC), Sabbatsbergs sjukhus, Stockholm