Utskrivet 2016-02-11

Till navigering

Översikt

[Kateterisering av urinblåsa]

Denna text gäller vuxna och för barn kan specifika riktlinjer finnas.

Kateterbehandling av urinblåsan ska ordineras av läkare med angiven indikation samt planerad behandlingstid alternativt tidpunkt för omprövning. Läkare och sjuksköterska har formell kompetens att utföra kateterbehandling, uppgiften kan också fördelas i enlighet med författning. Verksamhetschef respektive medicinskt ansvarig sjuksköterska kan utse personer att utföra kateterisering och/eller uppföljning under eget yrkesansvar efter att ha förvissat sig om att yrkesutövaren har relevant utbildning/kompetens för uppgiften. [1] Hänsyn bör också tas till föreskrifter om läkemedelshantering (SOSFS 2000:1).

Vårdgivaren ska ansvara för att det finns ett ledningssystem för verksamheten för att systematiskt och fortlöpande utveckla och säkra verksamhetens kvalitet. Verksamhetschef respektive medicinskt ansvarig sjuksköterska, ansvarar för att det dels finns rutiner för tillvägagångssätt för hur en aktivitet ska utföras, dels för att ange hur ansvaret för behandlingen och utförandet är fördelat i verksamheten. (SOSFS 2011:9)

Kvarliggande kateter via urinröret (KAD), regelbunden intermittent kateterisering och suprapubisk urinkateter är alternativa kateterbehandlingar under kortare eller längre period. Enstaka kateteriseringar görs också.

Urinvägsinfektion är den vanligaste vårdrelaterade infektionen och förekommer oftast i samband med behandling med kvarliggande kateter (KAD). Risken för vårdrelaterad urinvägsinfektion ökar med cirka tio procent för varje dygn som patienten har KAD [2]. Bakterier kommer in via kateterns utsida (64%) eller insida (36%). Täta byten av urinuppsamlingspåse och bristande handhygien hos vårdpersonal och patient ökar risken för bakterieinvasion [3].

I den nationella satsningen på patientsäkerhet är urinvägsinfektioner i samband med vård ett prioriterat område för Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Följande regler rekommenderas:

  • Förebygg och diagnosticera urinretention.
  • Behandla urinretention korrekt.
  • Utred urininkontinens och behandla korrekt.
  • Behandla med urinkateter endast på strikt indikation efter ordination av läkare.
  • Ge korrekt omvårdnad vid behandling med urinkateter.
  • Dokumentera i patientens journal.
  • Utvärdera behovet av KAD i sluten vård dagligen [4].

Intermittent kateterisering minskar risken för vårdrelaterade infektioner jämfört med kvarliggande kateter och bör alltid övervägas [2]. Även suprapubisk kateter utgör en mindre risk för vårdrelaterade urinvägsinfektioner än kvarliggande urinrörskateter. Då denna kateterbehandling inte påverkar urinröret är den också ofta bekvämare för patienten [2]. Ytterligare en fördel är att den egna förmågan att tömma blåsan kan utvärderas inför ställningstagande till avslutande av kateterbehandling.

viktigt.gif

Urininkontinens eller hög vårdtyngd är inte en indikation för KAD-behandling.

Läkare har det medicinska ansvaret för kateterbehandlingen. Sjuksköterska/distriktssköterska har ansvar för katetersättning, anpassade tillbehör samt för att nödvändiga kontroller, åtgärder och uppföljningar genomförs.

viktigt.gif

Indikationen för kateterbehandling ska omprövas kontinuerligt så att behandlingstiden blir så kort som möjligt.

Ta alltid hänsyn till patientens behov av integritet.

Indikationer och kontraindikationer för urinkateter (KAD, RIK eller supra-pubisk)

Urinkateter används framför allt vid svårighet att tömma urinblåsan och i vissa fall vid övervakning av vitala funktioner. Problem att lagra urinen kan också vara indikation för urinkateter, i dessa fall är patientens välbefinnande avgörande. [3]

Indikationer

  • Akut urinretention (urinstämma).
  • Kronisk urinretention.
  • Övervakning av timdiures hos svårt sjuka.
  • Urinavledning under tidsmässigt långa kirurgiska ingrepp.
  • Under och efter specifika ingrepp i eller i anslutning till urogenitalorgan.
  • Under läkning av sacralt/perinealt sår hos individ med inkontinens.
  • Immobiliserande tillstånd. Till exempel höftfraktur, stroke i akut skede, ryggmärgstrauma.
  • Neurogen blåsrubbning med förlust av blåsfyllnadskänsla och/eller tömningsförmåga.
  • För att underlätta välbefinnande i livets slutskede.
  • Vid svår urininkontinens där behandlingsförsök inte lyckats och då patientens livskvalitet förbättras av kateterbehandling.
  • Blåsinstillation (till exempel vid blåscancer eller andra intravesikala sjukdomstillstånd).

Kontraindikationer

Den enda absoluta kontraindikationen för kateterisering är söndrigt urinrör, särskild risk finns vid bäckentrauma. Blod i urinrörsöppningen eller massiv hematuri efter trauma kan vara tecken på skada i urinröret. [5]

Dokumentation

Ansvarig läkare ska dokumentera indikation och beräknad behandlingstid. I patientens journal ska också finnas uppgifter om

  • ordinerande läkare
  • beräknad liggetid för katetern
  • typ av kateter och storlek
  • mängd och typ av vätska i kateterballongen
  • uppgifter om insättningen
  • uppgifter om urinpåse, kateterventil och fixering
  • patientens egna iakttagelser och upplevelser av behandlingen.

När patienten byter vårdform ska information om kateterbehandlingen rapporteras till den mottagande vårdgivaren (SOSFS 2005:27). Läs mer om dokumentation samt vårdplanering och utskrivningsklar patient i Vårhandbokens texter.

Omvårdnadsåtgärder

Viktiga omvårdnadsåtgärder är information, patientundervisning, individuell utprovning av hjälpmedel och förbrukningsartiklar, observationer av urin och hud samt åtgärder inom kunskaps-/kompetensområde. Sjuksköterska och läkare ska tillsammans planera vården och ständigt ompröva behandling med kvarliggande kateter.

Revideringsdatum:
2015-09-14
Manusförfattare:
Märta Lauritzen, leg. sjuksköterska/uroterapeut, Urologiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm
Faktagranskare:
Birgitta Roshäll, uroterapeut, Kirurgmottagningen, Centrallasarettet Växjö
Christina Ross-Nyberg, uroterapeut, Kirurgmottagningen, Centrallasarettet Växjö