Tillförsel av sondnäring

Sondnäring kan ges på olika sätt:

• kontinuerligt med sondmatningsaggregat, vilket innebär att matningen sker kontinuerligt över dygnet. Kontinuerlig matning utan avbrott kan höja magsäckens pH. Därför rekommenderas ett avbrott på fyra timmar varje dygn.
• intermittent med sondmatningsaggregat, vilket innebär att matningen sker under 2-3 timmar med uppehåll emellan.
• som bolusmatning, vilket innebär att matningen sker med hjälp av sondspruta under cirka 20-30 minuter och att mängden vanligtvis motsvarar en måltid.

För att förhindra att läkemedel eller sondnäring felaktigt ges i venös infart eller epiduralkateter i stället för i ventrikelsond ska matningssonder, intravasala katetrar och epidurala katetrar vara märkta eller utformade så att ingen tvekan kan uppstå beträffande deras ändamål. Färgmarkering räcker inte, utan det ska tydligt i text framgå vilken infart som markeringen gäller.

Gravitationsmatning

Matning med sondmatningsaggregat kan ske med hjälp av gravitationskraften genom att sondnäringen hängs upp högt på droppställning eller liknande, så kallad gravitationsmatning.

Matning med sondmatningspump

Vid sondmatning där man önskar tillföra sondnäringen långsamt, max10-50 ml sondnäring per timme, krävs i de flesta fall matning med hjälp av sondmatningspump. Sondmatningspump används för att säkerställa att sondnäringen matas fram långsamt och kontinuerligt. Med en långsam kontinuerlig tillförsel i början minskar risken för illamående, kräkningar och diarréer.

Upptrappning

Vanligtvis har en patient som behöver sondnäring någon form av näringsbrist. Detta innebär att även tarmslemhinnan är "undernärd" och har svårt att klara en stor mängd näring de första dygnen. Med en för stor mängd sondnäring alltför snabbt de första dygnen kan patienten få diarréer och illamående.

Det är individuellt hur stor mängd sondnäring och hur snabb tillförsel en person tolererar. Detta ska ordineras och dokumenteras. Det är också viktigt att följa upp ordinationen. Om det bedöms vara viktigt att täcka ett energi- och näringsbehov omedelbart, till exempel om själva upptrappningen beräknas ta lång tid, bör komplettering ske med parenteral nutrition.

Upptrappningsprogram ordineras av den patientansvariga läkaren, ofta i samarbete med dietist. Beroende på diagnosen kan det se ut på något av följande sätt.

• Om patienten är undernärd kan man pröva en tillförsel av 250-500 ml sondnäring första dygnet med kontinuerlig matning med låg matningstakt enligt ordination. Volymen och matningstakten ökas sedan stegvis enligt ordination tills energibehovet är täckt.
• Om patienten har varit fastande i mer än tre dygn krävs långsammare tillförsel oavsett om patienten är under-, normal eller överviktig.
• Om patienten inte bedöms vara undernärd och inte har varit fastande i mer än tre dygn kan man prova en snabbare tillförsel av en större volym från början, gärna genom intermittent matning eller bolusmatning.

Typ av sondnäring väljs utifrån patientens tillstånd, diagnos och energi- och näringsbehov. För att täcka vätskebehovet tillförs dessutom vätska.

Att tänka på inför och under sondmatning

• Höj sängens huvudända cirka 30^o om patientens tillstånd medger detta eller placera patienten i höger sidoläge vid själva sondmatningen.
• Sondnäringen ska vara rumstempererad.
• Handdesinfektion är viktig vid allt arbete med sond, sondmatningsaggregat och sondnäring eftersom risken för att kontaminera sondnäringen är stor.
• Vid nasogastisk sond, kontrollera sondlägetA) innan sondmatningen startas. Sondläget kan kontrolleras genom att luft sprutas ned i sonden samtidigt som man med ett stetoskop lyssnar efter bubblande ljud i magen. Alternativt kan man aspirera genom sonden med hjälp av en spruta och testa med lackmuspapper. Lokala rutiner avgör vilken metod som används.
• Sondmata enligt det administreringssätt som är ordinerat.
• Medvetandesänkta patienter, sängbundna patienter utan normal sväljreflex och patienter med tendens till ventrikelretention bör övervakas extra noga på grund av risken för reflux till matstrupen och aspiration.

Munvård

Det finns en ökad risk att slemhinnorna i munnen blir skörare när maten inte tuggas på vanligt sätt. Se därför till att patienten använder en extra mjuk tandborste. Patienten ska göras uppmärksam på att han eller hon själv måste tänka på hur slemhinnorna ser ut och känns. Om de blir röda och/eller irriterade måste de kontrolleras och bedömas medicinskt.

För att munnens slemhinnor ska hålla sig friska är det viktigt med munvård flera gånger dagligen.