Översikt

Skattning av patientens smärtintensitet är en förutsättning för att kunna ge adekvat smärtlindring och för att kunna kvalitetssäkra de smärtbehandlingsmetoder som används.

Skattning av smärtintensitet är emellertid endast en del av en komplett smärtanalys vilken ger svar på frågorna:

• Intensitet - hur ont gör det?
• Lokalisation - var gör det ont?
• Duration - när gör det ont?
• Karaktär - på vilket sätt gör det ont?

Vid komplicerade och oklara smärttillstånd är det viktigt att samtliga frågor ovan penetreras.

Rutiner

Rutiner för smärtskattning kan behöva utformas olika beroende på den verksamhet de ska anpassas till.

• Patienten bör i möjligaste mån skatta sin smärta själv, så kallad självskattning.
• Postoperativ smärtskattning ska utföras regelbundet, till exempel var 3:e-4:e timme på vårdavdelning och en gång i timmen på uppvakningsavdelning. Uppmäts hög smärtintensitet ska kontrollerna utföras tätare.
• Genombrottssmärta ska utvärderas både före och efter vid behovs medicinering.
• Smärta ska skattas både i vila och vid rörelse. Smärtintensitet och den funktionsnedsättning som orsakas av smärtan underskattas lätt om smärtskattning bara utförs i vila.
• Patienten ska kunna djupandas och hosta utan att smärtan hindrar. För sängliggande patienter kan djupa andetag eller hosta likställas med smärtskattning i rörelse.
• Akut och postoperativ smärta ska skattas regelbundet så länge patienten behöver smärtbehandling.

Mål

Svensk förening för anestesi och intensivvård, SFAI, har definierat målet vid behandling av postoperativ smärta till att smärtintensiteten inte bör överstiga 4 på en 11-gradig skala [1]. Det är dock viktigt att betrakta ett smärtmål av detta slag som vägledning och vara medveten om att det inte överensstämmer med alla patienters upplevelser och behov.

Det är alltid patienten och inte VAS-värdet som avgör om smärtbehandlingen är tillräcklig eller inte.