Sugning av luftvägar

Övre luftvägar

Den övre luftvägen omfattar mun- och näshåla, svalg (farynx) och struphuvud (larynx). Den övre luftvägens funktion vid inandning är att filtrera, fukta och värma inandningsluften. Vid normala förhållanden passerar inandning främst via näsan där luften passerar näshålans kärlrika hålor för uppvärmning och filtreras av näshåren från främmande partiklar innan luften når de nedre luftvägarna. Denna funktion är väldigt viktigt för att optimera luften och förebygga irritation i de nedre luftvägarna [3]. 

Indikation för sugning i övre luftväg är sekret som patienten inte kan avlägsna självständigt och som helt eller delvis hindrar luftflödet [5,6,9]. Sekretansamling i övre luftväg kan uppstå hos patienter med nedsatt hostkraft och sväljsvårigheter [9].
 

Övre luftvägar.

Sugning i näsa och mun kan både vara smärtsamt och upplevas obehagligt för patienten. I fall där det är svårt att få verbalt samförstånd med patienten är det inte ovanligt med avvärjande rörelser och att patienten stänger munnen. Sugningen behöver vara skonsam och kateter måste ha rörelse vid rensugning då det annars finns risk att suga fast i slemhinna och orsaka skada [6,9]. Sugning i övre luftväg bör initieras via munnen då näsans slemhinna är skör, kärlrik samt har trängre förhållanden vilket kan öka obehag [6].

Sugning i bakre delen av mun och svalg ska utföras med försiktighet eftersom det finns risk att framkalla kräkning med risk för aspiration, samt att utlösa en vagusreflex vilket kan framkalla låg puls (bradykardi). Sugning nedanför svalget (farynx) mot struphuvud (larynx) ska inte utföras av sjuksköterskor utan specialistutbildning, såvida det inte är en akut situation där patienten är i kvävningsrisk. Avståndet från framtänder ner till larynx är cirka 11–13 cm [9].

Vid svåra ansiktsfrakturer är sugning via näsa kontraindicerat. Detta för att det kan förvärra befintliga skador i näskavitet och epifarynx samt att det finns risk för skallbasfraktur och sugkatetern kan orsaka penetration intrakraniellt [10]. Sugning via mun vid svåra ansiktsfrakturer bör göras med försiktighet för att inte orsaka förvärrade skador. Dock måste det tas i beaktan att vid akuta situationer med ansiktsskador där sekret, blod eller främmande kropp utgör risk för luftvägshinder är det indikerat att suga rent via munnen för att bibehålla fri luftväg [11].

Tillvägagångssätt

Sugning i övre luftväg är en ren procedur där sterilt förpackade sugkatetrar används. Vid risk för stänk ska visir eller skyddsglasögon i kombination med munskydd användas som stänkskydd.

  • Sugkraften ska vara maximalt 10 kPa (=0,10 bar). Om slemhinnorna är lättblödande ställs sugkraften något lägre. Vid torra slemhinnor med sekretkrustor kan munnen fuktas med en munsvabb innan rensugning. Kontrollera sugtrycket genom att böja sugslangen och avläsa trycket på manometern.
  • Sug först i munhålan, under tungan, mellan kinden och tandraden och vid behov försiktigt i svalget. Rotera sugkatetern mellan tumme och pekfinger för att undvika att suga fast i slemhinna.
  • Om det är svårt att nå svalget via munnen eller vid mycket sekret i näsan går det att suga via näsan, men använd då en tunnare sugkateter. Var försiktig med att inte föra in katetern för långt så den går ner i larynx. För in sugkatetern rakt längs näshålans golv utan sugtryck och skapa sugtryck på vägen ut. Håll katetern med roterande rörelser för att undvika att suga fast i slemhinna.
  • Sugning får pågå i maximalt 10 sekunder.
  • Om sugningen behöver upprepas flera gånger vid samma sugtillfälle kan samma sugkateter användas mellan gångerna. Låt patienten hämta andan en stund innan nästa rensugning.
  • Dra handsken över sugkatetern innan den kastas efter sugningen.
  • Spola igenom sugslangen med kranvatten från sugkoppen.

Läs mer i Vårdhandboken

Basala hygienrutiner och klädregler

Samlingssida för alla sidor inom basala hygienrutiner och klädregler.

Patientens rättsliga ställning

Läs om vårdgivarens skyldigheter och patientens valmöjligheter. Det finns också information om vart patienten kan vända sig om hen inte är nöjd.

Avvikelse- och riskhantering

Här kan du läsa mer om vårdgivarens ansvar för att utveckla och säkerställa kvaliteten i verksamheten. Det finns också information om att bland annat rapportera risker och anmäla avvikelser.

Dokumentation

För att säkerställa att patienten får en god och säker vård finns en lagstadgad skyldighet att föra patientjournal över de bedömningar och beslut som har gjorts avseende patientens vård och behandling.

Till toppen av sidan