Behandling

Mål för behandlingen

Målen för behandlingen av urininkontinens ska där så är möjligt formuleras tillsammans med individen och vara mätbara:

• Inget eller minskat urinläckage.
• Normaliserat eller förbättrat blåstömningsmönster.
• Ökad fysisk och/eller social aktivitet.
• Förbättrad livskvalitet trots eventuell kvarvarande urininkontinens.
• Individuellt anpassat stöd för toalettbesök.
• Individuellt anpassade inkontinenshjälpmedel.

Rådgivning

Kost- och vätskeintag. Mat och dryck kan öka behovet att tömma blåsan, ett vanligt exempel är kaffe. Vissa livsmedel, som till exempel soppor, frukt och grönsaker, består till största delen av vätska. För högt vätskeintag leder till onödigt kissande och kan medföra trängningssymtom och i vissa fall svårigheter att hinna till toaletten. Ett alltför lågt vätskeintag kan verka irriterande på blåsan och ge illaluktande urin och trängningssymtom. Informera om normalvärden och ge råd. Läs om normalvärden i sidan Kontroller.

Tarmfunktion. Förstoppning och hård avföring kan medverka till urininkontinens och ska därför förhindras. Ge råd om kost, vätskeintag, motion och sunda toalettvanor. Målet är regelbunden avföring med normal konsistens.

Toalettvanor. Stressade toalettbesök kan, liksom mycket glesa toalettbesök göra att inte blåsan tömmer sig ordentligt. Ge råd om hur toalettbesök ska ske, det vill säga i lugn och ro, inte för ofta och inte för sällan.

Urinvägsinfektion. Ofullständig blåstömning kan ge urinvägsinfektioner (UVI) och kan vara en anledning till upprepade infektioner. Informera om "normala" vanor, regelbundna toalettbesök och kissteknik för att tömma blåsan helt. Ge råd om blåstömning efter samlag.
Kvinnor som har återkommande urinvägsinfektioner efter menopausen kan ofta få hjälp av lokalt verkande östrogen.

Hygien. Överdriven intimhygien skadar slemhinnans skyddsfunktion och gör att irritationer uppstår lättare. Ge råd om tvättning med mild tvål, tvättkräm eller olja. Kvinnor bör tvätta underlivet framifrån och bakåt.

Övervikt. Övervikt ger ett ökat tryck på blåsan och bäckenbotten, vilket kan leda till urininkontinens. Ge råd om kost och motion. 

Rökning. Ständig hosta ökar trycket på blåsa och bäckenbotten. Det kan leda till urininkontinens. Ge råd om rökavvänjning.

Alkohol. Alkohol påverkar hjärnans funktioner och försämrar därmed kontinensförmågan samtidigt som urinproduktionen ökar. Alkohol kan också utlösa urinstopp, det vill säga en oförmåga att tömma blåsan. Informera personen om dessa effekter.

Kläder. Kläderna kan vara avgörande för om en person med rörelsehinder eller långsam motorik hinner till toaletten eller inte. Föreslå lämpliga kläder.

Omgivning. Bostaden, toalettens läge, möblering, belysning, familjesituation och liknande, kan påverka förmågan att klara av toalettbesöken. Tänk på personens totala miljö och anpassa råden och hjälpinsatserna individuellt.

Nedladdningsbar checklista för rådgivning finns på www.nikola.nu.

Behandling

Bäckenbottenmuskelträning är en effektiv behandling av urinläckage. Vid ansträngningsinkontinens kan sjukgymnast, uroterapeut eller distriktssköterska/sjuksköterska/barnmorska med särskild kompetens ge råd och anvisningar om hur man tränar bäckenbottenmusklerna. Syftet med bäckenbottenmuskelträning är att förbättra styrkan och uthålligheten i muskulaturen. Mycket talar för att bäckenbottenmuskelträning har betydelse även för trängningar och rekommenderas. Träningen används också som stöd vid blåsträning. Patientinformation finns på www.nikola.nu.

Blåsträning. Vid trängningsbesvär med eller utan inkontinens kan blåsan tränas. Syftet är att öka kontrollen över blåsmuskeln, öka intervallerna mellan toalettbesöken samt förbättra blåsans kapacitet. Reglera blåstömningsintervallen med hjälp av mätning av volymen och dagliga urinmätningslistor. Läs mer om urinmätning i detta avsnitt, kapitlet Kontroller.

Toalettassistans. Äldre som har svårt att tolka kroppens signaler eller får alltför kort varsel inför blåstömningen kan behöva toalettassistans. Kartlägg blåstömningsvanorna och hjälp personen till toaletten på bestämda tider. Instruktion finns på www.nikola.nu

Farmakologisk behandling. Kan ordineras av läkare. Antikolinergiska läkemedel kan minska överaktivitet i urinblåsan. Desmopressin minskar urinproduktionen. Duloxetin höjer spänningen i urinrörets slutningsmuskulatur. Östrogen, som administreras lokalt i underlivet hos kvinnor efter menopaus, kan stärka slemhinnorna.

Kirurgisk behandling. Vid ansträngningsinkontinens kan olika kirurgiska metoder användas. Den vanligaste operationen är TVT eller TVT-O. Det är effektiva operationsmetoder vars resultat visar på 80 procentig bot efter 1 år. Vid överrinningsinkontinens åtgärdas avflödeshindret. Trängningsinkontinens opereras inte, men i svåra fall kan blåsförstorande eller urinavledande ingrepp övervägas.

Elektrisk stimulering. Vid trängningsinkontinens eller blandinkontinens, där instabilitet i blåsmuskeln har konstaterats, kan elektrisk stimulering ges. Stimulering kan också användas som stöd vid bäckenbottenmuskelträning. Frekvens 10 eller 50 Hertz väljs beroende på syfte. Elektroderna placeras vanligen i bäckenbottenmuskelnivå i ändtarm och slida. Behandlingen ges i serier, där varje behandling är tjugo minuter lång.

Akupunktur. Vid trängningsbesvär kan akupunktur lindra symtomen.

Utvärdering av behandling

För att kunna beskriva förbättringar eller förändringar i patientens urininkontinens finns tre kvalitetsindikatorer framtagna:

• Normaliserat eller förbättrat miktionsmönster.
• Inget eller förbättrat urinläckage
• Individuellt utprovat inkontinenshjälpmedel.

Med hjälp av checklistor kan vården kvalitetssäkras på individnivå så väl som på verksamhetsnivå. Material finns att hämta på www.nikola.nu.

Individuellt förskrivna inkontinenshjälpmedel dokumenteras och utvärderas på samma sätt som övrig inkontinensvård.

Kateterbehandling

Kvarliggande kateter (KAD) ordineras i första hand vid urinretention eller residualurin. Urininkontinens eller hög vårdbelastning är ingen indikation till kateterbehandling. Indikationen ska omprövas kontinuerligt. KAD orsakar en stor del av alla vårdrelaterade urinvägsinfektioner. Risken för bakteriuri ökar med 10% för varje dygns kateterbehandling och efter 3 veckar har 90% av patienterna bakterier i urinen.

Överanvändningen av kateterar är stor enligt studier och indikationen för kateterbehandling bör ses över. I första hand ska toaletträning användas där personen får hjälp till toaletten regelbundet, vilket möjliggör en förbättrad blåstömning. Intermittent kateterisering (RIK) minskar risken för vårdrelaterade urinvägsinfektioner, minskar risken för komplikationer så som förträngningar i urinröret och inflammationer samt förbättrar personens livskvalitet. Kateterbehandlad bakteriuri ska endast antibiotikabehandlas vid feber och ökande blåssymtom.