Nedre luftvägar

Indikation för rensugning i nedre luftväg är sekret som hindrar ett effektivt luftflöde i de nedre luftvägarna. Tecken på sekret i luftvägarna kan vara att patientens andning blir mer ansträngd, att ett gurglande ljud hörs från luftvägarna (hörbara eller via auskultation), att patienten hostar eller att vibrationer känns över bröstkorgen.

Tänk på följande:

• Nedsatt syresättning monitorerat med hjälp av pulsoximeter eller som indikation på akut andnöd, kan vara brådskande tecken på att det finns sekret som blockerar luftflödet och ett effektivt syrgasutbyte [1,2].  
• Rensugning i de nedre luftvägarna ska ske vid behov och är mest effektivt med ett kontinuerligt sugtryck jämfört med ett intermittent och oregelbundet [1,2].
• Sugtrycket ska inte vara på när sugkatetern förs ned i tub/kanyl/stoma utan endast på vägen upp ur tub/kanyl.

Det finns ingen evidens som styrker att man kan droppa natriumklorid i tub/kanyl för att underlätta rensugning, utan detta kan istället leda till hypoxi [1,2,5,7,12] och kolonisering av bakterier i de nedre luftvägarna med risk för infektion [1,2,13].

Tänk på följande:

• Sugtrycket vid rensugning i de nedre luftvägarna bör inte överstiga 26 kPa (0,26 bar, 200 mmHG)
• Sugning ska inte pågå i mer än 15 sekunder [1,5,7].
• Ställ in lägsta möjliga sugtryck men som ändå är tillräckligt för effektiv rensugning [7].
• När behov av upprepad rensugning finns, är det viktigt att patienten får chans att återhämta sig mellan gångerna [5].

Rensugning i tub eller trakealkanyl kan delas upp i ytlig och djup.
Ytlig rensugning sker ned till tub/kanylspets och är den sugteknik som rekommenderas [1,2,5,14].

Det finns indikation för att suga djupt, det vill säga nedanför tub/kanyl, om den ytliga rensugningen är ineffektiv och hindrar adekvat ventilation. Vid sugning nedanför kanylspets måste komplikationer relaterat till detta beaktas [7].

Tänk på följande:

• Rensugning i de nedre luftvägarna kan orsaka hypoxi, speciellt hos patienter med svår lungsjukdom [1,2].
• Syrgasbehandling före och efter rensugning rekommenderas inte som rutinmässig åtgärd. Ett aktivt ställningstagande ska tas för högriskpatienter eller där desaturation i samband med rensugning är känd [1,15].
• Rensugning i tub/kanyl sker endast vid behov [2,5,8]. Det kan dock vara lämpligt att utföra minst 1 gång var 8:e timme för att minska risken för ocklusion i tub och i trakealkanyler utan innerkanyl [2].

Rensugning via endotrakealtub, nasaltub eller trakealkanyl ska ske ner till endotrakealtubens eller trakealkanylens spets för att undvika komplikationer [1,2,13,14,16].

För öppna och semislutna system rekommenderas att markera sugdjupet på en sugkateter som kan användas som mall.

Exempel trakealkanyl:

• Ta innerkanylen och för ner en sugkateter till spetsen. Markera sugdjupet med en penna på sugkatetern.
• Sugkatetern med markeringen kan sedan fästas i närheten av sugen och användas som mall.
• Innan rensugning påbörjas måttas sugdjupet på sugkatetern med hjälp av mallen.
• Håll sedan sugkatetern hela tiden vid det önskade maximala sugdjupet [14].

Finns ingen innerkanyl så finns alltid utskriven längd på trakealkanyl eller endotrakeal-/nasaltub angiven i produktbeskrivningen.

Vid slutna sugsystem är sugkatetern uppmarkerad med längd i centimeter vilket underlättar beräkning av sugdjupet. Vid kopplingen till ventilatorn finns ett ”fönster” där längden kan avläsas.