Enstaka och intermittent

Enstaka kateterisering

Med enstaka kateterisering avses en kateterisering som utförs vid ett enstaka tillfälle och som inte planeras att upprepas. Begreppet används för att skilja denna åtgärd från kateterisering som utförs regelbundet eller återkommande. I praktiken kan en kateterisering ibland behöva upprepas, men utgångspunkten är att åtgärden endast ska utföras vid ett enstaka tillfälle.

Enstaka kateterisering används till exempel för att:

• mäta blåstömningsförmåga
• hantera tillfälliga problem med blåstömning
• administrera läkemedel.

Metoden får inte användas om det finns en misstänkt eller bekräftad skada på urinröret.

Intermittent kateterisering

Intermittent kateterisering innebär att urinblåsan töms flera gånger per dygn med en engångskateter som tas ut efter användning. Metoden används för de flesta indikationer, utom vid misstänkt eller bekräftad skada på urinröret.

Intermittent kateterisering orsakar ofta färre urinvägsinfektioner än kvarliggande kateter [6-8] och hjälper patienten att behålla självständighet och att kunna fortsätta med normala aktiviteter [8]. En annan fördel är att urinrör och urinblåsa inte mekaniskt retas av kvarliggande kateter.

Nackdelen kan vara att det ofta krävs flera kateteriseringstillfällen per dygn.

Självkateterisering

Intermittent kateterisering kan ofta utföras som självkateterisering. Om behandlingen förväntas pågå längre tid än i ett akut skede bör patienten lära sig att själv utföra kateteriseringen. Många, inklusive barn, äldre personer och personer med nedsatt rörlighet, kan lära sig detta. Personal som utbildar och följer upp självkateterisering behöver särskild kompetens, till exempel utbildning som uroterapeut eller distriktssjuksköterska.

Tömningsfrekvens

Normalfrekvens för urintömning är fyra till sex kateteriseringar per dygn. För att minska risken för urinvägsinfektion bör inte mängden urin i urinblåsan överskrida 400 - 500 mL och tiden mellan tömningarna inte vara mer än fyra timmar [16]. Nattetid kan längre intervall och större volymer accepteras efter bedömning av patientens blåskapacitet.

Anpassa tömningsfrekvensen efter patientens individuella omständigheter så som sjukdomshistoria, behov, samt behandlingens indikation. Urinvolymen kan mätas med ultraljud (blåsscanner).

För handläggning av patienter i slutenvård, läs mer i Vårdhandbokens avsnitt om blåsövervakning vid sjukhusvård.

Behandling med intermittent kateter bör utvärderas av den personal som förskriver kateter. Patienten kan uppmuntras att mäta residualurin genom att först försöka tömma urinblåsan och därefter mäta den urinmängd som finns kvar vid kateterisering.

God vård genomförs i samråd och med respekt för patientens självbestämmande och integritet enligt patientlagen (SFS 2014:821).

Vid kateterbehandling är följande viktigt för att patienten ska uppleva delaktighet, integritet och självbestämmande:

• Information.
• Patientundervisning.
• Individuell utprovning av hjälpmedel och förbrukningsartiklar.

Vårdens professioner samarbetar och planerar vården tillsammans med patienten.

Läs om personcentrerad vård i Vårdhandbokens avsnitt Bemötande i vård och omsorg, värdegrund.

Förberedelser

Självkateterisering med metoden intermittent kateterisering (tidigare RIK) utförs av patient, närstående eller personlig assistent.

Patienten bör få adekvat undervisning inför självkateterisering och möjlighet att träna under trygga förhållande tillsammans med uroterapeut, sjuksköterska eller annan personal med kompetens för ändamålet.

Patientundervisning och information

Patientundervisning om intermittent självkateterisering bör inkludera följande:

• Tvätta händerna noggrant före kateteriseringen.
• Följ tillverkarens anvisningar för att aktivera kateterns glidfunktion eller applicera katetergel.
• Förklara att kateteriseringen kan utföras sittande, liggande eller stående, beroende på vad som passar patienten bäst.
• Informera patienten om att undvika att vidröra den yttersta delen av katetern som förs in i urinblåsan.
• Instruera i att katetern ska föras in försiktigt i urinröret. Det ska inte göra ont.
• När urinen börjar rinna, ska katetern föras in ytterligare några centimeter och inte tas bort förrän urinflödet har upphört helt.
• Katetern ska dras ut långsamt. Man kan prova att vrida den lätt för att underlätta tömning av de sista urindropparna.
• Den använda katetern ska kastas i hushållssoporna (brännbart avfall) och efteråt ska händerna tvättas.

Material

Ta också fram:

• Sterilförpackad engångs tappningskateter. Välj kateterlängd 40–45 cm till män (kan även användas till kvinnor) och 7–25 cm till kvinnor.
• Vatten, om hydrofil kateter används. På sjukhus och andra vårdenheter rekommenderas färdigberedd kateter eller användning av sterilt vatten alternativt steril natriumkloridlösning 9 mg/mL på grund av risken för spridning av bakterieflora från handfat och kranar. Vid självkateterisering i hemmet kan kranvatten användas.

Tillvägagångssätt

I vårdmiljö eller då vårdpersonal utför kateterisering med tappningskateter följs i stort sett samma tillvägagångssätt, inklusive basala hygienrutiner och ett aseptiskt arbetssätt, som vid kateterisering med en kvarliggande kateter via urinrör eller suprapubisk.

Ta hänsyn till patientens behov av integritet. Säkerställ att patienten har förstått tidigare given information och fått eventuella frågor besvarade.

Beakta följande för att förebygga skada i urinröret och omgivande vävnader:

• Forcera inte om det tar emot vid kateterisering.
• Iaktta extra försiktighet om patienten är medvetslös eller har nedsatt känsel i urinröret.
• En avslappnad patient och god belysning underlättar införandet av katetern. Om patienten är spänd i bäckenbottenmuskulaturen kan avledande samtal göra att spänningar i urinröret släpper och katetern lättare glider in.

Töm urinen direkt i toaletten, i urinflaska eller koppla en urinuppsamlingspåse. När katetern har använts avlägsnas den och kastas i soporna.  

Indikation och planerad behandlingstid, alternativt omprövning av kateterbehandling dokumenteras.

I patientens journal ska också finnas uppgifter om:

• Vem som ansvarar för ordinationen.
• Vem som ansvarar för förskrivning.
• Typ av kateter och storlek.
• Patientens egna iakttagelser och upplevelser av behandlingen.

Läs mer om dokumentation i patientjournal i Vårdhandbokens avsnitt Dokumentation.

Daglig underlivshygien med mild tvål, tvättkräm eller olja rekommenderas. Händerna bör tvättas innan och efter hantering av kateter.

I offentliga miljöer använder många handdesinfektionsmedel.

Intermittent kateterisering hindrar inte samlag eller andra sexuella aktiviteter.

Tappningskateter kan användas vid spolning av urinblåsa eller vid tillförsel av läkemedel eller medicintekniska produkter.

Blåssköljning bör inte ingå som en rutinmässig del av katetervården utan endast utföras om patienten har grumlig och tjockflytande urin, vid stopp i katetern eller vid hematuri. 

Den vanligaste spolvätskan är steril natriumklorid 9 mg/mL men det finns även andra vätskor som är avsedda för blåssköljning. Kranvatten bör undvikas eftersom det innehåller oönskade mikroorganismer och evidensen är osäker [17].

Remiss

Ange följande på remissen:

• Pågående, nyss avslutad eller planerad antibiotikabehandling.
• Uppgift om patientens allmäntillstånd är påverkat.
• Urinvägssymtom.
• Hur urinprovet är taget.

Dessa uppgifter har betydelse för hur urinprovet ska bedömas.

Tillvägagångssätt

Urinprovet bör tas på morgonen och det bör ha gått fyra timmar sedan föregående kateterisering. Dokumentera på remissen hur länge urinen har funnits i urinblåsan.

Hantering av urinprov för urinodling

När urinprovet är taget ska det förvaras kylt för att förhindra tillväxt av bakterier. Provet ska skyndsamt sändas till det mikrobiologiska laboratoriet för odling. Använd kylväska vid längre transporter.

Det finns också särskilda provtagningsrör som innehåller en tillsats som förlänger hållbarheten vilket gör att urinprovet inte behöver kylas direkt. Följ lokala anvisningar.