Amputationsnivåer

Vid varje amputation görs en individuell bedömning av vilken amputationsnivå som ger de bästa förutsättningarna för läkning och funktion. Det är önskvärt att bevara den anatomiska knäleden, då det ger bättre möjligheter till god protesfunktion. Samtidigt måste risken för utebliven läkning och behov av reoperation vägas in. Detta kan vara både psykiskt påfrestande och potentiellt livshotande för dessa ofta multisjuka patienter.

Amputationsnivåer på nedre extremitet

Transtibial amputation

Amputationen sker nedanför knäleden. Det är den vanligaste och mest önskvärda amputationsnivån eftersom knäleden bevaras. Amputationsnivån skapar goda möjligheter för utformning av en välfungerande protes som ger god kroppskontroll och prestationsförmåga. Korta förflyttningar underlättas, även om patienten inte blir en aktiv gångare.

Transfemoral amputation

Amputationen sker ovanför knäleden. Metoden används när läkningsförutsättningar saknas på transtibial nivå. Patientgruppen är ofta äldre och multisjuk. Protesen blir tyngre och kräver mer av användaren, samt kan försvåra korta förflyttningar och uppresningar.

Knäexartikulation

Amputationen sker genom knäleden. Metoden används när läkningsförutsättningar saknas på transtibial nivå. Jämfört med transfemoral amputation ger den bättre muskelkontroll och bättre protesanvändning. Nackdelar är sämre läkningsförutsättningar och en mer utmanande kosmetisk utformning.

Höftledsexartikulation och transpelvic amputation

Höftledsexartikulation är en amputation genom höftleden. Transpelvic amputation innebär att även en del av bäckenet avlägsnas. Båda är mycket ovanliga amputationsnivåer. Indikationen är ofta sarkom. Protesförsörjningen är utmanande för båda metoderna.