• Du har valt: Uppsala län
Komplikationer vid immobilitet och stillaliggande i säng

Komplikationer vid immobilitet och stillaliggande i säng - Översikt

Människan är skapt för rörelse

Immobilitet betyder upphörandet av rörelse i hela eller delar av kroppen. Ett exempel är när en person blir stillaliggande i en säng eller av olika skäl blir fysiskt inaktiv och stillasittande under lång tid. Det mest inaktiva tillståndet är långvarigt sängliggande vilket leder till försämring av många normala kroppsfunktioner (fysiologiska faktorer) [1].

Även regelbundet stillasittande under många år är förknippat med flera sjukdomstillstånd. Inaktivitetsfysiologi är ett väl beforskat område och berör många sjukdomstillstånd och behandlingar. Till exempel när en äldre person eller en person med olika funktionsnedsättningar bryter ett ben och därför måste fixera en led eller en skelettdel, och blir ofrivilligt stillaliggande [1].

Vägen till stillaliggande i sängen

Det är viktigt att skilja på att ”vila” på ett plant underlag som till exempel en säng, och att ofrivilligt på grund av olika omständigheter, vara bunden till ett utrymme och en möbel. Stillaliggande i en säng ska av vårdpersonal betraktas som en komplikation beroende av olika tillstånd och att personen är ofrivilligt sängliggande. Som vid andra komplikationer kan förebyggande insatser stoppa eller förlångsamma förloppet. Att bli stillaliggande i sängen över hela dygnet är en komplikation som sker stegvis och beror på många faktorer.

Äldre personer som har upplevt eller lever sina liv i ett utrymme där sängen är central, uppger särskilda händelser och faktorer som har medfört att de har blivit mer orörliga. Dessa särskilda betydelsefulla händelser och moment bör beaktas av vårdpersonal och anhörigvårdare. Genom att vara uppmärksam på dessa faktorer kan personal och närstående stötta den äldre att bryta förloppet och förlångsamma försämringen av hens rörlighet.

Vägen till stillaliggande i sängen kan delas upp i fem olika faser där immobilitet är den viktigaste faktorn [2]:

Fas 1. Instabilitet

Fas 2. Händelse

Fas 3. Immobilitet i ett rum

Fas 4. Ofrivilligt beroende av hjälp

Fas 5. Stillaliggande i sängen

Instabilitetsfas är till exempel när en person som har gångsvårigheter har fallit, är rädd och har yrsel eller skakningar. Hen har dessutom behov av gånghjälpmedel eller stöd av omgivningen för att gå säkert. Samtliga faktorer bör beaktas som en start på ett komplikationsförlopp.

I nästa fas sker ett tillbud eller händelse, till exempel ett fall som leder till en sjukhusvistelse. Även om minskad mobilitet inte var orsaken till personens inläggning på sjukhus förknippas vistelsen med en drastiskt minskad mobilitet. Hur personens förflyttningar fungerar med hjälp av personalen på sjukhuset är en avgörande faktor i denna fas. Om det behövs två personal, som dessutom upplever mobiliseringen som svår, resulterar det i att patienten inte gärna efterfrågar att få komma upp ur sängen.

Äldre personer vill ofta inte vara till besvär eller vara för krävande för personalen. Förflyttningarna blir då ofta ”passiva” där den äldre personen inte fullt ut får medverka. Äldre personer kan också ha en uppfattning om att när de befinner sig på sjukhuset behöver de ständigt vara tillgängliga för personalen. Om hen inte får tydlig information om att de kan röra sig fritt på avdelningen eller utanför rummet, resulterar det ofta i att de blir kvar i sin säng mer än nödvändigt.

Nästkommande fas är immobilitet i rummet. Att röra sig mellan säng och stol och vice versa är de vanligaste beskrivna förflyttningarna. Äldre personer som är i behov av omvårdnad i sina egna hem, exempelvis via hemtjänst, kan under långa perioder av dygnet vara ur sängen och sitta i en bekväm sittmöbel. På äldreboenden kräver personalen som har ett ”aktiveringsfokus” att de äldre ska komma upp ur sängen. Detta fokus är inte alltid överensstämmande med personens behov. Om mobiliseringen sker utan ett syfte för individen leder det oftast till ett förlängt sittande i en ”obekväm” rullstol.

Personbundna rullstolar förskrivs av fysio- och arbetsterapeuter. Förskrivning av hjälpmedel sker för att skapa förutsättningar för individer att självständigt kunna förflytta sig, men beskrivs av äldre som bor i särskilda boenden att rullstolen framför allt används som en sittmöbel [2]. När behovet av vårdsäng blir uppenbart och utgör merparten av den fysiska miljö som personen lever och ska vara aktiv i, är det ofta startskottet för ett vidare förlopp mot stillaliggande.

Läs mer i Vårdhandboken om förskrivning av hjälpmedel i avsnittet om hjälpmedel vid fysiska funktionsnedättningar.

När självständiga förflyttningar till och från sängen inte längre är möjliga utan assistans inträder nästa fas då personen är ofrivilligt beroende av hjälp. Äldre beskriver det som en långsam tillvaro med leda och förlorad tidsuppfattning och mer eller mindre förlust av kontakt med omvärlden som följd. Det kan innebära att anhöriga flyttar på husgeråd och kläder från skåp, då den äldre inte längre anses behöva hämta dem själv eller personal som flyttar på möbler för att skapa plats för deras arbetsmiljö. Attityden och förhållningsättet som anhöriga och personal har om att individen helst ska vila, är exempel på faktorer som kan öka acceptansen för att vara mer stillaliggande i sängen. Att på ett passivt sätt med hjälp av assistans komma upp ur sängen och utan en målsättning för dagen, beskrivs av äldre som meningslöst trots ett motiverande förhållningssätt från personalen.

Att vara stillaliggande i sängen över hela dygnet där även urinering och tömning av tarmen sker i sängen anses vara slutfasen av förloppet. Sängen uppfattas nu av individen som en arbetsplats för personal [2].

Förebyggande insatser

Förebyggande arbete är en del av hälso- och sjukvårdens uppdrag. Vetenskap och beprövad erfarenhet visar att förebyggande insatser ger goda resultat i form av ökad hälsa. Detta är känt sedan andra världskriget i mitten av 1900-talet då läkare observerade soldater som hade genomgått kirurgi eller haft andra skador. De som kom upp ur sängen och rörde sig återhämtade sig mycket snabbare än de som låg kvar i sängen för sin återhämtning. Forskning med friska individer som fick underkroppen gipsad under 30 dagar för att uppnå immobilitet, visade samma förlust av bentäthet som hos personer med polio [1].

Aktiva, säkra och skonsamma förflyttningar där personen medverkar efter sin förmåga och som dessutom efterföljs av meningsfulla aktiviteter kan bryta stillaliggande i sängen. En tydlig kommunikation med individen där det explicit uttrycks att det är fritt att röra sig med stöd av adekvata hjälpmedel, är faktorer som kan bryta komplikationsförloppet.

Att ligga still i sängen ger fler komplikationer än att vara stillasittande men båda har stor påverkan på kroppen och risk för [1,3]

  • psykisk påverkan
  • cirkulationsbesvär
  • andningsproblem
  • minskad muskelmassa
  • sår
  • kontraktur
  • förstoppning
  • minskad tolerans för fysisk aktivitet och träning
  • minskad tilltro till vardagliga aktiviteter.

Oavsett orsakerna till inaktivitet eller långvarigt sängliggande så kan förebyggande insatser utföras av vård- och rehabiliteringspersonal samt närstående för att motverka de negativa effekterna för den inaktive personen. Förmågorna hos personen kan variera beroende på intellektuell funktionsförmåga eller sjukdom och skador, till exempel stroke och demenssjukdom.

Tillvarata egna förmågor

Människan har vanligtvis fyra kraftkällor bestående av två armar och två ben. Vi använder oss av dessa när vi vill röra på oss, som till exempel när vi vänder oss i sängen eller ställer oss upp och går. Om personen själv kan böja på benen och trycka ifrån med fötterna mot ett underlag, så har personen tillgång till två kraftkällor. Om personen dessutom kan greppa med händerna och tillföra en rörlig kraft med skuldrorna och armarna, så har hen två kraftkällor till. En person som är sängliggande kan med andra ord fortfarande ha tillgång till två fungerande kraftkällor.

Det kan finnas andra kroppsfunktioner som fortfarande kan aktiveras men med stöd av annan person. En aktiv förmåga är att själv kunna böja ett ben eller en arm. Om det krävs hjälp från en annan person så kallas det en passiv förmåga. Men våra förmågor handlar inte bara om vi kan greppa, böja eller sträcka våra armar och ben. Det handlar också om sådant som hur vi kan styra vår blick och vår muskelspänning samt hur andningen fungerar [4].

Oförmåga att kunna ändra sin ställning i liggande eller i sittande är en stor riskfaktor för komplikationer. Trycksår kan uppstå inom några timmar men kan behöva flera år för att läka. Vid tillstånd där inaktivitet eller immobilisering är tillfällig, är det nödvändigt att snabbt starta och utveckla förebyggande insatser. Till exempel ska individer med lunginflammation inte vila i sängen utan uppmanas att vara uppe och gå och att vila i sittande, i den mån de kan. Personer som återhämtar sig efter en höftoperation ska så snabbt som möjligt mobiliseras [5]. De komplikationer som uppstår vid sängliggande har visat sig ha ett starkt samband med nedsatt livskvalitet [6].

Många positiva effekter av daglig rörelse

Eftersom olika tillstånd kan orsaka immobilitet är det av största vikt att personal som arbetar inom hälso- och sjukvård samt omsorg, har ett rehabiliterande arbetssätt. Det innefattar generella insatser dagligen och som kan utföras av all personal eller närstående. Insatserna syftar till att bevara hälsan, minska förlusten av kroppsfunktioner och stärka färdigheter. Det kan vara insatser som att skifta en sängliggande persons kroppsposition varannan timme och då använda alla hens förmågor, även de passiva. Ett salutogent synsätt hos personalen och närstående fokuserar på att identifiera och stärka personens egna resurser och förmågor och ger personen större möjlighet att själv bestämma och därmed ökad självkänsla. 

Om människor ges möjlighet att vara aktiva och efter förmåga röra på sig dagligen, ökar bland annat psykiskt välbefinnande, muskelmassa, metabolism och aptit. Ett bra sätt att minska risker för kontrakturer är att personen själv utför sina dagliga aktiviteter såsom att tvätta sig, klä sig, äta eller förflytta sig.

Om personen själv saknar förmåga är det viktigt att vårdpersonal eller annan person kan bistå med rörelserna man kommit överens om med personen. Sätt personens behov i centrum och använd arbetslagets alla kunskaper vilket ger bättre förutsättningar för god omvårdnad.

Användning av hjälpmedel

Tänk på att använda anpassade hjälpmedel om behovet finns. Det kan vara exempelvis glidlakan och glidtyg som reducerar motståndet som uppstår mellan kropp och underlag. Det kan också vara stöd och vändhandtag, vårdbälte som skapar greppmöjligheter för vårdtagaren. Vårdsängen har olika inställningar för att ändra positionen i liggande och sittande och det kan handla om individanpassade gånghjälpmedel och bra inställda rullstolar.

Läs mer på sidorna "längre bak i stol och rullstol", "från sittande till stående" samt "förflyttningshjälpmedel" i Vårdhandbokens avsnitt om förflyttningskunskap.

Salutogent synsätt på hälsa och KASAM

Immobilitet leder ofta till ökad rädsla för att vara fysiskt aktiv på grund av minskad tilltro till den egna förmågan att utföra olika aktiviteter, som exempelvis att ställa sig upp eller att gå. Använd därför alltid vårdtagarens förmågor i så stor utsträckning som möjligt och ge hen möjligheter att vara aktiv för att upprätthålla hälsan. Vissa sjukdomstillstånd, till exempel demenssjukdom och depression, kan göra att initiativförmågan försämrats men att funktionerna finns kvar. Då behöver vårdpersonalen stärka personen genom att vägleda och muntligt stödja.

Läs mer i Vårdhandbokens avsnitt om förflyttningskunskap.

Detta salutogena synsätt innebär att man utgår från de faktorer som bidrar till att personen kan upprätthålla hälsan trots till exempel sjukdom och funktionsnedsättning. Det brukar beskrivas som KASAM, känsla av sammanhang [7].

Begreppet KASAM består av tre komponenter:

  • Begriplighet, vilket leder till att man kan utveckla förståelse. Att situationer är förutsägbara leder till begriplighet.
  • Hanterbarhet, som utgår från upplevelsen att ha tillräckliga resurser för att möta olika situationer i livet. Att ha känslan av att kunna påverka gör att man inte känner sig som ett offer för olika omständigheter.
  • Meningsfullhet, att livet har en känslomässigt värdefull mening som är värd att engagera sig i. Meningsfullhet uppstår när personen får känna delaktighet och medbestämmande [7].

Läs mer i Vårdhandboken

Basala hygienrutiner och klädregler

Samlingssida för alla sidor inom basala hygienrutiner och klädregler.

Patientens rättsliga ställning

Läs om vårdgivarens skyldigheter och patientens valmöjligheter. Det finns också information om vart patienten kan vända sig om hen inte är nöjd.

Avvikelse- och riskhantering

Här kan du läsa mer om vårdgivarens ansvar för att utveckla och säkerställa kvaliteten i verksamheten. Det finns också information om att bland annat rapportera risker och anmäla avvikelser.

Dokumentation

För att säkerställa att patienten får en god och säker vård finns en lagstadgad skyldighet att föra patientjournal över de bedömningar och beslut som har gjorts avseende patientens vård och behandling.

Till toppen av sidan