Donation av organ och vävnader för transplantation - Översikt
Transplantation av organ och vävnader är idag en väl etablerad behandlingsform för patienter med terminal organsvikt eller vävnadsdefekt. Varje år utförs drygt 800 organtransplantationer och 800 vävnadstransplantationer i Sverige. Antalet donatorer i Sverige räcker tyvärr inte för att fylla behovet av organ och vävnader till alla de patienter som väntar på transplantation.
Organdonation från avlidna givare möjliggör att man kan tillvarata flera organ för transplantation: njurar, lever, tarm, bukspottkörtel, hjärta och lungor. Vävnader så som hornhinnor, hjärtklaffar, hud och benvävnad kan omhändertas från en avliden person upp till 48 timmar efter inträffat hjärtstillestånd.
Brytpunktsbeslut och organbevarande behandling
Om det visar sig att fortsatt vård inte längre är meningsfull för patienten, och livet inte går att rädda, fattas ett så kallat brytpunktsbeslut av hälso- och sjukvården. Detta beslut tas av en legitimerad läkare i samråd med en annan legitimerad läkare och innebär att inte inleda eller fortsätta livsuppehållande behandling. Närstående informeras om beslutet i ett samtal som kallas brytpunktssamtal. Mer om hur detta är reglerat i lag finns att läsa i lag om transplantation m.m. (SFS 1995:831).
Efter brytpunktsbeslutet övergår vården i organbevarande behandling. Organbevarande behandling är intensivvårdssinsatser och andra åtgärder som ges till en levande patient för att bevara organens funktion eller förbättra förutsättningarna för transplantation. Behandlingen syftar till att förebygga, diagnostisera och behandla svikt i nödvändiga organfunktioner. Parallellt med den organbevarande behandlingen ges palliativ vård. Organbevarande behandling får pågå i 72 timmar om det inte finns särskilda skäl. Under den organbevarande behandlingen ska en transplantationskoordinator kontaktas för att påbörja utredning av donationsvilja och en första medicinsk bedömning.
Efter fastställande av döden får medicinska insatser fortsätta högst 24 timmar för att bevara organ eller annat biologiskt material i avvaktan på donationsoperationen.
Dödsbegreppet
En människa är enligt lagen död när hjärnans funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort. Det finns bara en död men två situationer som kan leda till detta.
- När en människa till följd av svår hjärnskada vårdas i respirator, upprätthålls andning och cirkulation på konstlad väg. Om neurologiska tester i dessa fall visar, att skadan är så stor att blodcirkulationen till hjärnan helt har upphört, föreligger en total hjärninfarkt. Detta betyder att människan har avlidit. Döden ska då konstateras genom en undersökning av hjärnan som visar att hjärnans samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har upphört att fungera. Detta görs genom två kliniska neurologiska undersökningar av hjärnans kranialnerver det vill säga med direkta kriterier. Dessa undersökningar måste i vissa fall kompletteras med en fyrkärlsangiografi om vissa kriterier inte uppfylls.
- När en människas hjärta slutar att slå det vill säga ett hjärtstopp föreligger, och ingen blodcirkulation eller andningsrörelser kvarstår varaktigt, dödförklaras patienten med indirekta kriterier. Indirekta kriterier är definierade kännetecken som visar på varaktigt hjärt- och andningsstillestånd. Under den här väntetiden har total hjärninfarkt utvecklats.
Mer om hur detta är reglerat i lagen finns att läsa i Socialstyrelsens föreskrifter om kriterier för bestämmande av människans död (SOSFS 2005:10).
Donationsprocesser
- Donation där döden inträffar efter primär hjärnskada (DBD) och döden fastställs genom direkta kriterier.
- Donation då döden inträffar efter cirkulationsstillestånd (DCD) och döden fastställs genom indirekta kriterier.
I båda fallen vårdas en döende patient på en intensivvårdsavdelning och donation kan bli aktuell efter att det har fattats beslut om att livsuppehållande behandling inte längre är meningsfull för patienten. De båda processerna finns beskrivna i Nationella Donationspärmar för DBD respektive DCD och på Socialstyrelsens hemsida; Donationsprocessen. Länkar finns på sidan Referenser och regelverk.
Transplantationslagen
Transplantationslagen innehåller bestämmelser om ingrepp för att ta till vara organ eller annat biologiskt material från en levande eller avliden människa för att i behandlingssyfte transplantera materialet till en annan människa eller för att använda det för annat medicinskt ändamål.
Med annat medicinskt ändamål avses i första hand forskning som alltid godkänts av en etikkommitté. Oftast handlar det om mindre cell-, blod- eller vävnadsprover. Det kan också handla om organ som inte kan användas i transplantationssyfte. Exempel på forskningsprojekt är att få fram bättre behandlingsmetoder för olika sjukdomstillstånd. Annat medicinskt ändamål ska inte förväxlas med helkroppsdonation som regleras i obduktionslagen. Det kräver skriftligt samtycke med en medicinsk institution.