EKG - Översikt
Vilo-EKG är näst efter hjärtauskultation den vanligaste diagnostiska hjärtundersökningen i sjukvården. Vilo-EKG kan tas på vårdcentraler, i ambulans eller på sjukhus och ingår ofta som del i vanliga hälsokontroller, inför en operation eller för att få friskintyg.
Ett elektrokardiogram, EKG, är en registrering av den elektriska aktivitet som uppstår då hjärtmuskeln aktiveras.
Indikationer
En vilo EKG-undersökning utförs på följande indikationer:
- Hjärtrytmrubbning.
- Hjärtinfarktdiagnostik och uppföljning.
- Oklar bröstsmärta eller andfåddhet.
- Svimning.
- Vissa elektrolytrubbningar.
- Preoperativ utredning.
- Screening för hjärtsjukdom hos till exempel idrottsutövare, flygpersonal med mera.
Hjärtats elektriska aktivering
Alla myokardceller har förmåga till elektrisk aktivering (depolarisation) och därmed en sammanhängande hjärtmuskelkontraktion. Under vila upprätthålls över cellmembranen i myokardcellerna en ojämn jonfördelning med hög kalium- och låg natriumkoncentration intracellulärt. Det medför en elektrisk potentialskillnad över cellmembranen. Då myokardcellerna aktiveras sker en plötslig förändring i genomsläpplighet för natriumjoner som snabbt strömmar in i cellen och leder till en så kallad depolarisation och en aktionspotential. Denna utlöser in sin tur en depolarisation av angränsande celler, varefter den elektriska impulsen fortplantas genom myokardiet. Efter depolarisationen följer en refraktärperiod, då cellerna inte kan aktiveras.
Vid normala förhållanden styrs hjärtats elektriska aktivering av ett system med specialiserade myokardceller, i det så kallade retledningssystemet. Retledningssystemet består av Sinusknutan, AV-knutan, His bunt, höger och vänster skänkel samt Purkinjefibrerna. Detta elektriska system ser till att hjärtats olika delar aktiveras i rätt ordning.
Hjärtats elektriska aktivering startar i sinusknutan som är innerverad av både sympatikus- och parasympatikusfibrer och regleras av det icke viljestyrda nervsystemet (autonoma nervsystemet). Sinusknutan har en förmåga att med jämna mellanrum spontant ge upphov till depolarisering, så kallad automaticitet. Den elektriska impulsen leds som en vågfront ut i förmaksmyokardiet och aktiverar successivt höger och vänster förmak. I nedre delen av höger förmak depolariseras AV-knutan och den elektriska impulsen fördröjs något. AV-knutan är innerverad av främst vagusnerven, men också av sympatikusfibrer.
Depolarisationen fortleds därefter ned genom His bunt mot skänklarna. AV-systemet (AV-knutan, His bunt och skänklarna) är den enda elektriska förbindelsen mellan förmak och kammare. Depolarisationsvågen leds tills sist vidare ned i höger respektive vänster skänkel och ut i Purkinjefibrerna.