• Du har valt: Sörmland
Hjälpmedel vid fysiska funktionsnedsättningar

Hjälpmedel vid fysiska funktionsnedsättningar - Översikt

Många skador och sjukdomar kan precis som åldrandet ge fysiska funktionsnedsättningar.  Termen funktionsnedsättning beskriver nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga. Termen funktionshinder beskriver i sin tur de begränsningar som en funktionsnedsättning kan innebära för en person i relation till omgivningen [1, 2]. En person som efter en skada eller sjukdom eller i samband med åldrande får en funktionsnedsättning, måste ibland förlita sig på stöd från någon annan person, använda sig av ett förändrat tillvägagångssätt eller av hjälpmedel för att klara dagliga aktiviteter.

Begreppet hjälpmedel syftar både till hjälpmedel för det dagliga livet och hjälpmedel för vård och behandling. Hjälpmedel för det dagliga livet avser individuellt utprovade produkter som syftar till att bibehålla eller öka aktivitet, delaktighet eller självständighet genom att kompensera en funktionsnedsättning. Hjälpmedel för vård och behandling avser å andra sidan förskrivna medicintekniska produkter som syftar till att kontrollera, bibehålla eller förbättra ett medicinskt tillstånd och som är avsedd att kunna användas utan hälso- och sjukvårdsutbildning [1]. Syftet med hjälpmedel beror på vilken sjukdom och funktionsnedsättning som den enskilda personen har eller i vilken situation och miljö som hjälpmedlet ska användas.

De flesta människor vill kunna klara sig själva, till exempel klara dagliga aktiviteter som den personliga hygienen, toalettbesök, på- och avklädning och måltider. Ibland kan de då behöva ett eller flera hjälpmedel.

Syftet med hjälpmedel kan vara att förebygga, kompensera, övervaka, lindra eller neutralisera funktionshinder [3].

För att få bild av en persons hälsa och dess konsekvenser kan den beskrivas på flera olika sätt, med bland annat en diagnos. Ett annat och mer komplett sätt är att beskriva tillståndet i klassifikationssystemet ICF (International Classification of Functioning, Disability and Health) [4]. ICF består av två delar, funktionstillstånd och funktionshinder, (individ) samt kontextuella faktorer (miljö). Dessa delar är sedan uppdelade i komponenter. Delen individ består av komponenterna kroppsfunktion/-struktur samt aktivitet och delaktighet. Delen miljö består av komponenterna omgivningsfaktorer och personliga faktorer. Klassifikationen kompletterar ICD-10 (Internationell statistisk klassifikation av sjukdomar och relaterade hälsoproblem), eftersom två personer med samma sjukdom kan ha olika nivåer av funktionstillstånd.

Syftet med ICF är att:

  • Ge en vetenskaplig grund för att förstå och studera hälsa och hälsorelaterade tillstånd, dess konsekvenser och bestämningsfaktorer.
  • Skapa ett gemensamt språk för att beskriva hälsa och hälsorelaterade tillstånd i syfte att förbättra kommunikation mellan olika användare såsom hälso- och sjukvårdspersonal, personal inom socialtjänst, forskare, politiker och allmänhet inklusive människor med funktionshinder
  • Möjliggöra jämförelser av data mellan länder, mellan olika delar av hälso- och sjukvården, service- och tjänsteverksamheter över tid.
  • Skapa ett systematiskt kodschema för hälsoinformationssystem.

Behov av hjälpmedel

Behovet av hjälpmedel bedöms utifrån en persons förutsättningar för tillfrisknande, rehabilitering och/eller behov för att klara sina dagliga aktiviteter.

Hjälpmedel är en del i habiliterings- och rehabiliteringsprocessen. En bedömning ska alltid göras om en funktionsnedsättning går att reducera genom träning. Det kan innebära att personer med funktionsnedsättningar först får träna för att se hur långt de kan övervinna sina funktionsnedsättningar, innan man provar ut och förskriver hjälpmedel. Hjälpmedel kan också förskrivas för kortare tid för att till exempel möjliggöra en rehabilitering efter en operation.

Ett antal regioner och kommuner har infört så kallat Fritt val av hjälpmedel som ett komplement till den vanliga förskrivningen av hjälpmedel. Komplementet innebär att en rekvisition lämnas till personen efter att en bedömning av behovet av hjälpmedel genomförts av hälso- och sjukvårdspersonal tillsammans med personen med funktionsnedsättning. Den som ger ut rekvisitionen är förskrivaren. Rekvisitionen kan sedan användas av personen med funktionsnedsättning för inköp av hjälpmedel hos valfri leverantör. Syftet med Fritt val är att öka inflytande, delaktighet och valfrihet inom hjälpmedelsområdet för den som vill och kan påverka valet av hjälpmedel.

Rätt utprovade och rätt använda har hjälpmedel en mycket stor betydelse för personer med funktionsnedsättning, för närstående och vårdare. I många fall är rätt utprovade hjälpmedel – allt från tekniskt avancerade till mycket enkla – en förutsättning för att personer med funktionsnedsättningar ska kunna bo i eget boende, arbeta, klara den dagliga livsföringen, delta i samhällslivet samt i fritids- och rekreationsverksamhet.

Ett förskrivet hjälpmedel är oftast ett lån från regionen eller kommunen. Hjälpmedlet ska återlämnas när det inte längre behövs. Vid Fritt val äger personen själv sina hjälpmedel och har ett ägaransvar för bland annat skötsel och underhåll. De vanligaste hjälpmedlen vid rörelsehinder är förflyttningshjälpmedel som käppar, rollatorer och rullstolar samt hygienhjälpmedel.

Delaktig och kunnig användare

För att vården och rehabiliteringen ska fungera och hjälpmedel användas på ett riktigt sätt ska personen som har en funktionsnedsättning vara delaktig vid förskrivningen och val av hjälpmedel. Ju mer kunskap personen själv, personalen och närstående har om funktionsnedsättningen, träningsmetoder och hjälpmedel, desto bättre blir resultatet av vården och rehabiliteringen.

Vilka hjälpmedel som ska tillhandahållas ska också planeras tillsammans med den som behöver dem. Dialogen mellan personalen och personen är central. Stora krav ställs därför på att personalen är lyhörd för och tar hänsyn till personens önskemål. Den som förskriver ett hjälpmedel ska samordna det med eventuellt tidigare förskrivna hjälpmedel och eventuell bostadsanpassning [5].

Den som sedan förskriver ett hjälpmedel ansvarar för att personen, närstående och ibland kontaktperson för personal får utbildning och information, både teoretiskt och praktiskt, så att de får tillräcklig kunskap att hantera hjälpmedlet på ett säkert sätt. För personalgrupper är det verksamhetschefen som ansvarar för att personalen kan använda och hantera hjälpmedel på ett säkert sätt [6]. En bruksanvisning på svenska ska följa med hjälpmedlet när det lämnas ut om inte användningen är självklar. Förskrivningsprocessen beskrivs ytterligare i skriften ”Förskrivning av hjälpmedel. Stöd vid förskrivning av hjälpmedel till personer med funktionsnedsättning” [5].

Det är användaren som ansvarar för den regelbundna skötseln av hjälpmedlet.

Till toppen av sidan