Suprapubisk

En suprapubisk urinkateter är en kvarliggande kateter som förs in i urinblåsan genom en konstgjord kanal i bukväggen. Tillvägagångssättet är detsamma för män och kvinnor.

Suprapubisk kateter används:

• Vid misstänkt eller bekräftat skadat urinrör.
• Vid långvarig kateterbehandling.
• Vid akut urinretention om urinrörskateter inte kan föras in.

Fördelar jämfört med urinrörskateter:

• Minskar irritation och ärrbildning i urinröret.
• Lägre risk för bakteriekolonisation från ändtarmen.
• Ofta bekvämare och mindre påverkan på sexuell integritet.
• Möjliggör träning av egen urinering [9].

Inläggning av den första suprapubiska urinkatetern utförs av specialistutbildad läkare. Ibland används en ändhålskateter eller annan specialkateter som första kateter.

Vid efterföljande kateterbyten används samma sorts katetrar som vid urinrörskateterisering. Byten kan göras i primärvård eller i hemsjukvård om inte annat bestäms.

Behandling med kvarliggande kateter bör ständigt omprövas för att värdera behandlingens fördelar jämfört med risker [6] och för att behandlingstiden ska bli så kort som möjligt [18].

Detta innebär att behandlingsindikationen utvärderas:

• dagligen inom slutenvård
• vid varje vårdkontakt inom öppenvård eller poliklinisk vård.

Indikation och planerad behandlingstid, alternativt omprövning av kateterbehandling dokumenteras.

I patientens journal ska också finnas uppgifter om:

• Vem som ansvarar för ordinationen.
• Beräknad liggetid för katetern, det vill säga tidpunkt för avveckling eller kateterbyte.
• Typ av kateter, storlek och spårbarhetsinformation.
• Mängd och typ av vätska i kateterballongen.
• Om kateteriseringen var okomplicerad eller komplicerad, till exempel svårigheter att föra in katetern, färsk blödning eller faktorer som kan underlätta nästa kateterinsättning.
• Material (katetertillbehör) som kateterventil, urinuppsamlingspåse och fixering.
• Patientens egna iakttagelser och upplevelser av behandlingen.

Läs mer om dokumentation i patientjournal i Vårdhandbokens avsnitt Dokumentation.

Överlämning och rapportering

När patienten byter vårdform ska information om kateterbehandlingen rapporteras till den mottagande vårdgivaren enligt lagen om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård (SFS 2017:612).

Läs mer om överföring av information vid in- och utskrivning i Vårdhandbokens avsnitt:

• Dokumentation
• Vårdsamverkan

God vård genomförs i samråd och med respekt för patientens självbestämmande och integritet enligt patientlagen (SFS 2014:821).

Vid kateterbehandling är följande viktigt för att patienten ska uppleva delaktighet, integritet och självbestämmande:

• Information.
• Patientundervisning.
• Individuell utprovning av hjälpmedel och förbrukningsartiklar.

Vårdens professioner samarbetar och planerar vården tillsammans med patienten.

Läs om personcentrerad vård i Vårdhandbokens avsnitt Bemötande i vård och omsorg, värdegrund.

Det är viktigt att informera patienter med suprapubisk kateter att om katetern glider ur ska en ny kateter sättas in, helst inom någon timme. Kanalen genom buk- och urinblåseväggen kan annars sluta sig, vilket kan göra det svårt eller omöjligt att sätta in en ny kateter. 

Tvätta dagligen huden runt ingångshålet med tvål och vatten. Det kan bildas en beläggning på katetern som bör tvättas bort med tvättlapp. Dusch föreslås i första hand alternativt bad i badkar i hemmiljö om dusch inte är möjligt. Besök vid offentliga badinrättningar bör diskuteras med personal som ansvarar för kateterbehandlingen.

Förband runt kateterns ingångshål är inte nödvändigt [6]. Används förband bör det vara en ren luftig kompress som appliceras för att skydda kläder från fläckar. Förbandet byts dagligen i samband med tvättning.

Uppmärksamma frågor om sex och samlevnad.

En kateterisering påverkar inte de könshormoner och andra hormoner som spelar roll för sexuell lust och sexuell funktion. Däremot kan lust och sexualliv påverkas av känslor med koppling till negativ självbild och identitet. Det kan också finnas andra omständigheter i patientens liv som påverkar sexualitet och samliv, exempelvis samsjuklighet, medicinering, samt känslor av oro och stress.

Ge stöd och allmänna råd utifrån patientens behov. Patienter som önskar bör få vägledning till vidare vård. Socialstyrelsen tillhandahåller ett samtalsstöd om sexuell hälsa som kan användas i mötet med patienten.

Patienten kan uppmuntras att med hjälp av kirurgisk tejp fixera katetern på exempelvis låret eller magen så att KAD inte är i vägen och så att det känns bekvämt i samband med samlag.

Intermittent blåstömning

Överväg i första hand intermittent blåstömning med kateterventil (blåsträning) för patienter med fungerande lagringsförmåga i urinblåsan. Patienten bör inte ha en pågående behandling för urinvägsinfektion, refluxproblem eller svår hematuri.

Fördelar med intermittent tömning:

• Minskar konstant nötning av kateterspetsen mot blåsväggen.
• Bevarar urinblåsans storlek bättre under kateterbehandlingen.
• Förbättrar patientens livskvalitet.

Kateterventilen kan kopplas till urinuppsamlingspåse, exempelvis nattetid [19]. In vitro-studier visar att intermittent tömning kan förlänga tiden innan katetern blockeras av konkrement [20].

Ett schema för intermittent tömning innebär att den naturliga miktionscykeln med blåsfyllnad och tömning efterliknas. Urinen töms när patienten upplever behov av att kissa, eller på bestämda tider, ofta var 3:e till 4:e timme dagtid. En förutsättning är att patient, vårdare eller närstående får instruktioner och kan hantera kateterventil och tömningsrutin.

Tillvägagångssätt för intermittent blåstömning

Följ också instruktionerna nedan:

• Katetern kopplas till öppningsbar kateterventil. Om patienten inte kan hantera kateterventil kan kateterklämma eller kateterpropp användas. Observera att klämma inte får placeras över kateterns ballongkanal.
• Tömning görs då patienten upplever blåstömningsbehov eller vid maximalt 400 mL blåsfyllnad och med högst fyra timmars intervall. Vid inlärning kan patienten uppmanas att mäta mängden tömd urin.
• Nattetid kan kateterventilen vidarekopplas i öppet läge till urinuppsamlingspåse.

Kontinuerlig tömning till urinuppsamlingspåse

Urinuppsamlingspåsen placeras under urinblåsans nivå och fixeras på benet med lämplig benficka eller fästband.

Patientens livsstil har betydelse för val av urinuppsamlingspåse och fixeringsanordning. Om patienten är sängliggande används ofta påse med längre slang som placeras under urinblåsans nivå. Det finns hängare till påsen som kan fästas på sängen för att urinen ska rinna ut ordentligt och för att förhindra att påsen hamnar på golvet.

Vid orolig sömn eller oro av annan anledning, behövs påse med kortare slang som fästs på benet även vid sängläge. Det finns annars risk att katetern rycks ut med fylld ballong vilket medför skada i urinröret och risk för blödning.

Observationer och förberedelser

En nyanlagd stickkanal stabiliseras inom 10 dagar till 4 veckor efter anläggning. Undvik om möjligt att byta den suprapubiska katetern innan kanalen är läkt [6]. Vid tveksamhet om stickkanalens stabilitet bör medicinsk kompetens konsulteras, exempelvis en mottagning med urologisk kompetens.

Byten av katetern kan ske i hemmet eller på vårdcentral. Vid första bytet uppmärksammas hur patienten tål katetermaterialet, förekomst av besvär från ingångshål samt behov av omläggning av ingångshålet. 

För att underlätta byte av suprapubisk kateter bör urinblåsan vara fylld, vilket gör vinkeln till urinblåsan rakare och underlättar både borttagning och insättning av katetern. Stäng av katetern i god tid före bytet så att urinblåsan fylls.

Ta hänsyn till patientens behov av integritet. Säkerställ att patienten har förstått tidigare given information och fått eventuella frågor besvarade.

Material

Val av katetermaterial

Val av urinkateter och katetertillbehör görs om möjligt i samråd med patienten och dennes önskemål, samt utifrån indikation, medicinska behov och anatomiska förutsättningar.

Beakta även följande vid val av material:

• Använd inga produkter som innehåller latex vid latexallergi.
• Använd kateteriseringsgel utan bedövningskomponenter vid allergi mot bedövningsmedel.
• Använd inte kateteriseringsgel med klorhexidin om urinodling ska tas i samband med kateteriseringen.

Samma sorts katetrar som vid urinrörskateterisering används, i första hand hydrogelbelagd latex eller silikon (100 %). Kontrollera tillverkarens anvisning för användningsområde.

Val av material för ett aseptiskt arbetssätt

Ett aseptiskt arbetssätt innebär att material och produkter förvaras och hanteras så att renhetsgrad bevaras under hela proceduren.

Katetern ska ha bevarad sterilitet under införandet. Använd sterila handskar eller steril pincett. Sterila produkter, gärna ett färdigpackat kateteriseringsset, rekommenderas.

Alternativt kan kateterns innerförpackning användas för att hålla ett grepp. Detta kräver dock mycket träning för att utföras korrekt och ofta två personer: en som för in katetern och en som öppnar innerförpackningen utan att vidröra katetern.

Även vid övriga moment i kateteriseringen, utöver själva införandet av katetern, rekommenderas att använda sterila produkter. Syftet med att använda sterila produkter är att minska risken för att mikroorganismer förs över från omgivningen.

Ta också fram:

• Kateter, sterilförpackad.
• Lämplig kateteriseringsgel.
• Steril natriumklorid 9 mg/mL och spolspruta.
• Sterilt fabriksfärdigt kateteriseringsset med handskar, duk, kompresser samt skål. Alternativt motsvarande enskilt sterilförpackade produkter.
• Injektionsspruta 10 mL, för att tömma kateterballongen.
• Injektionsspruta 10 mL och sterilt vatten för att fylla den nya kateterns ballong. Alternativt färdig glycerinmix 10 mL till silikonkateter.
• Kateterventil och/eller urinuppsamlingspåse.
• Fixeringsanordning.
• Kompress och häfta för att fixera katetern och vid behov täcka ingångshålet.

Desinfektera avlastningsbord/uppdukningsyta och duka upp materialet.

Tillvägagångssätt

Följ också instruktionerna nedan:

1. Urinblåsan bör vara fylld för att underlätta kateterbytet. Om inte katetern har stängts av i god tid före bytet så att urinblåsan fyllts, kan istället urinblåsan fyllas med steril natriumklorid 9 mg/mL tills patienten känner blåsfyllnad, eller högst 400 mL. Observera att det finns risk för urinläckage via urinröret.
2. Tvätta rent runt kateterns ingångshål med tvål och vatten eller med steril kompress fuktad med natriumklorid 9 mg/mL.
3. Töm kateterballongen med hjälp av en injektionsspruta 10 mL. För att minska risk för "krage" på kateterballongen och därmed underlätta uttagandet kan ballongen återfyllas med max 0,1 mL.
4. Dra varsamt ut katetern samtidigt som patienten långsamt andas ut vilket minskar spänningen i muskulaturen Detta moment kan ta upp till ett par minuter på grund av muskelkramp kring ingångshålet. Håll under tiden katetern sträckt utan att använda våld.
5. Byt till sterila handskar.
6. Fyll ingångshålet med katetergel, cirka 5 gram (mL).
7. För in den nya katetern cirka 20 cm med aseptisk teknik. Forcera inte, det ska gå lätt att föra in katetern.
8. Avvakta urinflöde.
9. Se till att katetern inte glidit ut innan kateterballongen fylls. Katetern kan hamna i urinröret och var därför uppmärksam på om det gör ont då kateterballongen fylls. Gör det ont behöver kateterläget säkerställas innan ballongen fylls.
10. Fyll kateterballongen med den mängd sterilt vatten eller glycerinmix katetertillverkaren anvisat.
11. Koppla katetern till en kateterventil eller en urinuppsamlingspåse. Om kateterklämma används ska den sättas nedanför kateterns delningsställe på skänkeln för urinflöde och spolning för att inte skada kateterballongens kanal. 
12. Förband är ofta inte nödvändigt. Många föredrar dock att ha ett luftigt förband eller kompress för att undvika att sekret från ingångshålet i buken fastnar i kläderna. Tättslutande förband ska undvikas.
13. Fixera katetern med häfta eller särskilt fixeringsförband så att drag inte uppstår mot urinblåsans slemhinna. Fixera även urinuppsamlingspåse om sådan används.
14. Utvärdera fixeringsanordningar och justera vid behov.
15. Kontakta den som har ordinerat kateterbehandlingen om det uppstår problem.

Byten av suprapubisk kateter kan ske i hemmet eller på vårdcentral. Vid första bytet uppmärksammas hur patienten tål katetermaterialet, förekomst av besvär från ingångshål samt behov av omläggning av ingångshålet. 

Hur ofta en kvarliggande kateter ska bytas beror på den enskilda patientens behov. Bedömning av lämpligt bytesintervall baseras på:

• Patientens upplevelse av kateterbehandlingen.
• Inspektion av den borttagna katetern och urinen. Finns stenutfällning?

Bytesintervallet kan vara kortare men inte längre än den användningstid som anges av tillverkaren (oftast maximalt 12 veckor).

Byte av kateter i samband med antibiotikabehandling av urinvägsinfektion förkortar tiden till symtomlindring och förlänger tiden till ny bakterieinvasion. Sannolikt är kateterbyte i samband med antibiotikabehandling av urinvägssymtom ett led i kampen mot resistensutveckling [22].

Forcera inte i samband med katetersättning, det ska gå lätt att föra in en ny kateter. Akut sjukvårdskonsultation rekommenderas vid problem att sätta in en ny kateter.

Blåssköljning bör inte ingå som en rutinmässig del av katetervården utan endast utföras om patienten har grumlig och tjockflytande urin, vid stopp i katetern eller vid hematuri. 

Den vanligaste spolvätskan är steril natriumklorid 9 mg/mL men det finns även andra vätskor som är avsedda för blåssköljning. Kranvatten bör undvikas eftersom det innehåller oönskade mikroorganismer och evidensen är osäker [17].

Material

Ta också fram:

• Riklig mängd steril natriumklorid 9 mg/mL eller annan ordinerad steril spolvätska.
• Spolspruta eller fabriksfärdigt spolset.
• Steril skål för den sterila spolvätskan.
• Rondskål/-ar för uppsamling av uttömd vätska.
• Hygienunderlägg.
• Peang eller kateterklämma.

Tillvägagångssätt

Följ också instruktionerna nedan:

• Fyll en steril skål med steril natriumklorid 9 mg/mL och aspirera i en spolspruta. Alternativt används ett fabriksfärdigt spolset.
• Spruta försiktigt in 10–20 mL och kontrollera att det är lätt att spola in och att spolvätska rinner ut.
• Fyll urinblåsan med 60–100 mL. Fyllnaden ska inte orsaka smärta.
• Låt spolvätskan rinna ut alternativt aspirera cirka hälften, för att undvika undertryck som kan skada urinblåsans vägg. Detta gäller oavsett användning av spolspruta eller fabriksfärdigt spolset.
• Proceduren upprepas tills returvätskan är klar. Mängden spolvätska som behövs kan variera.
• Kontrollera att ingen vätska blir kvar i urinblåsan genom att mäta mängden spolvätska som spolas in och rinner ut.
• Observera om spolvätska rinner ut via urinröret vilket kan tyda på felaktigt kateterläge eller partiellt stopp i katetern. Särskilt viktigt hos patienter med nedsatt känsel i underlivet som kanske inte själva kan rapportera läckage. Viktigt att undvika blöta eller fuktiga underkläder eller inkontinensskydd efter spolning för att inte riskera trycksår eller fuktskadad (macererad) hud.
• Dokumentera åtgärden i patientjournalen.
   

Vid återkommande konkrementbildning finns medicintekniska produkter som bidrar till att lösa upp konkrementen [23]. Behandlingen initieras oftast av en läkare, uroterapeut, på urologimottagning eller av en distriktsjuksköterska enligt verksamhetens rutiner.

Remiss

Ange följande på remissen:

• Pågående, nyss avslutad eller planerad antibiotikabehandling.
• Uppgift om patientens allmäntillstånd är påverkat.
• Urinvägssymtom.
• Hur urinprovet är taget.

Dessa uppgifter har betydelse för hur urinprovet ska bedömas.

Tillvägagångssätt

Provtagning kan göras på två olika sätt [24]:

Kateterbyte före urinprovtagning

Gör så här:

• Ta bort den gamla katetern och sätt in en ny.
• Ta urinprov från den nya katetern.

Denna metod ger ett mer tillförlitligt odlingsresultat och ökar möjligheten att fånga sjukdomsorsakande bakterier i stället för de som finns på kateterns yta. Metoden rekommenderas alltid vid misstanke om urinvägsinfektion baserat på symtom. Kateteriseringsgel med klorhexidin bör undvikas vid urinodling.

Kateterbyte är en första åtgärd och kan ibland vara en tillräcklig handling för att förbättra patientens tillstånd. Bytet kan minska behovet av antibiotika och undvika onödig behandling.

Om antibiotikabehandling påbörjas inom fem dygn efter kateterbytet behövs inget ytterligare byte [22].

Urinprovtagning utan föregående kateterbyte

Gör så här:

• Stäng kateterns urinflöde med en kateterpropp, kateterklämma eller kateterventil i minst 30 minuter innan provtagningen.
• Låt 2–5 mL urin rinna ut innan provtagningsröret fylls.

Denna metod kan användas om patienten haft kateter en kortare tid. Efter cirka en veckas liggetid kan bakterier på kateterns yta påverka odlingsresultatet, vilket kan ge missvisande resultat. Det finns då risk för att det är dessa bakterier som analyseras i en odling i stället för frisimmande bakterier i urinblåsan.

Urinprovtagning via urinuppsamlingspåse med provtagningsknapp

Det finns också tömbara urinuppsamlingspåsar med provtagningsknapp längst upp på påsen vid kopplingsstället, där en spruta utan kanyl sätts in och urin aspireras. Knappen gör urinprovtagning möjlig utan att påsen öppnas, vilket minskar risken för kontaminering.

Metoden kan vara lämplig då patienten haft kateter en kortare tid. Efter cirka en veckas liggetid kan bakterier på kateterns yta påverka odlingsresultatet, vilket kan ge missvisande resultat. Det finns då risk för att det är dessa bakterier som analyseras i en odling i stället för frisimmande bakterier i urinblåsan.

Gör så här:

• Stäng kateterns urinflöde med en kateterpropp, kateterklämma eller kateterventil i minst 30 minuter innan provtagningen.
• Desinfektera provtagningsknappen med klorhexidinsprit 5 mg/mL eller 70 % etanol.
• Aspirera 5–10 mL urin med en spruta, eller den mängd som laboratoriets lokala anvisningar anger.

Hantering av urinprov för urinodling

När urinprovet är taget ska det förvaras kylt för att förhindra tillväxt av bakterier. Provet ska skyndsamt sändas till det mikrobiologiska laboratoriet för odling. Använd kylväska vid längre transporter.

Det finns också särskilda provtagningsrör som innehåller en tillsats som förlänger hållbarheten vilket gör att urinprovet inte behöver kylas direkt. Följ lokala anvisningar.

Avsluta kateterbehandlingen så snart den inte längre behövs. Efter att katetern tagits bort, utvärdera blåstömningsförmågan. Om kateterbehandling fortfarande krävs, diskutera och dokumentera behovet på nytt. Överväg intermittent kateterisering som alternativ.

Det saknas tydlig evidens för vilken metod som är bäst för kateteravveckling [25]. Planera därför avvecklingen individuellt för att minska risker som urinretention och urinvägsinfektion.

Förberedelser 

Utvärdera blåstömning och fyllnadskänsla innan katetern tas bort. Stäng urinflödet med kateterventil, propp eller klämma i upp till fyra timmar. Låt patienten kissa via urinröret och mät därefter residualurin genom att öppna kateterflödet.

Öka gärna patientens vätskeintag inför kateterborttagning, om det inte finns vätskerestriktioner. Vid vätskerestriktioner bör övervakningen av blåstömningsförmågan förlängas.

Ta bort katetern så snart beslutet om att avsluta behandlingen är fattat. Gör det helst på morgonen eller förmiddagen för att kunna övervaka och följa upp blåstömningen under dagen. 

Så kallad "blåsträning" med intermittent tömning behövs inte innan kateterbehandlingen avslutas.

Kontrollera i patientens journal hur mycket vätska kateterballongen fyllts med.

Material

Ta också fram:

• Hygienunderlägg.
• Ren rondskål (vid behov).
• Injektionsspruta, 10 mL.
• Litet inkontinensskydd.
• Absorberande förband.

Tillvägagångssätt

Följ också instruktionerna nedan:

• Placera ett hygienunderlägg under patienten eller som skydd för kläderna.
• Skapa en lugn och avslappnad miljö. Se till att patienten är bekväm, respektera integriteten och ha ett lugnt bemötande. En spänd patient kan göra kateterborttagningen svårare.
• Töm kateterballongen med injektionssprutan. Notera att vätskevolymen kan ha förändrats till mer eller mindre än vad den ursprungligen fyllts med.
• Återfyll med fördel kateterballongen med 0,1 mL. Det gör kateterballongen mer spolformad vilket kan underlätta dragning av katetern.
• Dra ut katetern försiktigt medan patienten långsamt andas ut för att minska spänning i bukmuskulaturen.
• Inspektera katetern efter borttagning.
• Sätt på ett absorberande förband över ingångshålet efter att katetern tagits bort, eftersom urin kan läcka ut via kanalen.

Dokumentation

Dokumentera följande i patientjournalen:

• Tidpunkt för borttagning av katetern.
• Eventuella avvikelser i samband med kateterborttagning.
• Om katetern har inspekterats, till exempel för stenbildning eller skador.

Vid misstanke om kvarvarande katetermaterial i urinblåsan, rapportera och följ upp med inspektion av urinblåsan.

Åtgärder för att underlätta blåstömning

Följ dessa riktlinjer för att underlätta för patienten att tömma urinblåsan:

• Uppmuntra fysisk aktivitet, till exempel en promenad till toaletten.
• Erbjud en lugn miljö med avskildhet, till exempel ett enskilt toalettbesök med stängd dörr.
• Använd ljudet från en rinnande vattenkran, eftersom det kan hjälpa vissa att kissa.
• Låt män välja den ställning som fungerar bäst för dem (stående eller sittande) [28-30]. Vid tömningsproblem på grund av stor prostatakörtel eller balansproblem, rekommendera sittande ställning, eftersom spända bäckenbotten- eller höftmuskler kan försvåra blåstömning.
• Uppmuntra de personer som sitter och kissar att ha en lätt framåtlutad position med fötterna stadigt mot golvet eller på en fotpall i samband med toalettbesök.
• Behandla förstoppning.

Uppföljning och kontroller efter borttagning av kateter

Efter borttagning av kateter är det viktigt att övervaka patientens förmåga att tömma urinblåsan. Särskild uppmärksamhet krävs om blåstömningsbesvär var indikationen för kateterbehandlingen.

Uppföljningen av patientens blåstömningsförmåga efter borttagning av kateter skiljer sig till viss del åt beroende på behandlingstid och om patienten även tidigare haft blåstömningsbesvär eller inte.

Behandlingstid mindre än en vecka hos patient utan föregående tömningsbesvär

Om patienten kateterbehandlats mindre än en vecka och inte tidigare haft blåstömningsbesvär eller annat som påverkar egenvårdsförmågan:

• Mät residualurin minst en gång inom en vecka. Om möjligt, mät inom sex timmar efter kateterborttagning.
• Avsluta kontroll av blåstömning när residualurin är under 200 mL och patienten är besvärsfri, eller efter individuell bedömning.

Behandlingstid mer än en vecka eller patient med tidigare tömningsbesvär

Om patienten kateterbehandlats mer än en vecka eller tidigare haft blåstömningsbesvär eller annat som påverkar egenvårdsförmågan:

• Mät residualurin inom sex timmar efter kateterborttagning.
• Avsluta kontroll av blåstömning när residualurin är under 200 mL vid två på varandra följande mätningar och patienten är besvärsfri, eller efter individuell bedömning.

Gemensamma uppföljande åtgärder

Vissa riktlinjer för uppföljning av blåstömning efter att katetern tagits bort är gemensamma oavsett behandlingstid och om patienten även tidigare haft blåstömningsbesvär eller inte.

Följande åtgärder gäller för alla patienter efter att katetern tagits bort:

• Informera patienten om att urin kan läcka ut via den suprapubiska kanalen och ingångshålet. Läckaget upphör vanligtvis inom något dygn, och kanalen sluter sig. Till dess att läckaget upphört behövs ett absorberande förband.
• Ge patienten kontaktuppgifter till den vårdenhet de kan kontakta i händelse av blåstömningsproblem och/eller om residualmätning inom sex timmar inte är möjlig.
• Informera patienten om att vara uppmärksam på blåstömning, det vill säga att det känns som att urinblåsan töms.
• Rekommendera extra vätskeintag, cirka ett glas extra per måltid, och vid behov paracetamol för smärtlindring.
• Uppmana patienten att omedelbart ringa 1177 för sjukvårdsrådgivning vid feber över 38 grader, på grund av risk för allvarlig urinvägsinfektion eller sepsis.

Läs mer i Vårdhandbokens avsnitt om blåsövervakning vid sjukhusvård om patienten befinner sig på vårdenhet. Vid kateteravveckling i hemmiljö, följ upp patientens upplevelse av hur väl urinblåsan töms.