Sondinläggning

Välj en sond som vanligen är dubbellumen för dränering (Salemsond) och enkellumen för näringstillförsel. Välj lämplig storlek med hänsyn till patientens storlek och syftet med dräneringen. Som standard kan en storlek om 14 French användas och storleksändringar göras vid behov. Läs mer om ordination och handhavande av sond i texten Översikt.

Se till att patienten sitter eller halvligger bekvämt. Beskriv för patienten varför behandlingen/undersökningen ska göras och vad den innebär. Informera till exempel om att det kan kännas lite obehagligt i halsen. Om patienten inte är vaken eller inte har intakt sväljningsfunktion kontrollera med läkare om sjuksköterska eller läkare ska sätta ner sonden. Särskild försiktighet bör iakttas vid neurologiska bortfallssymtom, nedsatt sväljningsfunktion som efter stroke, muskeldystrofier eller avancerad Parkinsonism.

Bestäm hur långt sonden ska föras ned genom att mäta avståndet från patientens nästipp till örat och vidare till spetsen av bröstbenet. Markera detta avstånd på sonden.

Material

Se till att följande finns tillgängligt inför en sondinläggning:

• Skydd för patientens kläder, till exempel plastskydd, plastförkläde och hygienunderlägg.
• Sond enligt ordination.
• Läkemedel för lokalbedövning, gel eller sprej.
• Dricksglas med kallt kranvatten, om inte prov ska tas.
• Stor spruta som kan adapteras till sonden.
• Stetoskop.
• Rondskål.
• Häfta/fixeringsförband.
• Servetter eller vanligt hushållspapper.
• Kateterklämma eller kateterpropp.
• Uppsamlingspåse.
• Lackmuspapper för kontroll av pH-värde i ventrikelaspirat (magsaft).
• Eventuellt proteskopp, provtagningsmaterial.

Tillvägagångssätt

1. Bedövningsgel eller annan gel används för att lättare kunna föra ner sonden genom näskaviteten. Spruta in en liten mängd gel (2-3 mL) i näsborren och låt patienten om möjligt dra in ("sniffa" in) gelen genom näsborren in i epifarynx innan sonden förs ner.
2. Blöt sondens spets med vatten eller lite gel för att minska friktion och underlätta nedläggningen.
3. Sonden ska föras in rakt i näsan och ner längs nedre mediala delen av näskaviteten och den ska vika ner mot epifarynx och inte gå uppåt i riktning mot ögonen.
4. När sonden når svalget, böj patientens huvud framåt och be patienten att svälja om det går. Man kan underlätta sväljningen genom att ge patienten små klunkar kallt vatten att svälja samtidigt som sonden förs ner genom svalget.
5. För ner sonden med fasta men försiktiga rörelser ca 10-15 cm i taget, forcera aldrig hårt då risk föreligger för skador på matstrupen. Om sonden är svår att föra ner genom matstrupen går det vanligtvis bättre om man byter till en större storlek.
6. Om sonden fastnar på 20-30 centimeters avstånd så kan orsaken vara ett bråck eller en divertikel i matstrupen. Sonden får då inte forceras ner med våld då det är risk för skador på matstrupen, i värsta fall kan en perforation orsakas.
7. Kontrollera sondens läge genom röntgen, aspiration av magsaft eller genom auskultation över ventrikeln. För dräneringssonder nöjer man sig vanligen med att fastställa läget genom auskultation av ett typiskt "kurrljud" ("blurptest") genom att blåsa in lite luft (10-20 mL) genom sonden och lyssna i ett stetoskop. Kurrljudet ska höras tydligt när stetoskopet placeras över epigastriet. Hörs ett rapliknande ljud från munnen ligger sonden fel och läget måste korrigeras. För särskilda riskgrupper som barn, patienter med sänkt vakenhetsgrad, medvetslösa, neurologiska bortfallsymtom som vid stroke eller avancerad parkinsonism bör läget kontrolleras med kontroll av pH-värde på ventrikelaspirat (magsaft), pH-värdet ska vara 4 eller lägre vid korrekt position i ventrikeln (surt maginnehåll). Vid kontakt med surt innehåll sker ett färgomslag till rött. I osäkra fall bör läget av sonden kontrolleras med röntgen.

Dra ut sonden om patienten blir cyanotisk, börjar hosta eller påverkas på annat sätt.

Fixera

Fäst sonden med ändamålsenlig tejp utan att sonden trycker mot näsvingen. Undvik knixar på sonden och kontrollera dagligen att det inte är stopp i sonden. Det är viktigt att sonden fixeras på ett sådant sätt att det inte uppstår någon tryckskada.

• Fixera sonden hos vakna patienter så att det inte känns obehagligt.
• Fixera sonden hos patienter med ökad risk för sår i näsan på följande sätt:
  • Lägg en smal häfta under sonden med klistersidan uppåt.
  • Vik häftan runt sonden.
  • Fäst häftan på den ena kinden. Låt den sitta löst på den andra kinden.
  • Ta ett tag med pekfinger och tumme för att fixera häftan på sonden. Fäst häftan på andra kinden.
  • Alternativt använd fabrikstillverkat fixeringsbandage för sonder.

Bildserie om tillvägagångssätt vid sondfixering (pdf)

När sondinläggningen är klar

• Stäng av sonden med en kateterklämma, kateterpropp eller koppla sonden till en uppsamlingspåse. Vad som väljs beror på anledningen till inläggningen.
• Om kol har spolats ner i en sond måste denna alltid renspolas noggrant för att inte kol ska plugga igen passagen.
• När uppehåll görs i matning bör man spola med 10-25 mL vatten eller spola sonden 3 gånger/dygn.
• När läkemedel ska ges via sonden kontrollera alltid i Fass eller i bipacksedeln att det går bra att ge läkemedlet via sond. Vid tveksamhet kontrollera alltid med ansvarig läkare.
• Dokumentera i patientjournalen.

Läs mer om märkning i texten Översikt och i texten om märkning av in- och utfartsvägar.

Avlägsnande

När sonden ska avlägsnas stängs sonden av med ett lock eller med en peang för att undvika att kvarvarande vätska hamnar i luftstrupen. Dra försiktigt upp sonden. Återanvänd inte sonden.

Kontraindikationer till sondinläggning

Det finns flera tillfällen när nasal sondinläggning inte bör utföras, till exempel efter nyligen genomgången kirurgi i nasofarynx. I dessa fall bör man alltid kontrollera med ansvarig läkare före inläggning av en sond. I vissa fall kan sondering oralt genom munnen vara ett gångbart alternativ. I andra fall bör man avstå helt eller lägga ner sond med hjälp av röntgen eller endoskopi.

Exempel där vanlig nasal sondinläggning kan vara kontraindicerat:

• Patienter som nyligen opererats i nasofarynx, till exempel efter transsfenoidal hypofysektomi eller septumplastik.
• Patienter med coanalatresi, det vill säga avsaknad av normal luftvägspassage genom näsan.
• Patienter med färsk skallbasfraktur.
• Omfattande ansiktsfrakturer, frakturer i mellanansikte eller näsa.
• Patienter som nyligen opererats i näsa, svalg eller hals.
• Patienter som nyligen genomgått esofaguskirurgi.
• Patienter som inkommit efter att ha druckit frätande vätskor, till exempel lut.

Tillstånd där kontraindikation inte föreligger men där man bör vara extra försiktig är nedsatt sväljningsförmåga, till exempel efter stroke, uttalad parkinsonism eller tungbascancer. Kontrollera alltid med ansvarig läkare i aktuella fall.