Begrepp inom förflyttningskunskap

Amputationssele: Lyftselar med snäv benstödsöppning.

Antihalk: Material som ökar friktionen (motståndet) och som till exempel gör att patientens fötter inte glider undan mot underlaget. Antihalkmaterial finns också under de flesta glidskivor och på insidan av vårdbälten.

Armbågsgrepp: Patienten greppar strax ovanför vårdpersonalens armbåge och denne greppar på samma sätt om patientens armbåge.

Bäckentippning: I manuella förflyttningar är bäckenets rörelser centralt. I förflyttningar från sittande position sker förflyttningen med böjd höftled och framåttippat bäcken. Övre delen av bäckenet går framåt vilket ger ökad svank i ländryggen. Förflyttningar i liggande position sker med bakåttippat bäcken. Övre delen av bäckenet går bakåt vilket ger minskad svank.

Ergonomi: Läran om hur arbetsredskap och arbetsmiljö påverkar människan. Ergonomi handlar om att arbeta och använda kroppen på ett sätt som gör att du undviker belastningsskador.

Extrem fetma: BMI över 40

Friktion: Det motstånd som uppstår mellan två ytor och har att göra med hur ytan på materialet är beskaffad, ju slätare yta desto mindre friktion.

Friktionsminskande hjälpmedel/material: Minskar friktionen mellan kroppen och underlaget.

Frånskjutande sidas arm eller hand: Den hand eller arm som trycker ifrån mot underlaget för att förflytta kroppens tyngdpunkt exempelvis åt sidan.

Frånskjutande sidas ben eller fot: Det ben eller den fot som trycker ifrån mot underlaget för att förflytta kroppens tyngdpunkt exempelvis åt sidan.

Funktionsnedsättning: Nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga (Socialstyrelsens termbank). Även ordet funktionsvariation används. 

Förflyttningar: Förflyttningsrörelser som sker på samma underlag, exempelvis förflyttning längre upp i säng och längre bak i rullstol. Jämför med begreppet överflyttning.

Förflyttningskunskap: Ett tvärprofessionellt och tvärvetenskapligt kunskapsområde som bland annat omfattar biomekanik, rörelsevetenskap, belastningsergonomi och fysiologiska rörelsemönster samt arbetsmiljö- och hjälpmedelskunskap. 

Gångställning/gångstående: Fötterna placeras höftbrett med den ena foten framför den andra precis som när man ska ta ett steg framåt. Att stå i höftbred gångställning ger bra förutsättningar för att arbeta i balans vid förflyttningar. Det möjliggör också tyngdöverföringar framåt-bakåt från det främre till det bakre benet. 

Handledsgrepp: Patient och vårdpersonal greppar om varandras handleder.

Hygiensele: Lyftselar med vid benstödsöppning.

Hälsningsgrepp: Patient och vårdpersonal greppar om varandras händer som när man hälsar.

Hävarm/hävstång: Med hjälp av en hävarm kan man lyfta mer än man normalt klarar. I förflyttningar använder vi oss till exempel av benens vikt som hävarm till att få upp överkroppen när vi sätter oss upp på sängkanten.

Kompensatoriskt rörelsemönster: Ett förändrat rörelsemönster (jämfört med det naturliga) som kompenserar en nedsatt rörelseförmåga. Det kan till exempel bero på smärta, rörelseinskränkning, funktionsbortfall, trauma, förändrad kroppsuppfattning eller rädsla.

Kontaktpunkter: De utskjutande skelettdelarna på kroppen som har mest kontakt med underlaget man sitter eller ligger på.

Käppgrepp: Patienten lägger sin hand i vårdpersonalens hand på samma sätt som om patienten skulle stödja sig med en käpp.

Mottagande sidas hand eller arm: Den hand eller arm som tar emot kroppens tyngd på eller vid det underlaget som förflyttningen sker till.

Mottagande sidas ben eller fot: Det ben eller den fot som tar emot kroppens tyngd på eller vid det underlaget som förflyttningen sker till.

Muskeltonus: Beteckningen på den muskelspänning som normalt finns i en muskel och som ger ett motstånd mot en passiv (påtvingad) flexion (böjning) eller extension (sträckning) i en led. Adekvat muskeltonus är viktig för kroppshållningen. På grund av en sjukdom eller skada kan muskeltonusen förändras och kallas då spasticitet, pares eller paratoni beroende på orsak, och är då inte längre viljestyrd. 

Naturliga rörelsemönster: De rörelser som vi automatiskt använder när vi rör på oss. De finns lagrade i hjärnan sedan vi var barn. Det är ofta det mest energibesparande och skonsammaste sättet att röra sig på.  

Ner/urglidning i en lyftsele: En beskrivning av att patientens stuss glider ner mellan lyftselens båda benstöd med risk att hen glider ur lyftselen helt.

Passiv rörelse: Rörelse som sker utan en viljemässig muskelaktivitet hos patienten. Exempelvis när vårdpersonalen böjer patientens ben vid en vändning i sängen.

Riskbedömning: Innebär en bedömning av risker och deras konsekvenser. Vad kan hända? Hur sannolikt är det att det händer? Och hur allvarliga konsekvenser det i så fall blir. 

Skinkgång: När vi förflyttar oss längre bak i sittande position, genom att växelvis föra över tyngden från den ena till den andra sidans sittbensknöl och samtidigt drar den obelastade sittbensknölen och lårben bakåt genom att trycka ifrån med den avlastade foten mot golvet.

Skjuv: Uppstår då olika vävnadslager i huden förskjuts mot varandra.

Symmetriskt frånskjut: När båda händerna eller fötterna samtidigt trycker ifrån mot ett underlag.

Säkerhetslyft: Innebär att man stoppar lyftmanövern på den mobila eller takmonterade personlyften när lyftselens lyftband är sträckta och kontrollerar att alla lyftbandsöglor ligger kvar i lyftbygelns krokar innan man fortsätter att höja lyftarmen.

Tyngdöverföring: Innebär att man genom att trycka ifrån med en kroppsdel mot en fast yta flyttar sin position till en annan, till exempel från det ena benet till det andra. 

Understödsyta: Den ytan som kroppens beröringspunkter har i kontakt med underlaget. Att röra sig utanför understödsytan innebär att man tappar balansen.

Överflyttning: Förflyttning från ett underlag till ett annat. Till skillnad från förflyttning som sker inom, och på, samma underlag.