Hälso- och sjukvårdslagstiftningen i Sverige är uppbyggd kring vårdgivarens och vårdpersonalens skyldigheter och är därmed en så kallad skyldighetslagstiftning, det vill säga det framgår indirekt av lagtexten vad patienten kan förvänta sig av vården.
En rättighetslagstiftning har övervägts.
Bestämmelser om psykiatrisk tvångsvård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång i andra fall än de som avses i LPT finns i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV) som trädde i kraft 1 januari 1992.
En för landet gemensam vårdgaranti infördes från och med den 1 november 2005. Målet med vårdgarantin är att öka tillgängligheten till planerad vård samt att avveckla köer och väntetider.
Reglerna om vårdpersonalens skyldigheter finns samlade i sjätte kapitlet i patientsäkerhetslagen (PSL) och gäller all hälso- och sjukvårdspersonal. Syftet med reglerna är att värna om patientsäkerheten, stärka patientens medinflytande och främja kvaliteten i vården.
Den patient som är missnöjd med vården eller som har skadats i samband med denna kan vända sig till patientnämnden/förtroendenämnden, patientförsäkringen, läkemedelsförsäkringen eller till Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Tidigare vände sig patienter med klagomål på vården till Socialstyrelsen men sedan den 1 juni 2013 hanteras klagomål av IVO.