Obduktion, rutiner och beslut - Översikt

OBDUKTION, RUTINER OCH BESLUT

En obduktion är en undersökning som innebär att kroppen efter en avliden person öppnas och undersöks. Obduktionen kan vara klinisk, en så kallad dödsorsaksobduktion, eller rättsmedicinsk. Bestämmelser för när en obduktion får utföras regleras i obduktionslagen.

Omhändertagandet av och åtgärder med en död människas kropp ska ske med respekt för den avlidnes integritet. Bestämmelsen gäller samtliga, det vill säga hälso- och sjukvårdspersonal, vaktmästare, begravningspersonal med flera som vidtar någon form av åtgärd med avlidna. Även närstående och anhöriga ska visas respekt och hänsyn.

Kliniska obduktioner omfattas av samma krav på evidens och beprövad erfarenhet som gäller för diagnostik och undersökning av levande patienter (SFS 1982;763, SFS 1995:832, SFS 2010 659).

Klinisk obduktion

Beslut om klinisk obduktion, så kallad dödsorsaksobduktion, fattas av läkare. Obduktion utgör en mycket viktig källa till kunskap om sjukdomars orsak och behandling och kan därmed också bidra till ökad vårdkvalitet.

En klinisk obduktion utförs i syfte att:

  1. Fastställa dödsorsaken.
  2. Få viktig kunskap om den sjukdom som orsakat dödsfallet.
  3. Få kunskaper om effekterna av en behandling.
  4. Undersöka förekomst av skador eller sjukliga förändringar i den avlidnes kropp.

Om läkaren beslutar att inte utföra obduktion finns det inte möjlighet att överklaga det beslutet. Grund för ett sådant beslut kan vara att dödsorsaken redan är känd eller sannolik och det inte är av särskild betydelse att få fullständig visshet om dödsorsaken (SFS 1995:832, SOSFS 1996:28).

Huvudregeln är att den avlidnes inställning för eller emot obduktion gäller. Denna inställning kan vara skriftligen uttryckt i donationskort eller annan handling. Den avlidne kan också muntligen ha meddelat någon närstående.

Om det är av särskild betydelse att fastställa dödsorsaken får klinisk obduktion göras trots att den avlidne tidigare motsatt sig sådan eller om närstående har invändningar. Exempel på sådana situationer kan vara ett till synes oförklarligt dödsfall där det inte är aktuellt med rättsmedicinsk undersökning eller om det finns misstanke om att den avlidne drabbats av en smittsam sjukdom.

Klinisk obduktion i vetenskapligt syfte får däremot inte utföras mot den avlidnes eller närståendes vilja. Om det råder oklarhet om den avlidnes vilja får sådan obduktion göras såvida inte närstående motsätter sig det.

Närstående ska få information om och kunna ge sin mening inom skälig tid innan obduktionen. Eftersom en obduktion bör utföras skyndsamt efter dödsfallet för att ge ett fullgott resultat är denna tidsfrist vanligtvis kort och uppgår till någon eller några dagar. Är den avlidnes samtycke till obduktion känt eller om obduktion är av särskild betydelse behöver inte underrättelse till närstående ske om det är omöjligt att nå denne eller att utreda om sådan person finns inom tidsfristen (SOSFS 1996:28).

Den avlidne kan ha implantat som exempelvis pacemaker, defibrillator, insulinpump eller nervstimulator med batteri, som fram för allt kan utgöra en risk för explosion vid kremering . Sådana implantat får tas bort även om det strider mot den avlidnes eller närstående vilja mot att göra ingrepp i kroppen (HSLF-FS 2015:15).

Rättsmedicinsk obduktion

Skulle den läkare som utfärdar dödsbeviset finna skäl till en rättsmedicinsk undersökning ska en polisanmälan göras (SFS 1990:1144).

Det kan gälla att den dödes identitet inte är fastställd eller vid misstanke om brott, olycksfall eller självmord. Finns det misstanke om fel och försummelse inom hälso- och sjukvården ska polisanmälan ske. Även vid helt oväntade dödsfall då tidigare sjukdomsbild inte kan förklara dödsfallet, vid plötslig spädbarnsdöd eller då missbrukare påträffas död ska polisanmälan göras (HSLF-FS 2015:15).

Vid misstanke om att dödsfallet kan ha samband med felbehandling i vården ska vårdgivaren också göra en Lex Maria-anmälan till Inspektionen för vård och omsorg (IVO). (HSLF-FS 2017:40, HSLF-FS 2017:41, SFS 2010:659, SOSFS 2011:9)

Polismyndighet, allmän åklagare eller allmän domstol beslutar om rättsmedicinsk undersökning samt i vilken form den skall göras. Polis svarar för att underrätta närstående men en rättsmedicinsk obduktion får utföras även mot den avlidnes eller närståendes vilja. (SFS 1995:832) 

Syftet med en rättsmedicinsk undersökning är att fastställa dödsorsaken ­ och att utreda onaturliga och misstänkt onaturliga dödsfall samt att upptäcka, bekräfta eller utesluta brott. I uppgiften ingår att dokumentera och tolka andra medicinska fynd av betydelse för polisutredningen.

Rättsmedicinsk undersökning utgörs av:

1. Den mindre ingripande undersökningsformen rättsmedicinsk likbesiktning vilken också kan innefatta provtagning.

2. Rättsmedicinsk obduktion inklusive yttre kroppsbesiktning.

3. Utvidgad rättsmedicinsk obduktion (PM 2016:14).

Rättsmedicinska undersökningar ligger utanför hälso- och sjukvårdens ansvarsområde men hälso- och sjukvårdspersonal har skyldighet att lämna ut uppgifter som behövs för rättsmedicinsk undersökning (SFS 2010:659). Rättsmedicinalverket är den myndighet som ansvarar för rättsmedicinska obduktioner vid någon av landets sex rättsmedicinska avdelningar. Rättsmedicinsk obduktion är mer omfattande än en klinisk obduktion.

Rättsmedicinsk obduktion får göras då det kan antas att en sådan undersökning har betydelse för att utreda dödsfall

  1. som kan ha samband med brott eller
  2. vid misstanke om fel eller försummelse inom hälso- och sjukvården.

Rättsmedicinsk obduktion får också göras om dödsfallet kan ha orsakats av yttre omständigheter och obduktion krävs

  1. för att fastställa dödsorsaken eller
  2. för att vinna upplysningar av särskild vikt för miljöskydd, arbetarskydd, trafiksäkerhet eller liknande intresse.

Också då en avliden persons identitet behöver fastställas utförs rättsmedicinsk obduktion (SFS 1995:832).

Virtuell obduktion

Med ny medicinsk visualiseringteknik kan ett virtuellt obduktionsbord skapa detaljerade 3D-bilder av inskannade kroppar. I dagsläget utgör dessa ett komplement till konventionella obduktioner inom rättsmedicin. Ytterligare studier krävs för att fastslå metodens exakthet.

Balsamering

Balsamering kan ibland bli aktuellt då väntetiden mellan dödsfall och begravning är lång. Med balsamering menas ingrepp i den avlidnes kropp på så sätt att formalinlösning sprutas in i kroppens vävnader och bromsar förruttnelseprocessen (SFS 1995:832).

Dokumentation

Beslut om åtgärd i form av balsamering eller obduktion ska dokumenteras i patientens journal.

Underrätta närstående

Att begära obduktion i samband med dödsfall kan vara en känslig fråga och de närstående ska alltid visas hänsyn, omtanke och respekt. Oftast finns det uppgifter i patientens journal om vilka personer som är närstående. Det är tillräckligt om en av de närstående underrättas om obduktionen (SOSFS 1996:28).

Information om resultat

Om klinisk obduktion utförs kan närstående begära hos ansvarig läkare att få ta del av resultatet. Utöver muntlig information om dödsorsaken bör de efterlevande, om de begär det, också få skriftlig information om denna (HSLF-FS 2015:15).

Till toppen av sidan