Åtgärder vid exponering för möjlig smitta
Exponering för möjlig smitta
Kontaktsmitta är den vanligaste smittvägen i vården. Andra smittvägar är droppsmitta, luftburen smitta, tarmsmitta och blodburen smitta.
Det ska finnas lokala anvisningar för hur man hanterar en situation när en oönskad händelse som innebär risk för smitta har inträffat, exempelvis en stick- eller skärskada. Läs mer om händelser med risk för exponering för blodburen smitta som hepatit B, hepatit C och HIV i Vårdhandbokens texter om Stick- och skärskador samt exponering med risk för blodburen smitta hos personal samt i texterna om Blodburen smitta .
För hantering av specifika smittor kan exempelvis Folkhälsomyndighetens information om Smittsamma sjukdomar samt Smittskyddsläkarnas smittskyddsblad om sjukdomar ge vidare information. På sidan Relaterad information finns länkar med koppling till ämnet smittämnen samlade.
Exempel på smittor som kan vara av särskilt intresse
- Infektioner i magtarmkanalen orsakade av exempelvis norovirus
- Infektioner i luftvägar orsakade av virus som RS, morbilli (mässling), influensa A och B, Covid 19, rubella (röda hund), samt av bakterier som tuberkulos, mykoplasma och pertussis (kikhosta)
- MRSA
Dokumentation vid exponering för möjlig smitta
Exponering för smittämnen i riskklass 3 eller 4 i samband med tillbud, olycka eller annan oönskad händelse ska dokumenteras. Dokumentationen består av en arbetsskadeanmälan till Försäkringskassan samt avvikelserapportering.
Arbetsgivaren ansvarar för dokumentationen men uppgiften görs tillsammans av arbetsledare och arbetstagare. Följande ska finnas med i dokumentationen:
- Personuppgifter
- Arbetsuppgift i samband med exponering
- Aktuellt smittämne (klass 3 – 4 exempelvis tuberkulos, SARS, MERS-CoV, Ebola)
- En beskrivning av händelseförloppet.
Dokumentationen ska enligt Arbetsmiljöverket sparas i minst tio år och i 40 år om exponeringen gäller smittämnen som kan ha långtidseffekter (AFS 2018:4).