Användning av propplösande medel

ÖRONSPOLNING VID VAXPROPP

Öronspolning föregås ofta av rekommendationer att använda propplösande medel några dagar innan besöket inom vården. Denna användning har i flera studier ifrågasatts eftersom det inte med säkerhet gått att visa på effekten av propplösande medel. Studierna har dock varit av varierande kvalitet och därför svåra att jämföra. I flera studier visar man att koksalt eller vatten har samma effekt som vaxproppslösande medel. Vissa studier förordar oljebaserade lösningar framför vattenbaserade, men effekten är osäker och man kan därför inte dra några säkra slutsatser av litteraturen gällande effekten av olika propplösande medel. Sammanfattat kan man säga att propplösande medel kan ha en viss effekt men vatten eller koksalt kan ha samma effekt [5].

En studie visar att vaxproppar effektivt kan lösas upp av att man installerar lite vatten i örat, därefter fetvadd och låter patienten vänta i 15 minuter och sedan spolar örat. Metoden anses vara lika effektiv som att förbehandla med olja eller vaxproppslösande medel i tre dagar och därefter spola [6]. Propplösande medel anses av vissa författare främst vara effektiva för att förhindra uppkomsten av vaxproppar [7]. Det finns studier som visar att det är mer kostnadseffektivt att använda vaxproppslösande medel [8] (och därmed kanske slippa spola öronen) än att spola direkt, men ur ett patientperspektiv upplevs det sannolikt effektivt och mycket underlättande om en vaxpropp kan avlägsnas snabbt. 

En litteraturgenomgång från 2010 innehållande 26 studier varav 22 randomiserade, har utvärderat olika metoder för avlägsnande av vaxpropp med syfte att gradera dem avseende effekt på vaxborttagning och livskvalitet samt nöjdhet med behandlingen och funnit att spolning med vatten är signifikant effektivare än torra metoder och särskilt vid förbehandling med propplösande medel. Spolning utförd av sjuksköterska efter propplösande behandling är effektivare än när patienter själva behandlar och spolar hörselgången.

Propplösande medel betraktas inte som läkemedel och patienter kan själva använda sådana vid egenvård [10,11]. På olika vårdinrättningar och kommunala boenden är det dock i praktiken sjuksköterskor som ansvarar för ställningstagande till användning liksom administrering av dessa medel efter att ha förvissat sig om att patienten inte har en känd trumhinneskada.

Till toppen av sidan