Stomi - Översikt

STOMI

En sjukdom eller skada i mag-tarmkanalen eller i urinvägarna kan leda till att delar av tarmen eller urinblåsan måste opereras bort eller bortkopplas under en tid. Vid ett operativt ingrepp ändrar man tarmens eller urinblåsans naturliga tömningsväg genom att kirurgiskt anlägga en öppning genom bukväggen – en stomi. Stoma är det grekiska ordet för mun eller öppning.

Kolostomi är samlingsnamn på alla stomier som är anlagda på tjocktarmen. För att närmare precisera var på tjocktarmen stomin är gjord benämns stomin efter den aktuella delen av tjocktarmen som är framlagd, till exempel sigmoideostomi efter kolon sigmoideum eller transversostomi efter kolon transversum. En ileostomi är gjord på nedre delen av tunntarmen som kallas ileum. Genom en urostomi rinner urin som avleds från urinvägarna.

Vid operationen förs tarmen ut genom ett hål i bukväggen. Den yttersta delen everteras genom att den yttersta tarmkanten viks ner mot huden och sutureras fast. Det är alltså slemhinnan på tarmens insida som är synlig på en stomi.

Stomin saknar känsel för beröring och smärta. Tarmen har ett rikligt nät av små blodkärl i slemhinnan som gör att tarmen kan reagera med en övergående svullnad vid direkt slag, mycket kraftigt tryck eller exempelvis om man klippt hålet i plattan för trångt. Ett rikligt nät av små blodkärl i slemhinnan gör att stomin lätt blöder, exempelvis vid beröring, men detta är ofarligt. Det tarmslem som normalt bildas i tarmen finns även på och i stomin. Tarmens peristaltiska rörelser, det vill säga finfördelning och förflyttning av tarminnehåll, gör att stomins storlek kan variera något. Tömningen sker utan viljans kontroll och avföringen eller urinen samlas upp i ett stomibandage.

Bild som visar evertering vid stomioperation
Evertering av den yttersta tarmkanten vid stomioperation. Resorberbara suturer är vanligast.
Bild som visar evertering vid stomioperation
Evertering av den yttersta tarmkanten vid stomioperation. Resorberbara suturer är vanligast.

Dokumentation

  • Dokumentera och rapportera iakttagelser om stomin, huden, buksnittet och eventuellt stjärtsår liksom utseende och mängd i stomi- och dränagepåsarna. Beskriv slemhinnans utseende och stomins storlek (diameter, höjd, längd), färg och eventuellt ödem.
  • Dokumentera vilket stomibandage som används, när det byts och hur mycket patienten medverkar vid bandagebytet. Vårdpersonalen ska i samråd med stomiterapeuten erbjuda patienten praktisk möjlighet att träna på att lära sig sköta sin stomi innan utskrivning.
  • Komplettera dokumentationen med uppgifter om hur patienten ser på sin sjukdom, operationen och stomin.

När patienten byter vårdgivare eller vårdform ska informationen överföras utförligt och tydligt i skrift och eventuellt även muntligt.

Till toppen av sidan