Förflyttningskunskap

Förflyttningskunskap är ett samlingsnamn för all den kunskap som behövs för att förflyttningarna i vården ska vara skonsamma och trygga både för patienten och vårdpersonalen. Det räcker inte att ha kunskaper i ergonomi och arbetsställningar/arbetsrörelser. Man behöver också kunskap i hur tyngdkraften och hävstänger påverkar och finns med i våra rörelser. Hur patientens rörelseförmåga (förmåga till rörelse) och rörelseutförande (hur rörelserna utförs) ser ut vid funktionsvariationer, så kallade kompensatoriskt rörelsemönster, och hjälpmedelskunskap. Dessa begrepp används för att förklara en förflyttning på ett tydligt och enhetligt sätt. Läs mer om det på sidan om Begrepp inom förflyttningskunskap.

I Förflyttningskunskap ingår också kunskap om hur man på ett bra sätt kan bemöta och kommunicera med patienten kring hens förflyttningar, få patienten att känna sig trygg och vilken tid som behöver avsättas för att passa patientens förutsättningar. Därför kan arbete med förflyttningar inom vården inte liknas vid annat fysiskt arbete som förekommer på andra arbetsplatser såsom tvätteri, bageri eller byggarbetsplats. Det är skillnad på lyft och föremålshantering där inarbetade tekniker kan användas på ett bra sätt, jämfört med att stödja en levande människa med individuella förutsättningar i sina förflyttningar. Hur förflyttningskunskap används i praktiken kan du läsa om i de olika förflyttningsexemplen. 

Val av förflyttning sker i tre steg

En förflyttning byggs upp i tre steg med utgångspunkt i att patientens förmåga till rörelse består eller stärks. Det gör man genom att i alla förflyttningssituationer skapa förutsättningar för patienten att så långt det är möjligt använda sina egna förmågor och aktiva kraftkällor, tryck- och skjutkraften i exempelvis sina armar, ben och bäcken. Ett sådant arbetssätt innebär att du som vårdpersonal avlastar din fysiska insats maximalt. Men för det krävs förarbete och planering.

  1. Gör en bedömning av patientens fysiska och kognitiva förmågor som kan ha betydelse i aktuell förflyttning och en riskbedömning. Det styr valet till ett förflyttningsalternativ där kraven och förväntningarna på patientens medverkan varken blir för högt eller lågt ställda. 
  2. Anpassa valet av hjälpmedel till den miljö och situation där de ska användas.
  3. Bedöm vilken fysisk insats och vägledning som krävs av vårdpersonalen.

Tänk också på att patientens förmågor kan variera över ett dygn och från dag till dag. Därför ska man göra en ny bedömning inför varje aktuell förflyttningssituation. 

När förflyttningen ska genomföras

Om du är van vid att använda ett kommando ("Vi flyttar nu" eller "1, 2, 3") för att få patienten att agera samtidigt med dig själv så tänk på att hen kan behöva ytterligare några sekunder på sig att komma igång.
Det gäller särskilt patienten som har kognitiv svikt vid till exempel demenssjukdom. I en senare fas av demenssjukdom kan det dessutom vara svårt att förstå den typen av kommando. Då är kortare uppmaningar som "Kom" lättare att ta till sig. Oavsett är det viktigt att vänta in patienten och agera först när du känner att hen startar rörelsen. Annars sker förflyttningen helt utan hens medverkan.

I en vårdsituation gäller basala hygienrutiner. Läs mer i Vårdhandbokens texter om Basala hygienrutiner och arbetskläder.

Rehabilitering

Rehabilitering har enligt Socialstyrelsens termbank betydelsen: ”insatser som ska bidra till att en person med förvärvad funktionsnedsättning, utifrån dennes behov och förutsättningar, återvinner eller behåller bästa möjliga funktionsförmåga och skapar goda villkor för ett självständigt liv och ett aktivt deltagande i samhällslivet.”

Rehabiliterande och funktionsbevarande arbetssätt är en vårdinsats

Att medverka till att patienten aktivt och efter bästa förmåga får delta i sina förflyttningar är en viktig del av patientens vård och behandling. Det ska jämställas med andra vårdinsatser eftersom det bidrar till återhämtning, att bibehålla rörelseförmågor och funktioner. Det kallas rehabiliterande arbets- eller förhållningssätt och patienten får ett aktivt liv oavsett hälsonivå. Fråntas patienten den möjligheten leder det i ett längre perspektiv till muskelsvaghet och stela leder. Det ökar risken för trycksår, fall och fallskador. Även patientens självkänsla kan påverkas när de egna fysiska förmågorna ignoreras. Vårdbehovet ökar när patienten blir passiv och oföretagsam och börjar invänta instruktioner från personalen att hjälpa till i stället för att ta initiativ och vara delaktig i sina förflyttningar. Grundläggande i förflyttningar är alltså att ta vara på patientens förmågor oavsett hur de ser ut. Med det arbetssättet bemöts patienten med respekt och får vara en aktiv part i sina förflyttningar oavsett förmåga.

Till toppen av sidan