Teamarbete för att förebygga fall
Att förebygga fall inom vård och omsorg är en komplex uppgift som kräver ett nära samarbete mellan olika yrkesgrupper och där även patienten och närstående spelar en central roll.
En viktig del i personalens förebyggande arbete är att ha kunskap om när, var och varför fall inträffar.
Tidpunkter för ökad fallrisk
Under vårdtiden
Fall är vanligast tidigt i vårdtiden på grund av till exempel ovana i ny miljö, akut förvirring, nedsatt allmäntillstånd, ny eller förändrad läkemedelsbehandling. I särskilt boende är fallrisken störst de första månaderna efter inflyttning.
I samband med rehabilitering efter till exempel en höftfraktur eller stroke, är fallrisken störst då patienten börjar röra sig allt mer men fortfarande är osäker.
Risken kan ändras snabbt vid förändringar i patientens tillstånd eller miljö och därför krävs upprepade bedömningar.
Under dygnet
De flesta fall sker dagtid när patienterna är aktiva, trots hög personaltäthet. Vid tillfällen då personalen har möten och vid rapportering kan tillsynen minska.
En tredjedel av fallen på särskilt boende sker mellan klockan 21.00 och 06.00, ofta vid toalettbesök. Mörker, sömn- eller lugnande läkemedel och dålig syresättning ökar risken, särskilt för personer över 80 år.
Det finns åldersskillnader i när fall inträffar. Sjuttio procent av fallen för 65–79-åringar sker dagtid, medan äldre över 80 år oftare faller nattetid.
Årstidsvariation
Fall i hemmet och på vårdenheter visar ingen tydlig årstidsvariation. Vid första halkan utomhus ökar dock fallskador, särskilt handledsbrott och höftfrakturer.
Vanliga platser för fall
På vårdenheter
De flesta fall sker på patientens rum där patienterna tillbringar mest tid. Det är också vanligt med fall på väg till eller från hygienutrymmen. Dålig belysning eller bländande ljus ökar risken nattetid.
I ordinärt boende
I ordinärt boende sker fall ofta där det finns hindrande omgivningsfaktorer som mattor eller trösklar.
Multiprofessionellt samarbete
Fallprevention bygger på ett teamorienterat arbetssätt där all personal oavsett yrkesgrupp samverkar för att identifiera och minimera risker. Genom att varje yrkesgrupp bidrar med sin expertis skapas en helhetsbaserad strategi som möter patientens individuella behov.
Patienten och, när det är relevant, deras närstående, inkluderas aktivt för att säkerställa att insatserna är personcentrerade och anpassade till deras livssituation. Detta samarbete kräver tydlig kommunikation och en klar fördelning av ansvar för att säkerställa att alla aspekter av fallprevention hanteras effektivt.
Nedan beskrivs hur patienten och närstående och de olika professionerna inom vård och omsorg bidrar med utgångspunkt i deras specifika fokus, roller och uppgifter.
Ansvarsfördelning inom teamet
Varje yrkesgrupp har specifika uppgifter som tillsammans bildar en helhetsbaserad strategi för att förebygga fall. Nedan följer en beskrivning av de olika rollerna samt patientens och närståendes betydelsefulla och centrala roll som en del i teamet.
Undersköterska och vårdbiträde
Dessa medarbetare är ofta de första att uppmärksamma potentiella fallrisker i patientens miljö, såsom lösa mattor, otillräcklig belysning eller hinder som kan orsaka snubbling.
De observerar också patientens rörlighet och eventuella synnedsättningar. Vid identifiering av risker vidtar de omedelbara åtgärder som att undanröja miljöfaktorer, och rapporterar vidare till andra professioner för ytterligare bedömning.
Sjuksköterska
Sjuksköterskor fokuserar på att identifiera bakomliggande fallrisker, exempelvis blodtrycksfall, läkemedelsbiverkningar eller otillräcklig nutrition, och utifrån dessa risker bedöma omvårdnadsbehovet.
De upprättar en åtgärdsplan/vårdplan och ansvarar för att uppdatera bedömningar, utvärdera insatta åtgärder, samt vid behov överrapportera till annan vårdenhet eller vårdgivare.
Läkare
Läkarens roll är att bedöma medicinska tillstånd som kan bidra till fall, såsom neurologiska, kardiovaskulära eller kognitiva sjukdomar och symtom. De granskar patientens fallhistorik och läkemedelslista för att identifiera riskfaktorer.
Vid behov initierar de utredningar för att klarlägga underliggande orsaker till fallrisken och justerar behandlingsplaner för att minimera dessa risker.
Arbetsterapeut
Arbetsterapeuter bedömer patientens förmåga att utföra dagliga aktiviteter och identifierar fallrisker i både vård- och hemmiljö. Bedömningen omfattar fysiska, kognitiva och organisatoriska faktorer som kan påverka säkerheten.
De anpassar miljön för att öka trygghet och självständighet, exempelvis genom att rekommendera borttagning av trösklar, halkskydd, förbättrad belysning och installation av stödhandtag.
Arbetsterapeuten förskriver också individuellt anpassade hjälpmedel, såsom förhöjning- och sitthjälpmedel, samt greppvänliga redskap och tränar patienten i att utföra aktiviteter på ett säkert, energibesparande och ergonomiskt sätt.
Fysioterapeut
Fysioterapeuter fokuserar på att bedöma och förbättra patientens fysiska funktion, särskilt styrka, balans och förflyttningsförmåga.
De utformar individuella träningsprogram för att stärka dessa områden och förskriver vid behov gånghjälpmedel, såsom rollatorer eller käppar, för att underlätta säker förflyttning.
Dietist
Dietisten bedömer patientens nutritionsstatus och behov av kostbehandling. Utifrån sin bedömning utformar dietisten en individuell plan för optimerat näringsintag för att minska risken för malnutrition, benskörhet och dehydrering.
Patient och närstående
Patient och närstående bör alltid betraktas som en del i teamet och spelar en central roll i fallpreventivt arbete. Som experter på den egna kroppen och livssituationen kan de bidra med unik kunskap om patientens fysiska och kognitiva förmågor, samt identifiera riskfyllda situationer och miljöer i vardagen, såsom ojämna golv, dålig belysning eller svåra rörelsemoment.
Genom att dela med sig av erfarenheter, exempelvis tidigare fall eller utmaningar vid förflyttningar och hur de själva hanterar dessa situationer, kan de bidra med värdefulla insikter. På så sätt kan specifika fallrisker uppmärksammas som annars riskerar att förbises.
Denna information är avgörande för att skapa individanpassade förebyggande insatser. Genom ett aktivt samarbete där patientens och närståendes perspektiv tas tillvara, stärks både säkerheten och delaktigheten i vården, vilket bidrar till effektivare fallprevention.
Sammanfattning av multiprofessionellt samarbete
Ett framgångsrikt fallpreventionsarbete kräver att patientperspektivet tas till vara genom att patienten och närstående inkluderas. Det kräver också att alla yrkesgrupper arbetar tillsammans med tydliga roller och ett gemensamt mål: att skapa en säker miljö och stärka patientens självständighet.
Genom att kombinera observation, bedömning och riktade insatser kan teamet minimera fallrisker och bidra till en tryggare vardag för patienten. Tydlig kommunikation och regelbunden uppföljning är avgörande för att säkerställa att alla insatser är samordnade och effektiva.
Fallrädsla och försämrad livskvalitet
Fall kan förutom fysiska skador leda till fallrädsla och försämrad livskvalitet vilket ger ytterligare en dimension till det viktiga fallpreventiva arbetet.
Fallrädsla har ur ett helhetsperspektiv stor betydelse för en persons liv och kan få konsekvenser i flera led. Rädsla för fall, yrsel och balansproblem kan leda till minskad rörlighet, muskelsvaghet och ökad fallrisk. Forskningsöversikt visar att upp till 70 % av de som fallit känner rädsla för att falla igen. Fallrädsla, fysiska hinder och isolering kan i förlängningen också leda till ensamhet.
De fysiska och psykiska konsekvenserna av ett fall illustreras i bilden nedan. Sammantaget kan det leda till försämrad livskvalitet.
