Förhållningssätt och handledning

VÅRD I LIVETS SLUTSKEDE OCH DÖDSFALL

Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) är palliativ vård ett förhållningssätt för bästa möjliga livskvalitet i samband med livshotande sjukdom. Palliativ vård förebygger och lindrar lidande genom att tidigt upptäcka, bedöma och behandla smärta och andra plågsamma symtom. Detta gäller både omvårdnad där till exempel regelbunden munvård är viktig och medicinsk vård där till exempel starka smärtstillande medel doseras rätt. I palliativ vård bekräftar man livet och ser döden som en naturlig process som varken ska påskyndas eller fördröjas. Den sjuka ska hjälpas till att leva så aktivt som möjligt fram till döden. Och närstående ska stödjas under sjukdomstiden och i sorgearbetet.

Även psykologiska, sociala och andliga perspektiv är viktiga i vård i livets slut där insatser från andra än vårdpersonal ofta behövs. För en god vård i livets slut behövs samverkan mellan den sjuke, närstående och många olika yrkesgrupper: läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, sjukgymnaster, kuratorer, dietister, arbetsterapeuter, diakoner/präster eller liknande religionsföreträdare och annan personal. Det är viktigt att man i lagarbetet omkring den sjuke handleder varandra i en mångsidig dialog där de olika kompetenserna värdesätts.

Brytpunkt

Vid kritiska skeden som kallas brytpunkter måste svåra besked som att viss sorts behandling eller näring avbryts kommuniceras på ett bra sätt. I vården i livets slut handlar det oftast om brytpunkten inför den sena fasen i palliativ vård. Särskilda checklistor och planeringsunderlag kan vara bra inför brytpunktssamtal där flera personer i lagarbetet kring den sjuke bör delta. Ofta är en sjuksköterska den som tar initiativet till brytpunktssamtal även om läkaren har det medicinska ansvaret. Brytpunkten kan också ses som en dialog med flera samtal, där även familj och närstående förutom vårdteamet kan delta.

Religion och kultur

Både när en patient vårdas under livets slutskede och när hon/han ska tas om hand efter dödsfallet kan det komma frågor på grund av religiösa och kulturella olikheter. Var då alltid uppmärksam på patientens och de närståendes önskemål. Förmedla kontakt med en religiös företrädare om patienten önskar det. Svenska Kyrkan kan utgöra en resurs i sig själv men kan också hjälpa till att förmedla kontakt med andra religiösa företrädare. Kyrkan kan också ha litteratur att låna ut. Det finns skrifter som beskriver olika religioners viktigaste normer, ritualer och seder under döendet och vid omhändertagandet av den döda kroppen; skrifter som kan vara till hjälp för personalen. Kuratorer kan också vara till hjälp och stöd.

Oavsett vårdform krävs en god vård i livets slutskede, när bot inte längre är möjlig. Ett värdigt avsked från livet är också en av de högst prioriterade rättigheterna inom vården enligt Prioriteringsutredningen (SOU 1995:5) och slutbetänkandet från kommittén om vård i livets slutskede: Värdig Vård vid Livets Slut (SOU 2001:6).

Vårdpersonal och handledning

För att kunna vårda döende och stödja närstående på bästa sätt bör personalen ha bearbetat sina egna känslor så att man vågar prata om döden. Det är viktigt att acceptera att det inte alltid finns svar på alla frågor eller lösningar på alla problem.

Det kan vara psykiskt pressande att vårda svårt sjuka och döende människor. Därför måste personalen få stöd på olika sätt, till exempel genom fortlöpande samtal på arbetsplatsen. Det bästa stödet får man ofta av sina arbetskamrater, varför det är viktigt att man är öppen och lyhörd för varandra.

Det måste också finnas möjlighet för personalen att få tala med någon utanför arbetsgruppen och att få handledning, enskilt eller i grupp, speciellt för den som dagligen vårdar svårt sjuka och döende människor. Exempel på sådant som kan behöva bearbetas är det egna förhållandet till döden och till kollegorna och de inbördes relationerna liksom vårdteamets praktiska rutiner. Varje huvudman måste tillgodose ett sådant behov av handledning.

Till toppen av sidan