Vård i livets slutskede och dödsfall

Förhållningssätt och handledning

Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) är palliativ vård ett förhållningssätt som kännetecknas av helhetssyn på människan genom att stödja individen att leva med värdighet, med största möjliga välbefinnande och livskvalitet i samband med obotlig sjukdom där livets slut närmar sig. Palliativ vård förebygger och lindrar lidande genom att tidigt upptäcka, bedöma och behandla smärta och andra plågsamma symtom.

För att den som är sjuk och de närstående ska uppleva livskvalitet och god symtomkontroll krävs i praktiken en helhetssyn av de behov som finns. Det behövs också tydliga mål och en tydlig ansvarsfördelning. Detta gäller både omvårdnad där till exempel regelbunden munvård är viktig och medicinsk vård där till exempel smärtstillande medel doseras och administreras rätt.

I palliativ vård bekräftar man livet och ser döden som en naturlig process som varken ska påskyndas eller fördröjas. Den sjuke ska hjälpas till att leva så aktivt som möjligt fram till döden och närstående ska stödjas under sjukdomstiden och i sorgearbetet. Även psykologiska, sociala och existentiella perspektiv är viktiga i vård i livets slut där insatser från andra än vårdpersonal ofta behövs.

För en god vård i livets slut behövs samverkan mellan den sjuke, närstående och många olika yrkesgrupper: läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, arbetsterapeuter, fysioterapeuter, kuratorer, dietister, diakoner/präster eller liknande religionsföreträdare samt annan personal. Det är viktigt att man i teamarbetet omkring den sjuke handleder varandra i en mångsidig dialog där de olika kompetenserna värdesätts och kompletterar varandra.

Brytpunkt

En patient genomgår under sin sjukdomstid en serie övergångar eller brytpunkter då sjukdomen och behandlingen skiftar karaktär. Brytpunkten till palliativ vård i livets slutskede handlar oftast om en process över tid snarare än ett distinkt tillfälle. Övergången till palliativ vård i livets slutskede när det huvudsakliga målet med vården ändras från att vara livsförlängande till att vara lindrande.

Vid brytpunkter måste svåra besked som att viss sorts behandling eller näring avbryts kommuniceras på ett bra sätt. I vården i livets slut handlar det oftast om brytpunkten inför den sena fasen i palliativ vård. Särskilda checklistor och planeringsunderlag kan vara bra inför brytpunktssamtal där flera personer i teamarbetet kring patienten bör delta. Ofta är det omvårdnadspersonalen som är nära den sjuke som först ser en förändring i tillståndet och en sjuksköterska kontaktas.

Det är läkarens ansvar att göra en medicinsk bedömning och att ha ett brytpunktssamtal. Brytpunkten bör egentligen ses som en dialog med flera samtal, där även familj och närstående förutom vårdteamet kan delta. Till hjälp i det medicinska ställningstagandet som bygger på en bedömning av prognosen och beslutet av en brytpunkt, kan den så kallade Förvåningsfrågan” Skulle jag bli förvånad om den här patienten avled under de kommande 9-12 månaderna?” vara till stor hjälp.

Brytpunkten och målen kan se olika ut för olika sjukdomsdiagnoser. Teammedlemmarnas olika svar på frågan kan skapa en meningsfull dialog om värdet av olika insatser och om patientens och de närståendes sjukdomsinsikt. Genom att identifiera brytpunkten till palliativ vård i livets slutskede skapas förutsättningar för att möta patientens och de närståendes behov, önskemål och farhågor.

Religion och kultur

Både när en patient vårdas under livets slutskede och när hen ska tas om hand efter dödsfallet kan det komma frågor på grund av religiösa och kulturella olikheter. Var då alltid uppmärksam på patientens och de närståendes önskemål. Förmedla kontakt med en religiös företrädare om patienten önskar det.

Svenska Kyrkan är ofta en resurs i sig men kan också hjälpa till att förmedla kontakt med andra religiösa företrädare. Det finns informationsmaterial som beskriver olika religioners viktigaste normer, ritualer och seder under döendet och vid omhändertagandet av den döda kroppen; skrifter som kan vara till hjälp för personalen.

Kurator kan också vara till hjälp med stödjande samtal för att hantera en svår livssituation, vara stöd i kris- och sorgereaktioner och ha samtal om förberedelser och om vad som är viktigt för den sjuke. Kurator kan också lämna information om samhällets servicemöjligheter, ge stöd och råd vid kontakter med till exempel Försäkringskassan, arbetsgivare, socialtjänst, barnens förskola/skola samt även beakta barns behov som anhöriga/närstående.

Oavsett vårdform krävs en god vård i livets slutskede. Ett värdigt avsked från livet är också en av de högst prioriterade rättigheterna inom vården enligt Prioriteringsutredningen (SOU 1995:5) och slutbetänkandet från kommittén om vård i livets slutskede: Värdig Vård vid Livets Slut (SOU 2001:6).

Vårdpersonal och handledning

För att kunna vårda döende och stödja närstående på bästa sätt bör personalen ha bearbetat sina egna känslor så att man vågar prata om döden. Det är viktigt att acceptera att det inte alltid finns svar på alla frågor eller lösningar på alla problem.

Det kan vara psykiskt pressande att vårda svårt sjuka och döende människor. Därför måste personalen få stöd på olika sätt, till exempel genom fortlöpande samtal på arbetsplatsen. Det bästa stödet får man ofta av sina arbetskamrater, varför det är viktigt att man är öppen och lyhörd för varandra.

Det måste också finnas möjlighet för personalen att få tala med någon utanför arbetsgruppen och att få handledning, enskilt eller i grupp, speciellt för den som dagligen vårdar svårt sjuka och döende människor. Exempel på sådant som kan behöva bearbetas är det egna förhållandet till döden och till kollegorna och de inbördes relationerna liksom vårdteamets praktiska rutiner. Varje huvudman måste tillgodose ett sådant behov av handledning.

Till toppen av sidan