Konstruktivistiskt perspektiv

Ett numera vanligt perspektiv på kön är det konstruktivistiska som ser både det sociala och biologiska könet som konstruktioner (konstruktion= något skapat). "Doing gender" eller på svenska, "att göra kön" är numera vedertagna uttryck för denna process där pojkar görs och gör sig själva till män och flickor till kvinnor. Kön skapas och omskapas hela tiden i samspel mellan personen och omgivningen och det finns ingen given slutstation [4]. Det finns svag och stark konstruktivism där den som står för en svag konstruktivism menar att det finns två urskiljbara, biologiska kön. Att däremot para ihop biologiskt kön med en mängd mentala och fysiska egenskaper (till exempel att män är rationella och självständiga och att kvinnor är emotionella och relationsinriktade), det är alltid konstruktioner. Dessutom ingår värderingar om vad som är bra och dåligt (det är bättre att vara rationell än emotionell). De innebörder man lägger i begreppen man och kvinna är alltså aldrig naturgivna utan konstruktioner som kan se olika ut beroende på tid och plats.

En annan del av det konstruktivistiska perspektivet är idén om genus som struktur. Connell (2009) menar att det i varje samhälle finns en genusstruktur som reglerar lönearbete, obetalt hushållsarbete, ekonomiska resurser och relationer mellan män och kvinnor [5]. Denna struktur har negativa hälsokonsekvenser för både män och kvinnor, men framförallt har genusstrukturerna gynnat män och gett män privilegier på kvinnors bekostnad vad gäller rättigheter och möjligheter i samhällslivet [6].

Könsnormer och stereotyper

Det kan underlätta att förstå begreppet "att göra kön" om man beskriver vad normer och stereotyper är. En norm är en föreställning och ett ideal som gör åtskillnad mellan det som är bra eller dåligt [7]. En stereotyp å andra sidan är en mycket förenklad bild av en viss kategori människor. Normer är helt nödvändiga för att samhället och mellanmänskliga möten ska fungera så som till exempel normen att bry sig om och ge omvårdnad till svaga och sjuka individer. Det kan dock uppstå normer kring olika kategorier, som till exempel manlighet och kvinnlighet, som begränsar oss [8,9]. Dessa anger då vad som är det önskvärda och naturliga beteendet för män och kvinnor och vad som anses som avvikande.

Att passa in i normen är en omärkt position medan den som utesluts blir synlig som avvikande. Den som avviker kan drabbas av olika typer av straff som ignorans, trakasserier eller till och med våld. Synliggörandet kan också ta formen av ett omotiverat intresse så som att särskilt betona att någon är en manlig sjuksköterska eller kvinnlig läkare [8].

Det har diskuterats huruvida vissa sjukdomsdiagnoser bygger på normer för manlighet respektive kvinnlighet. Vi vet till exempel att depression är vanligare hos kvinnor men handlar det egentligen om att diagnoskriterierna har utgått från symtom som kvinnor med depression uppvisar snarare än män? Vad gäller ADHD och autism hävdas ibland att dessa diagnoskriterier utgår från symptom som pojkar/män uppvisar snarare än symptom som är vanliga hos flickor med samma problematik [1].

Kön eller genus?

Historiskt sett har män och kvinnor ofta förståtts utifrån den tvåkönsmodell som växte fram under 1800 och 1900-talet i Sverige. Begreppen man och kvinna ges således betydelse i relation till varandra i ett tankesystem som bygger på åtskillnad. Utifrån denna tvåkönsmodell förklaras kvinnor och män ofta utifrån:

  • biologi (biologiskt kön) och
  • sociala faktorer (socialt kön/genus) [10].

Skillnaderna i biologiskt kön är de organ som hör till reproduktion exempelvis livmoder, testiklar, bröst och vissa skillnader i hormonnivåer. Enligt tvåkönsmodellen ses kön som en fast kategori, ett biologiskt faktum [11]. Detta trots att det finns människor, 1,7 % av de barn som föds i världen, som inte tillhör kategorin pojke eller flicka (Fausto-Sterling citerad av Connell 2009). Dessa barn har så annorlunda yttre och inre könsorgan och/eller avvikande hormonella mönster att de inte kan kategoriseras som varken pojke eller flicka. Biologiska skillnader mellan män och kvinnor är inte heller konstant över livsspannet, till exempel skiljer sig inte hormonbalansen så mycket mellan könen hos äldre individer [5]. Tvåkönsmodellen är fast etablerad i svensk kultur men är alltså inte naturgiven, vi skulle lika gärna kunna dela upp i tre kön eller kanske fem.

Genus i historien

Genom historien har många argumenterat för att sociala skillnader mellan män och kvinnor har sin bas i de biologiska skillnader som könen uppvisar [5]. Särskilt har den medicinska vetenskapen använts för att hålla människor på plats och hålla tillbaka utveckling och rättigheter för olika grupper av människor. Kring sekelskiftet ansågs psykisk sjukdom hos kvinnor ha sitt ursprung i livmodern och hysterektomi användes som ett sätt att bota psykiska sjukdomstillstånd [12]. Man argumenterade för att kvinnans "vekare" fysiska konstitution med energikrävande menstruationer gjorde henne olämplig för till exempel intellektuellt arbete och följaktligen utestängdes kvinnor från universitetsstudier och gavs inte rösträtt [12].

Begreppet genus kom till på 1960-70-talet för att synliggöra att könsskillnader inte bara kan förstås utifrån biologiska förklaringar [13]. Även begreppet genus har kritiserats främst eftersom allt som klassificerats under "biologi" hamnade i skymundan när genus diskuterats. Begreppet i sig har också kritiserats för att bygga på kategoritänkande, där maskulinitet och femininitet ses som oföränderliga eller stabila identiteter [13]. Från den kritiken har det växt fram en mer övergripande användning av genusbegreppet där begreppet idag innefattar både sociala och biologiska aspekter. Genus betraktas idag inte som något stabilt som bara är eller någon har, utan någonting som hela tiden görs (exempelvis även i denna text). Det finns numera en hela tiden växande grupp människor som inte definierar sig som varken män eller kvinnor utan har könsöverskridande identiteter och/eller könsuttryck.

Till toppen av sidan