Bemötande i vård och omsorg, genusperspektiv - Översikt

BEMÖTANDE I VÅRD OCH OMSORG, GENUSPERSPEKTIV

Hälso- och sjukvårdslagen fastslår att målet med svensk sjukvård är "En god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen" (1 §, 3 kap. Hälso-och sjukvårdslagen 2017:30). En kunskapsöversikt konstaterar att detta mål inte alltid uppnås och att det finns medicinskt omotiverade skillnader i den vård och behandling kvinnor och män får vid olika sjukdomstillstånd [1]. Bland annat tar rapporten upp att kvinnor har längre väntetid till operation av grå starr och har sämre syn när de väl blir opererade, att kvinnor har mer ont i ländryggen innan de blir ländryggsopererade, och inte har samma tillgång som män till nyare och dyrare läkemedel. Män har sämre vårdtillgång vad gäller höftproteser vid höftfrakturer och patientutbildning vid bipolär sjukdom. Också det rena bemötandet verkar missgynna kvinnor då det visat sig vara vanligare att de klagomål som framförs på sjukvården gäller patienter som är kvinnor och att kvinnor dubbelt så ofta som män rapporterar att de blivit kränkta av vården [1].

Kön kan påverka hur vi bemöter kvinnor och män inom vården och de förväntningar vi har på både patienter, närstående och medarbetare utifrån deras kön [2].

Kön och hälsa

När man talar om kön och hälsa är det viktigt att komma ihåg att det endast är en av alla sociala positioneringar som formar en människas livsvillkor. Andra betydelsefulla faktorer kan vara exempelvis etnicitet, klass, sexuell läggning, funktionsstatus och ålder. [3]. Ett sådant perspektiv där kön ses som en av många betydelsefulla sociala positioneringar som utgör en persons unika livskontext kallas för intersektionalitet [3].

Vård- och omsorgspersonal kan genom tal och handling antingen förstärka hälsoskillnader mellan män och kvinnor eller försöka utjämna dem genom att reflektera över rådande normer och föreställningar om kön. 

Till toppen av sidan