Enstaka och intermittent

KATETERISERING AV URINBLÅSA

Enstaka kateterisering

Enstaka kateterisering görs för att mäta blåstömningsförmåga eller administrera läkemedel. Tillvägagångssätt är detsamma som vid intermittent kateterisering.

Intermittent kateterisering

Vid intermittent kateterisering töms urinblåsan regelbundet flera gånger per dygn med en kateter som tas ut efter användandet. Metoden medför vanligen färre symtomgivande urinvägsinfektioner än kvarliggande kateter. Patienten kan lättare bevara sitt oberoende och upprätthålla normala aktiviteter [11].

Om intermittent kateterisering beräknas pågå en längre period bör patienten lära sig att själv utföra behandlingen. Med längre period menas det som överskrider ett akut skede. Många människor, även små barn, gamla och personer med inskränkt rörlighet, kan lära sig att själva klara sin blåstömning med kateter. För att utbilda patienten i självkateterisering, och följa upp behandlingen, krävs särskild kompetens, till exempel uroterapiutbildning.

Vid intermittent kateterisering krävs basala hygienrutiner och god belysning.

Tillvägagångssätt för vårdpersonal

Säkerställ att underlivet tvättas 1-2 gånger dagligen och vid avföringsläckage eller större urinläckage. Tvätta även under förhuden. För att undvika att slemhinnorna blir uttorkade bör inte antiseptiskt medel användas. Använd intimtvål eller bara ljummet vatten.

Material

  • Kateter, sterilförpackad. 40-45 cm kateter till män, 7-25 cm till kvinnor.
  • Vatten om hydrofil kateter används. På sjukhus och institutioner rekommenderas färdigberedd kateter eller sterilt vatten alternativt natriumklorid på grund av risken för spridning av bakterieflora från handfat och kranar. Vid självkateterisering i hemmet kan kranvatten användas.
  • Hygienunderlägg.
  • Gel avsedd för kateterisering - om kateter utan glideffekt används - 20 gram (mL) till män och 10 gram (mL) till kvinnor. [16]
  • Eventuellt material för underlivstvätt enligt lokal anvisning.
  • Färdigförpackat kateteriseringsset samt skål eller urinuppsamlingspåse för att samla upp urinen alternativt följande
    • tvättskål
    • torkar
    • handskar
    • duk
    • kompresser
    • pincett, eventuellt två
    • rondskål
  • Eventuellt en penisklämma

Förberedelser

  • Ta hänsyn till patientens behov av integritet. Säkerställ att patienten har förstått tidigare given information och fått eventuella frågor besvarade. Patienten bör också ge sitt samtycke till behandlingen.
  • Om du inte kateteriserat patienten tidigare bör eventuell allergi kontrolleras mot latex (handskar) och lidokain (bedövningsgel).
  • Desinfektera avlastningsbordet och förbered materialet innan patienten blottas.

Tillvägagångssätt

 

1. Blöt den hydrofila katetern med vatten eller natriumklorid i förpackningen (läs mer under material).
2. Blotta inte patienten mer än nödvändigt.
3. Placera gärna ett hygienunderlägg under patienten.
4. Inspektera området runt urinrörsmynningen, hårstrå eller andra partiklar konkrement får inte föras in med katetern.
5. Om en hydrofil kateter används ska bedövningsgel inte användas rutinmässigt utan endast vid särskilda behov.

Män

Kateter utan glideffekt:

  1. Minst 20 gram (mL) gel avsett för kateterisering förs in i urinröret i omgångar.
  2. Börja med att droppa lite gel på urinrörsmynningen.
  3. Placera sedan tuben med ett lätt tryck mot mynningen och spruta långsamt in gel. Ett motstånd uppstår då gelen når slutningsmuskeln. Håll ett tryck över urinröret på yttre delen av penis så att gelen inte rinner ut.
  4. Efter en minut kan och resterande gel kan sprutas in så att hela urinröret fylls med gel. Forcera inte. Håll ett tryck över urinröret på yttre delen av penis så att inte gelen rinner ut. Det går bra att klämma ihop lätt med fingrarna alternativt använda en penisklämma med hänsyn till patientens integritet. Det tar 3-5 minuter för bedövning att verka.

Införande av katetern:

  1. Bevara kateterns sterilitet under proceduren.
  2. Håll penis utsträckt och uppåt.
  3. För in katetern med god marginal, forcera inte om det tar emot (en mans urinrör är cirka 25 cm). Om kateter med glideffekt används kan ett motstånd uppstå vid slutningsmuskeln. Avvakta att motståndet ger efter med ett lätt tryck på katetern.
  4. Om det inte kommer urin kan katetern vara täppt av gel. Be patienten hosta, tryck försiktigt över blåsan eller spruta in 10-20 mL steril natriumklorid. Det ska gå lätt att spruta in vätskan och retur av urin ska uppnås.
  5. Låt urinen rinna ut i en rondskål eller urinpåse.
  6. Det är viktigt att blåsan töms helt. Be därför patienten att krysta eller tryck lätt på buken över urinblåsan.
  7. Dra ut katetern långsamt, det kan komma urin under uttagandet. För fram förhuden igen.

Kvinnor

Kateter utan glideffekt:

  1. Använd 5 -10 gram (mL) gel avsett för kateterisering.
  2. Börja med att droppa lite gel på urinrörsmynningen.
  3. Placera sedan tuben med ett lätt tryck mot mynningen och spruta långsamt in resterande gel. Sätt en kompress för att motverka att gelen rinner ut.
  4. Det tar 3-5 minuter för bedövning att verka.

Införande av katetern:

  1. Bevara kateterns sterilitet under proceduren.
  2. Håll isär blygdläpparna.
  3. För in katetern med god marginal (en kvinnas urinrör är cirka 5 cm). Forcera inte om det tar emot.
  4. Om det inte kommer urin kan katetern vara täppt av gel. Be patienten hosta, tryck försiktigt över blåsan eller spruta in 10-20 mL steril natriumklorid. Det ska gå lätt att spruta in vätskan och retur av urin ska uppnås.
  5. Låt urinen rinna ut i en rondskål eller urinpåse.
  6. Det är viktigt att blåsan töms helt. Be därför patienten att krysta eller tryck lätt på buken över urinblåsan.
  7. Dra ut katetern långsamt, det kan komma urinportioner på väg ut.

Tömningsfrekvens

Normalfrekvens är fyra-sex kateteriseringar per dygn. För att minska risken för symtomgivande urinvägsinfektion bör inte mängden i blåsan överskrida 400 mL och tiden mellan tömningarna inte vara mer än fyra timmar [18]. Nattetid kan längre intervall och större volymer accepteras efter ställningstagande till patientens blåskapacitet. Det är viktigt att frekvensen planeras individuellt med hänsyn till behandlingens orsak, patientens sjukdomshistoria samt patientens behov. Till exempel bör volymer över 500 mL inte tillåtas i ett postoperativt skede. Volymer kan mätas med ultraljud (blåsscanner), läs mer i Vårdhandbokens texter om blåsövervakning vid sjukhusvård.

Till toppen av sidan