Då en kateterbehandling inleds ska det göras med medvetenhet om de risker som behandlingen kan medföra. Kateterorsakad urinvägsinfektion är en av de vanligaste vårdrelaterade infektionerna och orsakar lidande för patienten, risk för allvarlig och dödlig sepsis samt antibiotikabehandling och en grogrund för multiresistenta bakterier [21].

Kateterbehandling som orsakar urinvägsinfektion medför betydande vårdkostnader. Vårdinrättningar som arbetat med kvalitetsprogram i syfte att minska kateterorsakade urinvägsinfektioner har nått tydligt goda resultat och samtidigt minskat vårdkostnader [22].

Åtgärder som kan ingå i kvalitetshöjande program kan exempelvis bestå av:

  • Rutiner för att utvärdera behov av kateterbehandling.
  • Säkerställa arbetssätt så att inte andra mikroorganismer än patientens egna tillförs. Detta gäller exempelvis vid hjälp med patientens underlivshygien, kateterinsättning samt vid all hantering av kateterventil/urinuppsamlingspåse. 
  • Diagnostisera kateterorsakad urinvägsinfektion omsorgsfullt och undvik på så sätt onödig behandling med antibiotika. Kartlägg och diagnostisera urinvägssymtom omsorgsfullt i samband med kateterbehandling eftersom inte alla symtom beror på infektion. På så sätt kan riktade åtgärder vidtas och onödig antibiotikabehandling undvikas [23].
  • Att stödja patienten i att vara vaksam på symtom och komplikationer i samband med kateterbehandling.  Tillämpa tillgängliga omvårdnadsåtgärder för att minska patientens upplevda besvär. Många symtom orsakas av att katetern mekaniskt retar slemhinnan i urinrör och urinblåsa. Man kan till exempel prova en annan lösning för fixering eller byta till annat katetermaterial. Kateter belagd med ytskikt som försvårar bildande av biofilm (ädelmetallegering/hydrogel) kan vara ett alternativ [24, 25]. En del kan upplevas vara hjälpta av blåssköljning med vätska som innehåller en blandning med bland annat polyhexanid.
  • Säkerställa följsamhet till gällande riktlinjer.

Var alltid uppmärksam på följande vanliga problem och komplikationer som kan uppstå vid kateterbehandling. Ett nära samarbete mellan sjuksköterska/distriktssköterska och läkare är grundläggande för god vård vid kateterbehandling då många problem är av både omvårdnadsmässig och medicinsk art [26].

Informera patienten muntligt och skriftligt om vad hen ska vara uppmärksam på och vem som ska kontaktas om det uppstår problem.

Asymtomatisk bakteriuri (ABU)

Förekomst av bakterier i urinen betraktas som ofrånkomligt vid kvarliggande kateter. Vid avsaknad av symtom kallas det ABU och ingår inte i begreppet urinvägsinfektion. Provtagning och behandling ska endast ske om patienten har symtom. Undantag är exempelvis i samband med graviditet, inför vissa operationer eller vid vissa sjukdomar [4].

Biofilm

På en kvarliggande kateter bildas alltid biofilm, ett lager av mikroorganismer som "klistrar" sig fast på kateterns yta. Detta lager är inte åtkomligt för antibiotika, men kan härbärgera de bakterier som orsakar symtomen [18]. Biofilm och biofilmsassocierade infektioner är ett stort problem vid kateterbehandling.

Blod i urinen

Det är relativt vanligt med små mängder blod i urinen, som ger en svag men tydlig missfärgning. Större blödning kallas makroskopisk . Den kännetecknas av rödfärgad urin samt kan vara tjock och innehålla koagler.

Använd gärna en för detta ändamål framtagen sticka för att genom färgjämförelse klassificera koncentrationen av blod i urin. Klassificeringen ger gemensamma termer, underlättar dokumentation och rapportering [27].

Blod i urin rapporteras till läkare. Vid synlig blödning ska katetern hållas öppen till urinuppsamlingspåse och läkare snarast kontaktas.

Blåskramper

En del patienter kan få kramper i buken när en kateter läggs in första gången, men smärtan brukar gå över efter något dygn. Lättare analgetika kan provas [28].

Förstoppning

Förstoppning liksom diarré ökar risken för symtomgivande urinvägsinfektion. Förstoppning kan också orsaka smärta, trängningar och urinläckage vid kateterbehandling, samt göra det svårt att föra in katetern. Det är därför viktigt att följa upp tarmfunktionen när patienten har kateter [26].

Illaluktande urin

Urinens lukt påverkas av dess koncentration, av föda, av läkemedel, av bakterier och av vissa sjukdomstillstånd. Illaluktande urin kan ha stor påverkan på patientens vardag. För att minska besvärande lukt kan extra vätskeintag som späder ut urinen hjälpa. Observera dock att vid vissa sjukdomstillstånd har patienten begränsat vätskeintag.

Läckage och trängningar

Läckage av urin bredvid katetern och trängningar kan ha många orsaker som stopp i katetern, att katetern är för grov eller att kateterballongen trycker och irriterar mot blåsbotten eller urinröret. Kontrollera ballongens storlek.

Andra orsaker till urinläckage och trängningar kan finnas i urinblåsan som urinvägsinfektion, blåsstenar, slemhinneatrofi (vilket är särskilt vanligt hos kvinnor efter menopaus), att urinblåsan har minskat i storlek på grund av långvarig kateterbehandling eller en överaktiv blåsa som kan orsaka ofrivilliga sammandragningar i blåsmuskulaturen.

Besvären kan också bero på förstoppning eller för litet vätskeintag. Vid kateterbehandling rekommenderas ett större vätskeintag än vad kroppen normalt behöver såvida det inte finns kontraindikationer för detta. Ett större vätskeintag kan "skölja" bort bakterier samt minska risken för infektionssymtom och stenbildning.

Stopp i katetern

Orsak till stopp i katetern kan vara tryck på eller knickbildning av katetern eller slangen till urinuppsamlingspåsen. Förstoppning kan också blockera urinflödet. En vanlig orsak är utfällning av salter och konkrement i urinen som bildas i den basiska miljö som skapas i närvaro av vissa kroppsegna bakterier (Proteus Mirabilis) [29].

Efter att slangar och kateter kontrollerats kan blåssköljning eller byte av kateter övervägas. I vissa fall kan instillation av lösning med citronsyra minska stenbildningen.

Påverkad livskvalitet

Kvarliggande kateter berör djupt personliga delar av kroppen och ger ofta upphov till obehag. Livskvaliteten kan påverkas av återkommande komplikationer eller oro för att de ska uppstå [7]. Ibland har patienten svårighet att fortsätta sina vanliga aktiviteter, till exempel sexualliv.

Var lyhörd för problemen, kontrollera att patienten vet var hen ska vända sig dygnet runt och försök hitta lösningar. Till exempel ger intermittent kateterisering, helst som självkateterisering ofta bättre förutsättningar för att bibehålla den livsföring patienten är van vid.

Skador eller obehag i urinröret

En ovarsam eller svår kateterisering kan skada urinröret och medföra en förträngning orsakad av ärrbildning. Ständig nötning av katetern kan ge inflammatoriska förändringar, särskilt om en grov kateter används. Byte av kvarliggande kateter är särskilt känsligt då urinrörsslemhinnan kan vara irriterad.

  • Se över katetermaterial och katetergrovlek.
  • Säkerställ om kateterbehandling är fortsatt indicerad.
  • Överväg annan behandling, till exempel intermittent kateterisering eller suprapubisk urinkateter.

Hos män finns risk för erosion av urinrörsmynningen, iatrogen hypospadi. Fenomenet är sparsamt beskrivet i litteraturen men förekommer återkommande, även efter någon månads kateteranvändning. Minska trycket nedåt från katetern genom att fixera penis uppåt mot buken, exempelvis med hjälp av en åtsittande kalsong [31].

Hos kvinnor bidrar hormonet östrogen till elasticitet och fukt i urinröret. Efter menopaus minskar hormonet och slemhinnan blir känsligare. Överväg lokal östrogenbehandling till kvinnor efter menopaus vid urinrörskateter.

Smärta och svullnad i pungen

Bakterier från kateterbehandlingen kan vandra från urinröret via sädesledare till bitestiklarna. Bedömning av läkare bör göras. 

Svårighet att kateterisera

Hinder i urinröret kan vara orsakat av förstorad prostatakörtel, ärrbildning eller skador. En annan svårighet kan vara neurogent orsakad kramp i slutningsmuskeln. Förstoppning kan också medföra att det är svårt att föra in katetern genom urinröret.

Svårighet att tömma kateterballong

Den tunna kanalen kan skadas av kateterklämman varför en sådan aldrig ska placeras över ballongkanalen. Stenbildning runt ballongen i urinblåsan kan göra att den inte går att tömma. Det kan också vara fel på sprutan eller ventilen.

Se till att katetern inte är knickad. Byt spruta och drag försiktigt i någon minut, för starkt drag kan motverka syftet. Pröva också att spruta in ytterligare 2 mL sterilt vatten för att försöka lösa eventuellt stopp i kanalen. En steril injektionsnål kan kopplas till sprutan och föras in strax förbi ventilen.

Om dessa åtgärder inte fungerar bör läkare kontaktas för ställningstagande till fortsatt åtgärd. Exempel på sådan är att med en ledare försöka punktera kuffen, en annan är ultraljudsledd perianal punktion.

Urinvägsinfektion

Urinvägsinfektion är den vanligaste vårdrelaterade infektionen och cirka 85 procent är relaterade till kateterbehandling. Antibiotika bör endast sättas in vid infektionssymtom. Enligt europeiska riktlinjer bör minst två av följande symtom finnas [4]

  • trängningar
  • sveda i urinrör
  • värk över nedre delen av buken/urinblåsan
  • feber.

En patient som är gravid, har nedsatt immunförsvar eller som ska genomgå ett ingrepp i urinvägarna ska alltid behandlas med antibiotika.

Urinodling bör tas så att rätt antibiotika används. Katetern bör bytas samtidigt som antibiotikabehandling påbörjas eller efter något dygn i samråd med läkare. Mekanisk påverkan av katetern kan ge sveda, trängningar och urinläckage. Byte av kateter kan vara tillräcklig åtgärd.

Hög feber (>38,5) och frossa tyder på att infektionen nått njurarna. Akut omhändertagande krävs så att bakterierna inte kommer ut i blodet och orsakar urosepsis.

Här finns regionala tillägg

Läs mer i Vårdhandboken

Basala hygienrutiner och klädregler

Basala hygienrutiner ska tillämpas av all vård- och omsorgspersonal vid vård, undersökning och behandling eller annan direktkontakt med person där vård och omsorg bedrivs.

Patientens rättsliga ställning

Läs om vårdgivarens skyldigheter och patientens valmöjligheter. Det finns också information om vart patienten kan vända sig om hen inte är nöjd.

Avvikelse- och riskhantering

Här kan du läsa mer om vårdgivarens ansvar för att utveckla och säkerställa kvaliteten i verksamheten. Det finns också information om att bland annat rapportera risker och anmäla avvikelser.

Dokumentation

För att säkerställa att patienten får en god och säker vård finns en lagstadgad skyldighet att föra patientjournal över de bedömningar och beslut som har gjorts avseende patientens vård och behandling.

Till toppen av sidan