Sänggrindar används ofta inom hälso- och sjukvård som skyddsåtgärd, för att personen ska förhindras att ofrivilligt ramla ur sängen och skada sig [30]. Det är viktigt att vårdgivaren bedömer syftet med sänggrindar. Det främsta skälet till att använda sänggrindar är att förebygga och minska risken för fall och skada. Syftet kan också vara att stödja, underlätta uppresning eller aktivera patienten. I vissa fall kan en orolig patient uppleva en viss trygghet med sänggrindar, men det kan ibland också skapa oro och en upplevelse av att vara instängd.

Användande av sänggrind

Om syftet med att använda sänggrindar däremot är att begränsa patientens rörlighet eller att hålla kvar en person i sängen, handlar det i stället om en begränsningsåtgärd [30], vilket saknar lagstöd enligt Socialstyrelsen. Sänggrindar är inte i första hand avsedda att begränsa människors frihet genom att hindra dem från att avsiktligt lämna sängen [31]. 

Beslut om olika former av begränsningar för att hindra att en patient kan förflytta sig självständigt från säng eller stol ska beslutas från fall till fall och får inte ske slentrianmässigt [30]. Det är av stor vikt att bedöma nyttan och risken med att använda dessa begränsningar och det ska så långt det går ske med patientens samtycke [1,31-33].

Rätten till frivillighet, självbestämmande och inflytande gäller alla oberoende av beslutsförmåga. Personal inom vård och omsorg har skyldighet att ge patienten förutsättningar för självbestämmande, samtycke och delaktighet [34-36].

Enligt gällande regelverk är tvångs- och begränsningsåtgärder inte tillåtna i vård och omsorg. En tvångsåtgärd kan upplevas kränkande och leda till andra upplevda negativa effekter. Det finns dock undantag för nödsituationer då skyddsåtgärder kan vidtas. Syftet är då att skydda, stödja, hjälpa och aktivera den enskilde. Personer med kognitiv svikt kan ha kommunikationssvårigheter men kroppsspråk och andra reaktioner på en viss åtgärd kan vara vägledande för om ett samtycke finns eller ej. Att inte få använda skyddsåtgärder som personal eller anhöriga bedömer som nödvändiga för att skydda patienten kan bli ett dilemma. Det viktigaste för att ett samtycke ska förekomma är att patienten förstår vad den aktuella åtgärden innebär och kan ge någon form av uttryck att samtycke till åtgärden finns.

Följande förutsättningar behövs för att en skyddsåtgärd ska kunna vidtas: 

  • Patienten ska samtycka till åtgärden.
  • Syftet med åtgärden ska vara att skydda, stödja, hjälpa eller aktivera den enskilde.
  • Syftet med åtgärden får inte vara att kompensera för brister i verksamheten, som till exempel brister i bemanningen, personalens kompetens eller att verksamheten bedrivs i lokaler som inte är ändamålsenliga.

Det är därför viktigt med den etiska reflektionen och att aktivt ta ställning till om sänggrindar som åtgärd behövs [33, 37-38]. 

Läs mer om tvångs- och begränsningsåtgärder samt skyddsåtgärder på Kunskapsguiden.se. Länk finns på sidan Relaterad information.

Oavsett anledning till användning av sänggrindar är det av största vikt att dokumentera anledningen samt när användandet av sänggrind ska upphöra [39]. Förändras patientens tillstånd och behov ska alltid en ny bedömning utföras.  

Läs mer om patientens rättsliga ställning, begränsningar och fallprevention i Vårdhandbokens texter om Patientens rättsliga ställning och  Fallprevention.

Val av sänggrindar

Sänggrindar kan indelas i två olika kategorier: de som är integrerade till en specifik sängmodell och de som inte är framtagna till en specifik sängmodell eller leverantör. Oavsett sänggrindsalternativ är det viktigt att vid användning beakta att inte patienten kan fastna, klämma sig eller på annat sätt skadas (23, 40]. Klämskador kan bland annat uppkomma om det finns ett avstånd mellan madrass och grind eller en öppning vid fot och huvudgavel. Skador kan också uppkomma om det är för brett mellan grindens spjälor, eller är fel avstånd mellan madrassens och grindens överkant [31].  

Bilderna nedan visar områden på säng med sänggrindar där det finns en klämrisk.

Kompletterande förebyggande åtgärder

Patientens allmäntillstånd och medicinering kan bidra och påverka risken för fall. Exempel på förändrat allmäntillstånd kan vara olika grader av kognitiv svikt, oro, nedsatt kommunikationsförmåga och syn, sänkt medvetandegrad. Vidare kan till exempel medicinering med diuretika leda till frekventa toalettbesök som ökar risken för fall.

Förutom sänggrindar finns flera olika alternativ till förebyggande åtgärder för att förhindra fall [2,41]. Ofta är det en kombination av flera åtgärder som behövs. Det finns dock få studier av god kvalitet som kan ge en tydlig bild av exakt vilka åtgärder som är att föredra [41]. Det viktigaste är att möjliggöra extra tillsyn innan hälso- och sjukvårdspersonalen vet mer om patienten, samt att vårdenheten har rutiner för regelbundna fallriskronder [42]. Förutom det brukar riskbedömningsinstrument användas. De kan ge en fingervisning om patientens balansförmåga och rörlighet, samt om sensorisk-,  neuromuskulär- och fysisk funktion.

Behov av en särskilt låg säng kan vara ett alternativ så att ett eventuellt fall inte blir så högt och risken för att allvarligt skada sig minskar [2,43].  Förutom en låg säng och användande av riskbedömningsinstrument finns det och utvecklas allt fler olika tekniska lösningar som reagerar på rörelse, exempelvis larmfunktioner som uppresningslarm och larmmattor som läggs på madrass och på golvet vid sängen [41,44]. Speciellt framtagna höftbyxor finns för att dämpa eventuellt fall och olika typer av positioneringskuddar kan bidra till att patienten känner sig ombonad och inte rullar ur sängen.

Läs mer i Vårdhandboken avsnitt om Fallprevention.

Till toppen av sidan